Dystra tankar under lövräfsning

Vi har många träd runt hus och trädgård. De ger skydd för vinden och behaglig skugga varma sommardagar. Nu när hösten kommit ges det rikliga tillfällen att lämna läsfåtöljen för mer hälsosamma aktiviteter. Ännu har vi inte haft riktig frost, men gräsmatta och singel fylls redan sakta men säkert av löv, så det är klokt att ta lite i taget. Många skottkärror blir det.

Under tiden pågår massakern i Gaza. Jag tvingar mig att följa nyhetsrapporteringen i olika medier. Vad annat än förtvivlan kan man känna inför den oförsonliga, blodiga logik som driver utvecklingen? Hur många döda, hur många liv kommer att krävas? Hur ser fortsättningen ut - och slutet?

Verklighetsflykt

Det gamla päronträdet dignar av frukter. Några grenar har brutits av och fallit ner. Bara en bråkdel av skörden kan vi ta tillvara. Men koltrastarna kalasar på päronen i gräset. 

Nu varnas för starka vindar, kanske storm. Det brusar i de höga träden. Det viner runt husknutarna. I år har redan tre träd fällts här på gården, knäckta av vinden eller för att de inte kunnat hålla sig upprätt i den vattensjuka marken. 

Jag läser Werner Aspenström, omläsning, naturligtvis. Prosaböckerna "Bäcken" och "Sommar", som jag skrivit om här tidigare. Ett slags verklighetsflykt kanske, undan denna onda tid.

Klassikerläsning: "Främlingen"

Mardrömmen i Israel, i Palestina, i Gaza fortsätter. En del av mig vill sluta följa nyhetssändningarna. En annan får mig att göra det. Jag är rädd att detta bara är början på något ännu värre. 

Jag läser allt mindre. Ett infall ("man kan alltid läsa klassiker") fick mig att läsa Albert Camus "Främlingen". Det är tretton år sedan jag senast läste den, när Jan Stolpes nyöversättning kom.

Tretton år? Hur kan tiden ha gått så fort?

Här är en länk till bloggposten om "Främlingen". Jag tror inte att jag kan lägga till något. 

En del bredvidläsning blev det också.