Detta projekt, att bit för bit gå från länsgränsen i norr till länsgränsen i söder, närmar sig nu sitt slut. Nästa vecka eller så kommer vi att gå den sista sträckan upp på Hallandsåsen.
Om det är något i vardagen som jag ser fram emot, så är det våra vandringsdagar. Att förflytta sig på det här långsamma sättet och med sinnena öppna för naturens skiftningar lära känna landskapet, att stanna till, att iaktta och samtala, det är ett utmärkt botemedel mot höghastighetssamhällets stress.
En av mina medvandrare frågade om jag skrev något i bloggen nuförtiden. Jag svarade att, nej, inte så mycket. Och så är det. Det blir enkla rader som dessa.
Bron över Blankan
11 kommentarer:
Här vi går, i våra olika landskap, i olika väder, men ändå samma gamla landsorts-Sverige. Det räcker långt. Men jag börjar längta hem nu, eller bort.
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som som bara kan hittas av den som gått vilse", skrev Tranströmer. Det är till såna platser jag gärna flyr, undan "kommunikationsnätet"...
PS: Glömde säga att det var en jättefin bild. Här forsar inget. Alla vatten ligger stilla.
Som sagt, det räcker så väl med dessa sporadiska inlägg, Lennart! Jag går också långa promenader allt emellanåt, men når ju aldrig utanför staden... En går söderut ner till St Paul's. En norrut till vattenreservoarerna i Hackney. En västerut till British Library. Österut bryr jag mig sällan om, för de trakterna känner jag lite för väl. Tyvärr inga forsar, dock.
Gunnar, i avsaknad av Pressylta har jag undrat hur livet lever med dig, med covid och brexit och annat. Jag hoppas att du kommer på andra tankar och återvänder till bloggandet, varför inte i lite glesare format? I alla fall: ha det gôtt!
Jag har också undrat hur Gunnar har det. Nu måste du berätta allt i en kommentar, din jäkel ; )
Förlåt dröjsmålet. Jo tack, allting flyter på, bortsett från att det blåser och regnar och pubarna har stängt, snyft. Blev färdig med en översättning nyligen (Joe Biden, Löften till en son) och jobbar nu på eget stoff. Fast jag kan inte gå in på detaljer, det är lite för färskt, och prekärt, liksom. Brittisk politik...? Don't get me started. Hoppas ni alla mår väl också!
Gott att höra, Gunnar!
Biden, ja, han är ju allas vårt hopp numera. Ibland är det faktiskt stor skillnad mellan pest och kolera...
Kommer inte ihåg vem som sa det nu, men svenska skulle han väl heta Bidén...
Ha! Och på tal om politikernamn - en numera bortglömd folkpartiledare var tångfabrikören Sven Wedén. Om han blivit statsminister hade han kunnat presenteras som Prime Minister of Sweden S. Weden ...
Är så glad att ni A) lever B) skriver - både Lennart och Gunnar.
Själv mest lever jag här ute på kustlandet, en lång-lång semester. Men nu ska jag in i helvetes-zonen igen. Det enda jag vill ha av den där stan just nu är mitt badkar.
Skicka en kommentar