Jag är för närvarande i ett något frånvarande tillstånd. Men jag återkommer.
onsdag 26 februari 2014
söndag 16 februari 2014
Jag läser Sven Lindqvist
Senvintern är inte min bästa tid. Jag har svårt att få något ur händerna. Här i alla fall några rader om vad jag läser.
Det jag har börjat läsa är Sven Lindqvists femtiotalsböcker. Något som man redan från början kan se är hur hans författarskap tar form och ges en inriktning som det sedan ska behålla. Tomas Lappalainen skriver i en utmärkt genomgång i Magasinet Arena, "att egentligen allting som senare ska blomma ut i Lindqvists klassiska undersökningar redan finns här i embryonal form."
Det handlar om stora frågor som hur man ska leva och hur man som författare ska skriva. Det finns ett stort allvar hos Lindqvist. Han vill någonting. Även om jag inte vill gå så långt som Lappalainen, som kallar honom "ett litet monster av vilja". Men han har ett ärende. Han har ett förslag och "ber om ett motförslag", som han själv formulerar det.
Debutboken "Ett förslag" (1955) innehåller ett antal essäer och anteckningar som diskuterar en mängd frågor om moral, konst och litteratur. Som exempel vill jag här ta upp några sidor där Lindqvist med utgångspunk i Krilons möte med Tollius i Eyvind Johnsons Krilonserie ( Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943)) skriver om något som han ser som problematiskt i mänsklig samvaro: det alltför personliga, blottandet av hemligheter, "bekännelser".
Jag tycker att detta är kloka ord. De säger något om det moderna livet och jag tror att det gör det än mer nu än på Lindqvists femtiotal. Bevittnar vi inte en accelererande intimisering av samhället, i betydelsen utsuddande av gränsen mellan privat och offentligt? Den grad av öppenhet som kan vara bra i olika sammanhang slår över i en vilja till total öppenhet och genomlysning av privatlivet. Eller en omedvetenhet om att och hur man blottar sig? Inte minst genom de möjligheter som informationsteknologin ger. En teknologi vars möjligheter är så fängslande att den gör oss till fångar?
Det som ska bekännas är ofta något skamligt: så här usel är jag innerst inne, så här skamligt har jag betett mig - och är jag inte värd beundran för att jag vågar vika ut mina sämsta sidor?
Det finns en vädjan här, ett publikfrieri, till en publik som gärna frossar i andras uselhet - kanske för att glömma sin egen.
Lindqvist skriver om "maskpsykologin", som säger att vi döljer vårt verkliga jag och att det längst därinne finns en sann kärna, vår sanna personlighet. Tollius ansätter Krilon: fram med sanningen om dig själv! Men Krilon
Och varför inte läsa det här i ljuset av senare tiders bekännelselitteratur?
Så går mina funderingar när jag läser Lindqvist. Det går inte fort fram, men det är inte heller meningen. Den goda litteraturen kräver att man stannar upp, vilar i steget innan man går vidare.
*
Nå, än jag då? Är jag inte här en del av blottarkulturen? Jo. Men det enda jag visar upp är nog mina intellektuella tillkortakommanden. Och dem behöver jag inte nämna. De visar sig.
Det jag har börjat läsa är Sven Lindqvists femtiotalsböcker. Något som man redan från början kan se är hur hans författarskap tar form och ges en inriktning som det sedan ska behålla. Tomas Lappalainen skriver i en utmärkt genomgång i Magasinet Arena, "att egentligen allting som senare ska blomma ut i Lindqvists klassiska undersökningar redan finns här i embryonal form."
Det handlar om stora frågor som hur man ska leva och hur man som författare ska skriva. Det finns ett stort allvar hos Lindqvist. Han vill någonting. Även om jag inte vill gå så långt som Lappalainen, som kallar honom "ett litet monster av vilja". Men han har ett ärende. Han har ett förslag och "ber om ett motförslag", som han själv formulerar det.
Debutboken "Ett förslag" (1955) innehåller ett antal essäer och anteckningar som diskuterar en mängd frågor om moral, konst och litteratur. Som exempel vill jag här ta upp några sidor där Lindqvist med utgångspunk i Krilons möte med Tollius i Eyvind Johnsons Krilonserie ( Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943)) skriver om något som han ser som problematiskt i mänsklig samvaro: det alltför personliga, blottandet av hemligheter, "bekännelser".
"Det känns bra att veta att man skulle kunna omfamna en vän som ett uttryck för att man tycker om honom, men det är odrägligt med människor som ofta omfamnar varandra. En samvaro där man vet att man inte skulle kunna tala med den andre om allt vad man kan tala med sig själv om är inte vänskap, men en vänskap helt och hållet präglad av den sortens förtrolighet måste gå över i fiendskap eller förljugenhet."Lindqvist menar att i Tollius och Krilon
"står två uppfattningar om mänsklig samvaro mot varandra. Krilon är den som tror på samtalet, som politisk princip och livsstil, samtalet där det personliga inte ligger i "blottandet" utan i problemsyn och exempel, i åsikterna, i formuleringarna - samtal inte för att duka fram sig själv utan för att upptäcka sig själv."
Jag tycker att detta är kloka ord. De säger något om det moderna livet och jag tror att det gör det än mer nu än på Lindqvists femtiotal. Bevittnar vi inte en accelererande intimisering av samhället, i betydelsen utsuddande av gränsen mellan privat och offentligt? Den grad av öppenhet som kan vara bra i olika sammanhang slår över i en vilja till total öppenhet och genomlysning av privatlivet. Eller en omedvetenhet om att och hur man blottar sig? Inte minst genom de möjligheter som informationsteknologin ger. En teknologi vars möjligheter är så fängslande att den gör oss till fångar?
Det som ska bekännas är ofta något skamligt: så här usel är jag innerst inne, så här skamligt har jag betett mig - och är jag inte värd beundran för att jag vågar vika ut mina sämsta sidor?
Det finns en vädjan här, ett publikfrieri, till en publik som gärna frossar i andras uselhet - kanske för att glömma sin egen.
Lindqvist skriver om "maskpsykologin", som säger att vi döljer vårt verkliga jag och att det längst därinne finns en sann kärna, vår sanna personlighet. Tollius ansätter Krilon: fram med sanningen om dig själv! Men Krilon
"prövar alla metoder att förklara den gamla sanningen: det är svårt att säga någonting om sig själv; lika svårt som det är att säga någonting - vad som helst - utan att samtidigt också säga något om sig själv. Människan kan inte säga oss vem hon är; men hon kan i längden inte undgå att visa oss det."Och om man lyfter upp detta till ett politiskt, samhälleligt plan så innebär det en ren katastrof - det politiska, sakliga samtalet förvandlas till fråga om privata trivialiteter. Politik som underhållning. Ja, ni vet.
Och varför inte läsa det här i ljuset av senare tiders bekännelselitteratur?
Så går mina funderingar när jag läser Lindqvist. Det går inte fort fram, men det är inte heller meningen. Den goda litteraturen kräver att man stannar upp, vilar i steget innan man går vidare.
*
Nå, än jag då? Är jag inte här en del av blottarkulturen? Jo. Men det enda jag visar upp är nog mina intellektuella tillkortakommanden. Och dem behöver jag inte nämna. De visar sig.
tisdag 11 februari 2014
"Jag tänkte att människan bör vara till fots här i livet."
"Jag tänkte att människan bör vara till fots här i livet. I synnerhet bör författaren vara till fots. Det snabba klapprande ryttarspråket är ingenting att lita på. Man känner igen det på ett bländverkens dammoln det alltid river upp. Men i ljudet av långväga gåendets steg finns släktskap med eftertänksamhetens och besinningens språk."
Sven Lindqvist: "Ett förslag" (1955)
lördag 8 februari 2014
Jag följer i spåren av en annan, tidigare läsare
Jag hittade Sven Lindqvists "Handbok" på antikvariat, originalutgåvan från 1957, trådbunden i ett behändigt format och med vackert omslag av Pye Engström.
Nu när jag sitter och läser, denna regniga och blåsiga lördagskväll, slår det mig att jag följer i spåren av en annan, tidigare läsare.
Han, eller hon, har gjort förstrykningar, med både enkla och dubbla streck och ibland skrivit Bra! i marginalen.
Ofta har denne tidigare läsaren fastnat för formuleringar som också jag fastnar för, ibland inte.
Är det inte en god bild av den goda litteraturen, detta att man inte är ensam i sin läsning, att andra har läst och andra kommer att läsa och att författarens röst och läsarnas blandas i ett ständigt pågående samtal?
Nu när jag sitter och läser, denna regniga och blåsiga lördagskväll, slår det mig att jag följer i spåren av en annan, tidigare läsare.
Han, eller hon, har gjort förstrykningar, med både enkla och dubbla streck och ibland skrivit Bra! i marginalen.
Ofta har denne tidigare läsaren fastnat för formuleringar som också jag fastnar för, ibland inte.
Är det inte en god bild av den goda litteraturen, detta att man inte är ensam i sin läsning, att andra har läst och andra kommer att läsa och att författarens röst och läsarnas blandas i ett ständigt pågående samtal?
onsdag 5 februari 2014
Den siste essäisten?
Den avsutande essän i antologidelen i Arne Melbergs "Essä" är Horace Engdahls "Den enskildes form" och den är så bra att jag måste skriva några rader om den. Detta kan även ses som ett litet svar på Bodils inbjudan att läsa Horace Engdahls "Ärret efter drömmen" tidigare i år. Det var i den boken som essän ursprungligen publicerades.
Engdahl utnämner här Freud till en av den moderna tidens främsta essäister .
Han skriver om Sigmund Freuds "Das Unheimliche" (1919) och visar på den essäistiska metod som Freud använder för att analysera "det kusliga". Det är en intressant läsning. Engdahl att menar Freuds "vindlande väg genom ämnet" är mer än ett framställningssätt. "Den är själva forskningsredskapet." Det är ingen traditionell vetenskaplig metod. Freud ger inte en färdig teori, "utan ett fält för eftertanke".
Och här börjar Engdahl att uttrycka sig så som bara Engdahl kan:
Det är ingen tvekan om att Engdahl från sin kulturkonservativa position anser att den traditionella essäns dagar är över.
Engdahl avslutar med dessa njutbara formuleringar:
Kanske är Horace Engdahl själv den siste essäisten?
Engdahl utnämner här Freud till en av den moderna tidens främsta essäister .
Han skriver om Sigmund Freuds "Das Unheimliche" (1919) och visar på den essäistiska metod som Freud använder för att analysera "det kusliga". Det är en intressant läsning. Engdahl att menar Freuds "vindlande väg genom ämnet" är mer än ett framställningssätt. "Den är själva forskningsredskapet." Det är ingen traditionell vetenskaplig metod. Freud ger inte en färdig teori, "utan ett fält för eftertanke".
Och här börjar Engdahl att uttrycka sig så som bara Engdahl kan:
"För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar att lyssna till, eftersom han rivit av sig gradbeteckningarna. [ ... ] Essä är insubordination."*
Det är ingen tvekan om att Engdahl från sin kulturkonservativa position anser att den traditionella essäns dagar är över.
"Tyvärr har den intellektuella essän idag i många fall övergivit denna öppna hållning och lagt sig till med en hårt polerad briljans, effektiv som konkurrensmedel på den litterära prestigens fält men farlig för genrens hälsa."Detta till skillnad från Melberg, som visserligen ser essän som hotad av den moderna medieutvecklingen med bloggar, twitter och facebook, men som ändå lämnar frågan öppen om nya medier kan förnya den essäistiska traditionen.
Engdahl avslutar med dessa njutbara formuleringar:
"Essän är en kvarleva från lantjunkarnas värld, den sista återstoden av en gammal samtalskultur, som fick sin dödskyss när planeringskalendern blev var mans och kvinnas egendom. I databasernas och tvåminutersinslagens epok gör essän ett lika egendomligt intryck som en hästdragen kaross."
"Texter som inte går att sammanfatta! Det är den sista tillflyktsorten för en ålderdomlig, tidsödande, personbunden och svåröverförbar meningsstruktur, som bär det ringaktade namnet kunskap."
"Essän är den enskildes form. Att skriva den är att samtala med sig själv utan att bli störd av de andra. Essäns eufori är av samma art som den lättnad man känner när man lämnar ett sällskap, hur angenämnt det än har varit. Äntligen ensam!"
Kanske är Horace Engdahl själv den siste essäisten?
måndag 3 februari 2014
"Dessa vardagliga huvuden..."
Jag har påbörjat mitt projekt att läsa Sven Lindqvists tidiga böcker. "Ett förslag" (1955) har följande Schopenhauercitat som motto:
Arthur Schopenhauer (1788-1860)
"Dessa vardagliga huvuden däremot kunna rakt inte besluta sig för att skriva som de tänka, emedan de ana att saken då skulle få ett lite enfaldigt utseende. Men det vore i alla fall någonting. Om de sålunda bara gå ärligt till verket och i enkelhet ville meddela det lilla och vanliga som de verkligen tänkt, såsom de tänkt det, så skulle de bli läsbara och även lära oss något inom den sfär där de äro hemma."Jag tar det till mig.
Arthur Schopenhauer (1788-1860)
lördag 1 februari 2014
Något om Arne Melbergs "Essä"
Ända sedan i början av december har jag, den trögtänkte långsamläsaren, av och till läst i Arne Melbergs "Essä" (Daidalos 2013). Det är en bastant volym på 500 sidor som inleds med en sammanfattande introduktion till fenomenet essä, och följs av ett urval av inte mindre än tjugosju essäer, alla i sin tur med introduktioner, från 1500-talets Montaigne över Joseph Addison och Marcel Proust till dagens Horace Engdahl. Boken avslutas med "Fyra essäer om essäer", där Melberg diskuterar "essäns återkommande tematik, dess åtbörder och varianter, dess fenomenologi".
Det är knappast någon bok som man kan sträckläsa - och inte heller bör den sträckläsas. Det är en mycket innehållsrik volym. Några av essäisterna har jag läst tidigare eller kände till, några är helt nya bekantskaper. Både Melbergs egna texter och essäerna fungerar också som impulsgivare till vidare läsning, de väcker nyfikenheten på nya författarskap och får mig att (återigen) inse att jag på sin höjd är kvartsbildad. Melberg är professor emeritus och en lärd akademiker som kan skriva lärt på ett oakademiskt sätt, inte förenklande, men klart och redigt. Folkbildande för dem som vill bilda sig. Man känner sig mer intelligent än man är när man läser honom. Vilket alltid är trevligt.
Vad är då en essä? Melberg redogör för några teoretiker på området och diskuterar också detta i sina avslutande essäer om essäer och det handlar om formen och stilen, sättet att skriva, men också om essäisten, om vad som får honom/henne att skriva essä. En intressant "orsak" här som Melberg pekar på är denna:
Roland Barthes är inne på samma tema i sin essä om Marcel Proust:
Nu är det ju väldigt få av oss som skriver jättelika romanverk eller essäer, men den där insikten som fullständigt förvandlar det landskap som är vårt liv, den borde vi kanske alla ta vara på, på de sätt vi kan.
Det finns mycket mer att säga, men jag nöjer mig med det här. "Essä" är en bok att återvända till, och om man över huvud taget ska ha ett privatbibliotek, så är det sådana böcker man ska ha i hyllan, böcker vars inre rum är så oerhört mycket större än de fysiska måtten, böcker som öppnar rum efter rum i (mänskligt sett) oändlighet. Hos mig får den som närmsta grannar andra av Melbergs böcker: "Läsa långsamt: essäer om litteratur och läsning" (1999), "Försök att läsa Montaigne" (2000), "Försök att läsa Nietzsche" (2001), "Mitt i litteraturen" (2002), "Resa och skriva: en guide till den moderna reselitteraturen" (2005), "Självskrivet: om självframställning i litteraturen" (2008). Som ni förstår uppskattar jag Arne Melbergs skrivande.
För den som till äventyrs vill läsa vad jag tidigare skrivit om essäerna i "Essä", så finns här länkar till Marcel Proust, Ralph Waldo Emerson och Thomas Browne.
Det är knappast någon bok som man kan sträckläsa - och inte heller bör den sträckläsas. Det är en mycket innehållsrik volym. Några av essäisterna har jag läst tidigare eller kände till, några är helt nya bekantskaper. Både Melbergs egna texter och essäerna fungerar också som impulsgivare till vidare läsning, de väcker nyfikenheten på nya författarskap och får mig att (återigen) inse att jag på sin höjd är kvartsbildad. Melberg är professor emeritus och en lärd akademiker som kan skriva lärt på ett oakademiskt sätt, inte förenklande, men klart och redigt. Folkbildande för dem som vill bilda sig. Man känner sig mer intelligent än man är när man läser honom. Vilket alltid är trevligt.
Vad är då en essä? Melberg redogör för några teoretiker på området och diskuterar också detta i sina avslutande essäer om essäer och det handlar om formen och stilen, sättet att skriva, men också om essäisten, om vad som får honom/henne att skriva essä. En intressant "orsak" här som Melberg pekar på är denna:
"Insikten i den egna dödligheten är nog den viktigaste orsaken till att skriva essä. Det är när döden närmar sig som essän blir till behov. Av samma skäl granskar essäisten sin kropp, spårar dess förfall. Kanske som ett sätt att hålla fast i den lilla tid som återstår, kanske som ett minnesarbete. Essäisten ser inte framåt, han-hon bearbetar det som varit och försöker hålla fast vid det som är. När tiden känns kort uppstår behovet av att förlänga den i skrift, helst permanenta den som ett ständigt nu."Det där är en god sammanfattning av Montaignes utgångspunkt för sina "Essayer" och inte för inte tror jag att Melberg betraktar just Montaigne som inte bara essäns fader utan också som idealtypen för en essäist. Och kan man inte här tala om en livshållning, en livssituation, en vändning i livet som många fler än essäister kan hamna i, ja som vi alla kanske förr eller senare hamnar i, om vi lever med öppna ögon?
Roland Barthes är inne på samma tema i sin essä om Marcel Proust:
"Det kommer en tid (vilket är ett problem i vårt medvetande) när 'dagarna är räknade': då inleds en trevande men ändå irreversibel nedräkning. Man vet sig nu vara dödlig (det har man fått höra så länge man haft öron att lyssna med); plötsligt känner man sig dödlig [ … ] När man väl har gjort denna upptäckt förvandlas landskapet fullständigt…"Det är denna vändning i livet, menar Barthes, denna "enskilda spets", som för Proust utgjordes av moderns död, som fick honom att börja skriva "På spaning efter den tid som flytt".
Nu är det ju väldigt få av oss som skriver jättelika romanverk eller essäer, men den där insikten som fullständigt förvandlar det landskap som är vårt liv, den borde vi kanske alla ta vara på, på de sätt vi kan.
Det finns mycket mer att säga, men jag nöjer mig med det här. "Essä" är en bok att återvända till, och om man över huvud taget ska ha ett privatbibliotek, så är det sådana böcker man ska ha i hyllan, böcker vars inre rum är så oerhört mycket större än de fysiska måtten, böcker som öppnar rum efter rum i (mänskligt sett) oändlighet. Hos mig får den som närmsta grannar andra av Melbergs böcker: "Läsa långsamt: essäer om litteratur och läsning" (1999), "Försök att läsa Montaigne" (2000), "Försök att läsa Nietzsche" (2001), "Mitt i litteraturen" (2002), "Resa och skriva: en guide till den moderna reselitteraturen" (2005), "Självskrivet: om självframställning i litteraturen" (2008). Som ni förstår uppskattar jag Arne Melbergs skrivande.
För den som till äventyrs vill läsa vad jag tidigare skrivit om essäerna i "Essä", så finns här länkar till Marcel Proust, Ralph Waldo Emerson och Thomas Browne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)