fredag 29 juni 2012

Ännu en dag på vandring i Göteborg

Göteborg har spårvägar. För den som vill strosa runt i olika stadsdelar, utan plan eller bestämda mål, är spårvagn ett bra sätt att enkelt och smidigt förflytta sig mellan platser.
Jag tycker om det lite gammalmodiga hos spårvagnar, de slitna, slamrande vagnarna och klocksignalerandet.

Efter en utekväll med yngste sonen, numera naturaliserad göteborgare, med ett glas här och ett glas där och en god indisk gryta, fortsatte jag min göteborgsvandring under torsdagen. Som sagt, utan plan och utan mål. Och med täta vilopauser vid olika kafébord för att dricka, äta och läsa.

På Teatergatan fick jag syn på Myra Franklins bokkafé. Ett charmigt ställe som jag kan rekommendera. Chèvrepajen var utmärkt. (Ursäkta bristande bildkvalitet...)


Boken som jag hade med mig var Tony Judts memoarbok "The memory chalet", en bok som skrevs, eller dikterades, när Judt insjuknat i ALS, en sjukdom som efter hand tog ifrån honom alla kroppsfunktioner utom den att minnas. Innan döden tog honom.

Det är en bok om vilken mycket kan sägas. Men jag vill här bara återge ett citat (som jag tror Gabrielle tagit upp någonstans som jag nu inte kan hitta...):
"As a child, I always felt uneasy and a little constrained around people, my family in particular. Solitude was a bliss, but not easily obtained. Being always felt stressful - wherever I was there was something to do, someone to please, a duty to be completed, a role inadequately fulfilled: something amiss. Becoming, on the other hand, was relief. I was never so happy as when I was going somewhere on my own, and the longer it took to get there, the better."
Det där är något som jag till en viss grad känner igen hos mig själv, även nu som vuxen. Jag är nog ganska socialt välfungerande, antar jag, men har också ett behov av att då och då befinna mig i ett "becoming", i ett mellanrum, på väg och ännu inte framme, i rörelse, i det öppna, i det inte avgjorda. Då kan tillvaron fyllas av det närvarande på ett annat sätt och man kan få syn på sig själv (och glädjas eller förfäras). Det var nog detta som mina göteborgsvandringar handlade om.

onsdag 27 juni 2012

På vandring i Göteborg

På vandring i Göteborg. Jag hamnar på Konstmuseet och utställningen "Surrounding Bacon & Warhol". Det är inte mycket folk här. Jag kan strosa runt och sitta still och se och fundera utan att bli störd.
Men varken Andy Warhol eller Francis Bacon fångar min uppmärksamhet. Möjligen Bacon. Bäst är en kuslig bild av Lena Svedberg. Och Ola Billgren, en annan av de "omgivande" konstnärerna.

Jag tar mig upp till Hammershöi på sjätte våningen. Där hänger en av mina favoriter, "I sovrummet".
Jag sätter mig och ser det hammershöiska ljuset, som visserligen faller in genom fönstret, men som gjort det så länge att allt i rummet - kvinnan, bordet, chiffonjén, stolen, sängen - sugit åt sig, mättats och fyllts av detta ljus och givits en klarhet, en självklarhet, som får målningen att utstråla ett slags kysk stillhet, som säkert kan problematiseras, men som för mig är ett eftersträvansvärt tillstånd.

I Konstmuseets kafé sitter jag sen med en lunchmacka och ett glas vin - och skriver detta (med iPhonebetingad möda...)

På väg till kaféet passerade jag Thomas Broomes hemska "Äggskalspojken". Om man ser efter är bakhuvudet krossat...

tisdag 26 juni 2012

Vad jag gör

Vad jag gör? Jag har semester.

Mellan regndagarna är snickarna här och lägger om taket med nytt tegel. De har lämnat stora högar med rivningsvirke som är utmärkt att elda med och att använda som itänne. (Så fick jag äntligen använda detta dialektord...).

I går stod jag ömsom i duggregn och ömsom i hällregn och sågade upp. I dag sken solen. Det var en fin dag. Ända tills jag gjorde ett misslyckat försök att såga av höger pekfinger. Det var inte så farligt, ett köttsår bara. Nu ordentligt desinficerat och bandagerat.

Och så läser jag lite, då och då.

Dennis Marks "psycho-geography" "Wandering jew : the search for Joseph Roth" (London: Notting Hill editions, 2011). Marks reser i Roths fotspår, i hans biografiska fotspår och i hans litterära fotspår. Se kartan!
Det är mycket intressant.

Marks omdöme om Roth är inte nådigt: "one of literature's most prodigous liars".
"Joseph Roth, born in 1894 in what is now western Ukraine and buried in Paris suburbs a mere forty-five years later, the victim of drink and despair, lived a life as clouded and obscure as his remarkable fiction. In his diaries and letters, in his reported conversations and his confessional journalism, he scattered falsehoods like a Ruthenian peasant sowing corn. As a novelist, he constantly blurs historical truth and hallucination. [ ... ] His accounts of his own life are even more flimsy. Nothing stands up to close examination. His biographer David Bronsen calls him a mythomaniac. The Ukranian scholar Larisa Cybenko prefers the term 'fantasist'."
Men Marks påminner också om D. H. Lawrence's ord: "Never trust the teller, trust the tale"

Och ju mer jag läser av Roth, nu senast "Nikolaus Tarabas: en gäst på denna jord", desto mer fascinerad blir jag av detta författarskap, denna försvunna värld som lever kvar i Roths berättelser. Och jag tror på dem.

onsdag 20 juni 2012

Bevisa att du inte är en robot

När jag ska kommentera på en blogg möts jag av uppmaningen: "Bevisa att du inte är en robot".
Tanken är att jag ska bevisa det genom att tolka ett par ord skrivna med diffusa bokstäver. Om jag kan det är jag ingen robot. Så skönt att veta!
Men - tilltalet riktar sig ju även till robotar? Jag läser i alla fall in en misstanke bakom formuleringen. Jaså, du är här och ska kommentera - då får du allt först bevisa att du inte är en robot!
Annars borde man formulerat det som: för att undvika att robotar nästlar sig in här vill vi att du, människa och icke-robot, tolkar de här orden.

Nu hör till saken att jag så här dagarna före semestern känner mig som en robot. Det mesta jag gör är förprogrammerat, styrt av allsköns regler, vanor och konventioner. Det kanske är därför jag hajar till inför den här formuleringen. Men snart, snart...

Det här inlägget kräver en ny etikett: Trivia


söndag 17 juni 2012

Joseph Roth: Den falska vikten

Jag har börjat läsa igen. Sebald, men mest Joseph Roth.

Joseph Roths "Den falska vikten" (översättning av Nils Håkansson och efterord av Staffan Vahlquist, Ruin 2004) utspelar sig någon gång före första världskriget i en av Österrike-Ungerns avlägsna östra provinser, i distriktet Zlotogrod, med fyra köpingar, två större byar och staden Zlotogrod, en trakt med hårda vintrar och osunda träskmarker med kväkande grodor och med människor som inte vill veta av någon centralmakt.

Dit kommer Anselm Eibenschütz, som givit efter för hustruns krav och lämnat den trygga tillvaron som stamanställt underbefäl i en bosnisk garnison, för att tillträda befattningen som statlig vågmästare, med uppgift att kontrollera vikter och mått i distriktets alla affärer och marknader, assisterad av en beväpnad gendarm. Vilket inte är någon lätt uppgift, då alla i distriktet utan undantag använder falska mått och vikter.

Den nya befattningen är en besvikelse. Eibenschütz  hade räknat med en bättre befattning, i sina hemtrakter i Mähren, men förgäves. Besvikelse präglar hans tillvaro. Han avskyr sin hustru och ger henne skulden för sin nya situation. Att hon blir med barn med en av hans underlydande gör inte saken bättre. Han ser hela sin situation som en sammansvärjning, ser sig indragen i ett öde som han själv inte har någon skuld till.

Den nye vågmästaren, med sin militära pliktkänsla, har höga ambitioner och sätter en ära i att upprätthålla lagar och regler. Men vad som är lätt att tillämpa i det militära livet, där rätt och fel är klart och entydigt, är omöjligt i Zlotogrod. Han kommer snart på kant med sin omgivning. Han är lika hård mot de utfattiga som mot de rika, något som upprör lokalbefolkningen.

På ett sätt är det här en historia om en hederlig människas kamp mot korruption och ohederlighet.
Men samtidigt dras vågmästaren efterhand in i traktens kultur, super ner sig, låter sig korrumperas och förälskar sig i en värdshusvärdinna på ett värdshus som är ett nav i allehanda illegala affärer. Han blir en del av det allmänna förfallet och går till slut under.

Roth skriver med medkänsla, med förståelse för Eibenschütz' situation, men visar också på hans oförmåga att se sina egna brister, sin egen skuld, hur hans eget handlande leder honom på avvägar.

Man kan naturligtvis läsa även den här romanen som en bild av det sönderfallande habsburgska imperiet, av omöjligheten av att hålla samman vitt skilda folk och kulturer, på samma sätt som "Radetzkymarschen". Men lika lite som i "Radetzkymarschen" är det skildring från ovan, det är ett djupt mänskligt drama om en människas tillkortakommande i en värld och under omständigheter där det kanske är omöjligt att handla rätt.


torsdag 14 juni 2012

söndag 10 juni 2012

Söndag, omläsning

Hela dagen ett lätt men ihållande regn, som grå slöjor drivande i vinden över de gröna fälten. Men nu, vid tretiden, syns en ljusning i sydväst.
Jag tar det lugnt. Försöker uppnå den rätta söndagsfriden. En krånglande rygg hjälper till.

Ligger på soffan och börjar läsa den bastanta översättningsvolymen av W. G. Sebald i Panacheserien, "Dikt, prosa, essä", i översättning av Ulrika Wallenström, Bonniers, 2011
En inte minst muskelstärkande sysselsättning. Måtten är 14 x 20, 5 x 6,7 centimeter och vikten 1264 gram. 1084 sidor.
Volymen innehåller diktsamlingen "Efter naturen", prosaböckerna "Svindel. Känslor", "Utvandrade", "Saturnus ringar" och "Austerlitz" och essän "Luftkrig och litteratur".

Jag har läst allt tidigare, i engelska översättningar, både en och två gånger. Men redan nu, efter 170 sidor, inser jag än en gång att Sebald som få författare är värd flera omläsningar. Det är inte intrigen, inte för att se "hur det går" som man läser honom, det är för det där svårbeskrivliga som hans prosa utstrålar, för stämningen, för den nästan outhärdligt sorgsna grundtonen.


onsdag 6 juni 2012

Kryddland och litteratur

På nationaldagen ska man ägna sig åt fosterlandet.
Det gör jag och det bokstavligen, närmare bestämt ägnar jag mig åt kryddlandet. Jag har nog nämnt det där kryddlandet förut.
Jag ligger på knä och drar upp och rensar, gräver och planterar om och lägger ut kalkstensplattor. Himlen är blå. Svalorna pilar runt. Vinden lite sval, men solen värmer och det doftar underbart av olika sorters oregano och mynta, av salvia och timjan, av citronmeliss och dragon, av åbrodd och körvel och mattram.

I morgon kommer ryggen att göra sig påmind, men det är det värt.

Jag har nu avslutat läsningen av "Radetzkymarschen".

Mot slutet finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör är förlagt i en gudsförgäten stad en och en halv mil från ryska gränsen och är en av Österrike-Ungerns yttersta utposter mot öster. För att liva upp vardagen bestämmer man sig för att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.

Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Regnet är på väg.
Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:
"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."
Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.
"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."
Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:
"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"
Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.

tisdag 5 juni 2012

Jag läser Radetzkymarschen

Dessa gröna men kyliga försommardagar läser jag, så snart jag hinner, en sliten biblioteksbok, Joseph Roths "Radetzkymarschen", en fängslande roman om tre släktled von Trottas upphöjelse och nedgång i ett mångnationellt rike likaledes på nedgång, habsburgsmonarkins Österrike-Ungern.

Stamfadern Trotta, en enkel bondson från byn Sipolje i Slovenien, räddar som löjtnant kejsar Franz Josefs liv under slaget vid Solferino 1859 och adlas som Josef Trotta von Sipolje.
Sonen blir ämbetsman, kretspresident i en landsortsstad, och är en inkarnation av monarkins traditionella dygder. Han styr med patriarkal hand in sin son Carl Josef på den militära banan, något som visar sig vara helt fel.


Till skillnad mot Roths expressionistiska språk med korthuggna meningar i "Spindelnätet" är det här en klassisk roman med massor av färg- och doftrika miljöer, fascinerande och trovärdiga karaktärer och en sinnrikt sammanflätad historia om imperiets och släktens undergång.

Den alltmer desillusionerade kretspresidenten sitter på ett kafé och samtalar med sin vän, läkaren Skowronek:
" - Det var andra tider, svarade Skowronek. Inte ens kejsaren bär i dag ansvaret för sitt rike. Ja, det ser ut som om Gud själv inte längre vill bära ansvaret för världen. Det var lättare förr! Allt var tryggt och säkert. Varenda sten låg på sin plats. Livets vägar var raka och jämna. De trygga taken låg skyddande över husen. Men nu för tiden, herr baron, nu för tiden ligger stenarna härs och tvärs och i farliga högar på vägarna, och taken har hål, det regnar in i husen och var och en måste själv avgöra vilken väg han ska gå och i vilket hus han ska flytta in."
Än har jag en del kvar att läsa, men som jag tolkar det finns det en kluvenhet hos Roth. Han vill både ha kvar de värden som håller samman det mångnationella imperiet, det som skapar ordning - samtidigt som han ser det oundvikliga i dess upplösning, i både de nationella och demokratiska strävandena och - inte minst - i arbetarrörelsens rättmätiga krav.

Jag läser vidare.

PS: Som så ofta finns det en längre text om boken hos en skicklig läsare: HÄR.



fredag 1 juni 2012

Joseph Roth: Spindelnätet

Jag fortsätter att läsa Joseph Roth.
Efter "Judar på vandring" har jag läst alldeles nyutkomna "Spindelnätet", översättning och efterord av Staffan Vahlquist, utgiven av Ruin 2012.

Denna roman publicerades först som följetong i Wientidningen Arbeiter-Zeitung 1923 och är ett skoningslöst porträtt av Theodor Lohse, en ung fänrik med hjältedrömmar. Han söker sig till en av de paramilitära högergrupperna som i Weimarrepublikens kaos av inflation, massarbetslöshet, hungersnöd, korruption, antisemitism och nationalistisk propaganda sysslar med att attackera strejkande arbetare och att utföra politiska mord.
Han lyckas arbeta sig upp till en ledande ställning. Han är totalt samvetslös och skrupelfri, slickar uppåt och sparkar neråt och drar sig inte för att döda medtävlare för att nå fördelar.

Översättaren pekar i sitt efterord på de kusliga likheterna mellan Lohse och Hitler, som för övrigt skymtar förbi och är föremål för Lohses avund.

Språket är expressionistiskt; med korta, effektivt laddade meningar målas bilden av ett samhälle i upplösning.

En gestalt som fascinerar är juden Benjamin Lenz, en genomskådande dubbel-dubbelagent. Han karakteriserar Theodor Lohse:
"Det var den europeiske mannen av idag: nationalistisk och egoistisk, utan tro och utan pliktkänsla, blodtörstig och inskränkt. Det var det nya Europa."
"Barn kommer Theodor att avla, studenter med färggranna band som kommer att befolka skolor och kaserner. Och Benjamin såg Theodors stam framför sig. Det fanns gott om arbete. De skulle mörda varandra."

Efter läsningen av "Judar på vandring", med dess vildsinta kritik det moderna Europa, är det lätt att se Lenz som Joseph Roths alter ego.