En beklämmande läsning

Jag är en notorisk bokköpare. Vill jag läsa en bok, så köper jag den. Oftast går inhandlandet snabbare än läsandet, så en del böcker blir stående olästa. Inväntande sin rätta tid att bli lästa. Något som i nittionio fall av hundra inträffar, förr eller senare. Och de flesta böcker blir kvar i mitt bibliotek. Efter mer än femtio år är de en del av mitt liv. Att gå längs hyllorna är att gå en minnesväg.

En bok som stått oläst ett tag är den tyske journalisten och historikern Götz Alys "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018).

Men nu har jag läst den. Det är en beklämmande läsning. En del visste jag om antisemitismen i Europa, om pogromerna i öst, om hur nazisterna utnyttjade den utbredda antisemitismen för sina syften. Men omfattningen hade jag inte klart för mig.

Den moderna antisemitismen var, menar Aly, något nytt. Inte som den gamla, grundad på medeltida fördomar. Det tidiga 1900-talets nationalism och nationsbildandet i första världskrigets kölvatten skapade en modern antisemitism som i grunden var ekonomisk, social och politisk. Nationalister i de nya staterna strävade efter en etniskt homogen stat, ett samhälle där judarna stigmatiserades som ett hinder för majoritetens framgång. Judarna var alltför ekonomiskt framgångsrika, var överrepresenterade på universiteten, lade beslag på viktiga positioner i samhället, till förfång för majoritetsbefolkningen.

Större delen av boken skildrar, land för land, hur diskriminering, fördrivning och till slut mord på judar blev till en allmän företeelse. Värst i östra Europa. Omkring 85 procent av de sex miljoner som mördades i Förintelsen kom från Polen, Ryssland, Rumänien, Ungern och de baltiska staterna. Och när så nazisternas folkmordspolitik svepte över Europa fanns i många av de ockuperade och allierade länderna lokala politiker som stod till tjänst med att bygga ghetton och uppsamlingsläger för transport till förintelselägren.

Stora delar av befolkningen i dessa länder deltog i plundring av de borttransporterade judarnas tillgångar. Lägenheter med hela möblemang blev plötsligt tillgängliga. Och de få överlevande som återvände möttes oftast av oförstående miner och stängda dörrar.

Jag har ytterligare en oläst bok av Götz Aly i hyllan. "Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism" (Daidalos, 2005), där Aly visar "hur nationalsocialismen förvandlade staten till en rövarmaskin som lyckades vinna stora delar av det tyska folket genom en kombination av socialpolitiska åtgärder, skatteförmåner och varuförsörjning från ockuperade områden."

Tids nog kommer jag att läsa även den.

Var Vilhelm Ekelund antisemit?

Rubrikens fråga ställs i en bok av Walter Klein vars titel just är "Var Vilhelm Ekelund antisemit?" (1964). Klein var advokat, umgicks under lång tid med Ekelund, var Ekelundbeundrare och Ekelundsamfundets förste ordförande och av judisk börd.

Boken redovisar med stor noggrannhet förekomsten av "mer eller mindre direkta uttalanden om judar och det judiska" i Ekelunds skrifter. (37 är antisemitiska och 33 projudiska, en del av de 37 är dock både-och). Vidare skriver Klein om sina fruktlösa försök att komma till tals med Ekelund i dessa frågor. Till slut avgår han som ordförande i Ekelundsamfundet och bryter med Ekelund.

Det är en märklig bok. På en omständlig juridikprosa vrider och vänder Klein på problemet, han är djupt sårad och plågad, men försöker ändå hitta förklaringar som ska frånta Ekelund ansvar för klart antisemitiska formuleringar.

Slutsatsen blir att

"Vilhelm Ekelund har sålunda intet att skaffa med politisk eller social antisemitism. Hans inställning till det judiska är helt beroende av de ideellt-estetiska, även etiska, element, som han sammanfattar under begreppet "smak". För den samtida, på rassynpunkter väsentligen grundade antisemitismen [...] är han främmande, för att inte säga fientligt inställd."

Anders Olsson tar upp samma problematik i sin ytterst intressanta "Ekelunds hunger" (1996). Titelns "hunger" syftar på att Ekelunds program var att genomgå en svältkur, för att ur sig själv rensa ut det mörka (modernt, lyriskt, affekter, melankoli, kvinnligt, sjukt) för att nå fram till det ljusa (klassiskt, aforistiskt, affektfrihet, hunger, manligt, friskt).

"Att skriva är för Ekelund att bygga upp en personlig identitet, som kan hålla stånd mot yttervärldens underminerande krafter."

I kapitlet "Den våldsamma utdrivningen" tar Olsson upp antisemitismen och skriver om bland andra Walter Klein att de

"i sitt försvar för diktaren förringat antisemitismens innebörd och upphöjt den till en salongsfähig, ideell nivå. Det handlar om kultur, smak och stil - precis som Ekelund ville ha det själv."

Tvärtom menar Olsson att "Ekelunds antisemitism skärps under 30-talet och nazisterna tilltagande skändligheter." Han umgås med "den antisemitiske busen Richard Hejll" och låter denne publicera Ekelunds aforismer i sitt organ.

För att nå det höga, ljusa, etiskt högstående klassiska idealet måste alltså Ekelund driva ut det låga, mörka och moraliskt lågstående hos sig själv. Däribland "Kvinnan" och "Juden".

Detta program, menar Olsson, "med ytterst problematiska inslag av antifeminism och antisemitism [ ... ] omöjliggör en helt igenom sympatisk läsart."

"Genom att göra det kvinnliga och det judiska till tidlösa kulturella fenomen inom individen gör han sig blind för politikens terror. Hans politiska blindhet legitimeras av hans självupptagenhet och högre syften. Där finns också tidstypiska drag av jude- och kvinnoförakt som motiverar reningen som operation. Men vi får aldrig några klara besked av Ekelund om hans kvinnohat och judehat. Han tiger om sina bevekelsegrunder. "

Jag har bara börjat läsa Vilhelm Ekelund. Men det dröjde inte länge förrän jag stötte på inslag som störde mig. Vilken vikt ska man fästa vid denna antifeminism, eller snarare misogynin, och antisemitismen, sett i relation till författarskapet som helhet? Hur mycket hänsyn kan man ta till att Ekelund levde i sin tid, med dess förutsättningar? Hur stor är den "goda" delen av författarskapet i relation till den "dåliga"?

Om vi ska ställa som krav på döda författare att vi i allt ska kunna dela deras värderingar, då finns det nog inte så många vi kan läsa med "en helt igenom sympatisk läsart".

Men jag ska erkänna att jag har vissa svårigheter med att fortsätta läsa Ekelund.

Vilhelm Klein: Var Vilhelm Ekelund antisemit? Zindermans, 1964.

Anders Olsson: Ekelunds hunger. Bonnier Alba, 1996.