Jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

Nej, jag tänker inte på något sätt summera det snart gångna året. Att någorlunda helskinnad ha lagt ännu ett år bakom sig är väl vid min ålder bara något att vara tacksam för. Så jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

Dessutom är ju det här en blogg om min läsning och mina tankar kring läsning, och inte - vad Horace Engdahl än må säga - någon hämningslös ordström som för mig tillbaka till adolescensen.

En viss insyn i privatlivet ger dock den här bilden som jag tog idag. Den visar min Att läsa-hylla. 

Ni ser att jag föll till föga och köpte W. G. Sebald-volymen i Panacheserien. De 1084 sidorna kommer nog att dyka upp här i vår. Jag kan inte släppa Sebald.

Joshua Foa Dientags "Pessimism - philosophy, ethic, spirit" (Princeton U. P., 2006) emanerar från läsningen av Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen" och ser jag mycket fram emot att läsa den. Förhoppningsvis kan jag börja förstå vad jag är.

Den bok som jag läser mest i just nu är Crister Enanders "Skiftande speglar" (h:ström, 2011), en samlingsvolym med "författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". Det är inte ofta man kan läsa en "klippbok" så här nästan i ett sträck, men jag gör det, för Enander har mycket väsentligt att säga och han gör det med skärpa, elegans och smittande entusiasm. 

Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (Bonnier, 2011) kom med tomten. Den är däremot inte en bok lämpad för sträckläsning. Så här långt: mycket klokt, något strunt.

Jag har inte läst en rad av Richard Yates tidigare, bara sett filmatiseringen av "Revolutionary road". Efter att ha läst de två inledande novellerna i "Collected stories" (Vintage books, 2004) anar jag redan att jag kommer att läsa även romanerna.

Anders Olssons "Läsningar av intet" (Bonnier, 2000) och Eric L. Santers "On creaturely life - Rilke, Benjamin, Sebald" (Chicago U. P., 2006) är sannolikt alltför akademiska för mig, men vem vet, kanske dyker även de upp som läsfrukter här. Den senare har stått i hyllan ett bra tag.

Så, om jag inte syns till här mer det här året - gott nytt läsår!

Är varenda jävel pessimist?

När jag fick syn på Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke" (Carlssons, 2011) så blev jag - självfallet - genast intresserad.
Nu när jag läst den är jag ganska besviken.

OK - Ekman skriver att hans "nedslag och resonemang i ämnet filosofisk och litterär pessimism saknar vetenskaplig analytisk eller täckande ambition." Hans ambition är den subjektive essäisten, som vill "förmedla vad som kallats den existentiella eller humanistiska pessimismens förmåga att ge oss fördjupning och ökad insikt i vår livs- och samhällssyn."

Men även med dessa reservationer så är den här boken, i sin första del, snarast en samling kortkorta notiser blandade med otaliga citat och bilder och infall och utfall där snart sagt alla, från Predikaren till Tranströmer, sorteras in under pessimismens etikett.
Personregistret upptar nästan fyrahundra namn! Är varenda jävel pessimist?

Den andra delens porträtt av Fernando Pessoa, Thomas Bernhard, Louis-Ferdinand Céline och E. M. Cioran är lite fylligare, men i det fall där jag har kunskap - Bernhard - så ger det inget nytt. Och även här kastas diktcitat efter diktcitat in som - illustrationer? Är det för att understryka och övertyga så fungerar det bara inte...

Ekman är kulturjournalist på Sveriges radio, och bokens språk är - journalistiskt.
Jag kan till nöds vänja mig vid att Ekman konsekvent använder det talspråkliga "dom" i stället för "de" och "dem", men gång efter annan stöter jag på otympligheter och när någon har "gjutit en ögonblicklig död..." - då blir det för mycket.

Det var värst vad det här blev surt... Boken kan naturligtvis fungera som läsinspiration och ingångar till olika författarskap. Den gjorde mig ännu en gång uppmärksam på att jag borde läsa Pessoa. Och så beställde jag ett par av Ekmans referenser.

Dagens vandring

Äntligen kom vi iväg på en vandring. Molnen blåste undan, himlen blev blå och solen värmde fast den stod lågt. Efter ett par ordentliga uppförsbackar genom skogen förbi Norra Kanåsen fick vi upp flåset och kom så ner till Rörbäck, en ödegård som vi passerat på håll några gånger. Nu gick vi fram och tittade.

Här har tiden stannat. Inte tingens och byggnadernas oundvikliga förfall, men den mänskliga tiden. Ingen går längre in genom dörren.

Halm ligger kvar på loftet. Det liggande timret är sannolikt återanvänt från tidigare byggnader.

Plåttaket rostar, men väggen av lösa stenar har inte rubbats en millimeter. Lägg märke till de stora blocken till vänster. De måste väga ett par hundra kilo.

Vi slog oss ner och åt vår lunch och lyssnade till tystnaden. Och till ljuden ur det förgångna. Rösterna, en kos råmande, rasslet från en tjuderlänk.

God jul, etc.

Nej, bilden är inte från i år. Här är fem plus, duggregn och grönt gräs. Men i alla fall - God jul, eventuella läsare. Jag försvinner in i julstök och julfirande under några dagar. Vi ses! (?)

Ett elakt inlägg

Jag vet, det här är lågt, man ska inte slå på den som redan ligger. Men i det här fallet kan jag inte låta bli att göra ett undantag. Den här mannen är alltså landets kung. Läs bildtexten.

Betrakta även hans blick. Kungens vedersakare i pressen har anledning att vara bekymrade.

Bildkälla: Skogsland, nr 51 2011.

Jag fortsätter att läsa "Austerlitz"

Femtio år efter att han år 1939 som fyraårigt krigsbarn räddats till England återvänder Jaques Austerlitz till Prag, för att återfinna den barndom han förträngt och förlorat. Genom ett arkiv får han reda på moderns, Agáta Austerlitz, adress från före kriget. När han ringer på öppnar Vera, den kvinna som då var hans barnflicka. De faller i varandras armar. Under långa samtal i lägenheten, som bevarats intakt, öppnas bit för bit hans barndomsvärld. Faderns flykt undan nazisterna, moderns död i koncentrationsläger.

I februari 1939, sex månader före transporten till England, följde Jaques med sin mor på en maskeradbal, klädd i en snövit pagekostym. Vera visar honom ett foto. Han betraktar det genom ett förstoringsglas, försöker att minnas:

"And in doing so I always felt the piercing, inquiring gaze of the page boy who had come to demand his dues, who was waiting in the gray light of dawn on the empty field for me to accept the challenge and avert the misfortune lying ahead of him."

Vi vet naturligtvis vad ett foto är och vi vet naturligtvis vad tidens gång innebär.
Ändå - vem kan inte vid betraktandet av ett foto av någon en gång levande få en känsla av att själv vara betraktad?

Här, som så ofta, skriver Sebald om tiden och om de döda och de levande.

"I feel more and more as if time did not exist at all, only various spaces interlocking according to the rules of a higher form of stereometry, between which the living and the dead can move back and forth as they like, and the longer I think about it the more it seems to me that we who are still alive are unreal in the eyes of the dead, that only occasionally, in certain lights and atmospheric conditions, do we appear in their field of vision."

"images at which we keep staring while the truth lies elsewhere"

Jag fortsätter min långsamma läsning av W. G. Sebalds "Austerlitz". Eftersom det går så långsamt fastnar jag i detaljer.

Huvudpersonen kommer som krigsbarn från Prag till England, fyra år gammal, just före andra världskrigets utbrott. Han blir fosterbarn hos en metodistpastor och hans hustru i Wales, i en miljö som är kall i ordets alla bemärkelser. Hela hans tidiga barndom suddas ut. Hans namn blir Daffydd Elias.
När han skickas till en internatskola vet han inte längre något om sitt ursprung. Där får han en dag plötsligt veta att han egentligen heter Jaques Austerlitz. Ingenting om varför han heter så, bara detta faktum. Namnet betyder ingenting för honom. Det är helt främmande.

På skolan finns en historielärare, André Hilary, som är specialist på Napoleontiden. Han blir pojkens förtrogne. Hans levande och mycket detaljerade föreläsningar om slaget vid - Austerlitz - fängslar Jaques och de andra eleverna.

Men Hilary menar att hur han än försöker, så räcker hans framställning inte till för att återge verkligheten, det verkliga slaget...

"All of us, even when we think we have noted every tiny detail, resort to set pieces which have already been staged often enough by others. We try to reproduce the reality, but the harder we try, the more we find the pictures that make up the stock-in-trade of the spectacle of history forcing themselves upon us: the fallen drummer boy, the infantryman shown in the act of stabbing another, the horse's eye starting from its socket [ ... ] Our concern with history, so Hilary's thesis ran, is a concern with preformed images already imprinted on our brains, images at which we keep staring while the truth lies elsewhere, away from it all, somewhere as yet undiscovered."

Jag tror man kan se denna kunskapsteoretiska pessimism som Sebalds egen.

Överblivet citat

"When I talk about a painting, I worry about not hitting off the effects of the colors, for that is the most important aspect. I can simply mention red, green, blue and yellow, but these words convey nothing visual. I have noticed that clever commentators overcome this inadequacy by resorting to metaphors. This seems to satisfy everyone. But can anyone say they have seen a picture when it is described for them in words? To depict it in terms of feeling (which seems better at first) is confusing in the end. The truth is, you need a universal alphabet to express the impact of a painting. Stefano's Madonna made me think of the meadows of Monte Viso in full flower (which gave me a similar pleasure). But who was present in the meadows of Viso on 6 July 1915 at exactly the same time as me, in precisely the same light, in exactly the same state of mind, and with the exactly the same angle of vision? The ideal person would also have to have been twenty years of age, a private soldier in the 159th Alpine infantry regiment, in a company commanded by a good sergeant, have come to a halt and be hungry as a wolf, have opened a tin of sardines in oil, be sure that there was a good hour's rest for his feet, and know that there was still a full month to go before leaving for the front. Not to mention the letter from home which I received the day before, and the money order inside it. A particularly good friend was also sitting next to me, and it was ten o'clock exactly. (By half past ten the situation was quite different, for the wine in my canteen had turned quite sour on the march.)"

Jean Giono: "An Italian journey"("Voyage en Italie", 1953). Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

"a kind of historical metaphysic, bringing remembered event back to life"

Jag har inte mycket att skriva om nu. De här korta dagarna före jul, när man åker till jobbet i mörker och kommer hem i mörker; de här dagarna som snabbt avlöser varandra, intill förväxling lika, som om året skyndade sig fram mot sitt slut. Dagar då så mycket ska hinnas med inför julledigheten. Dagar av förberedelser.

Nå, söndagen var ganska ljus, med en del sol, och en hel del hanns med. Och igår kunde man glädjas åt Tomas Tranströmers leende när han tog emot sitt Nobelpris. (Och bortse från fjanten som delade ut det).

Den tid jag ägnar åt läsning ägnar jag åt en långsam omläsning av W. G. Sebald, "Austerlitz", i den engelska översättning jag läste i mars 2008.

"From the first I was astonished by the way Austerlitz put his ideas together, forming perfectly balanced sentences out of whatever occurred to him, so to speak, and the way in which, in his mind, the passing on of his knowledge seemed to become a gradual approach to a kind of historical metaphysic, bringing remembered events back to life."

Så skriver berättaren om sitt första möte med Austerlitz, i Salle des pas perdus på Centraal Station i Antwerpen 1967.

Karakteristiken kunde också gälla för Sebald.

"Egen död"

Kan man skriva en bok om sin egen död? Det förefaller omöjligt.
Ändå har Péter Nádas skrivit boken "Egen död" (i översättning av Ervin Rosenberg, utgiven av Rámus förlag, 2009).

Jag blev uppmärksammad på boken när jag läste Bodils engagerade text om den Under pausträdet, men jag har inte kommit att läsa den förrän nu. Faktiskt har jag läst den här ganska tunna boken, med ibland bara en rad per sida, två gånger.
Ändå är jag inte färdig med den. Jag stryker för, bläddrar tillbaka, tänker efter. Hela tiden ser jag nya saker, nya betydelseskikt dyker upp.
Kanske beror det på en skenbart enkel texts verkliga komplexitet, kanske beror det på att jag inte fattar.

Om du har läst den: vad tyckte du?

Jag ser två delar i boken: en om flykt och förnekelse som reaktion inför en livshotande sjukdom och en om en nära-döden-upplevelse. Den första delen griper tag i mig direkt. Den andra har jag svårare för.

En varm sommardag märker bokens jag, en författare som kanske är identisk med Péter Nádas, att allting inte står rätt till. Han är femtioett år och vältränad, ändå orkar han plötsligt ingenting. Han får inte luft nog när han andas. Han går till tandläkaren, uträttar ärenden, möter människor och försöker hela tiden låtsas som ingenting. Men han kallsvettas och de starka bröstsmärtorna tilltar alltmer.

Han bär på ett korrektur som måste läsas till dagen därpå. Han klamrar sig fast vid uppgiften, korrekturläsningen blir hans förankring i det normala. Den måste till varje pris slutföras.

Han slår sig ner vid ett restaurangbord. Han känner krafterna sina och skräcken växa, men gör allt för att inte väcka uppmärksamhet. Med yttersta möda lämnar han restaurangen - och här växlar texten plötsligt mellan första och andra person singularis, något som understryker de paniska försöken att skilja mellan jag och kropp:

"Bara jag inte svimmar här, våndades han, bara jag inte kolar av härinne, utan ute på gatan. Försvar och fasa bemäktigar sig alla hans anletsdrag."

Hans stora problem är just hur han ska kunna dölja sitt tillstånd, komma undan de andra människorna. Han är "rusig av glädje" när han kommer ut på torget, efter att ha "gjort sig kvitt" dem.

Varför påkallar han inte de andras uppmärksamhet? Varför söker han inte deras hjälp?

"Genom att under de tio första åren av sitt liv förvägras kärlek och omsorger förmås man till att inte tynga de andra med sitt organiska livs sinnesförnimmelser."

Han lyckas ta sig hem till sin tysta lägenhet, där han känner sig trygg, "vad som än skulle hända".
Trots att han är medveten om att det är en pågående hjärtinfarkt duschar han.

"Innan jag dog ville jag av hänsyn till de andra inte desto mindre tvätta mig ren från dödens svett. [ ... ] Jag tog på mig rena underkläder för deras skull, de som skulle finna mig."

Detta, som jag uppfattar det, första tema i boken är den sjuka människan som likt ett dödligt sårat djur drar sig undan. Trots att han vet att han svävar i livsfara vill han inte erkänna vad som händer i hans kropp. Eller rättare, han vet, men kan inte förmå sig att handla på ett adekvat sätt. Framförallt vill han inte låta någon annan veta det.

"Det är bättre att låtsas att allting är som det ska. I enlighet med sitt nedärvda mönster från uppväxttiden struntar han lidelsefullt i sitt verkliga tillstånd."

Mannen i berättelsen registrerar sakligt och kyligt vad som händer med honom. Det är hans kropp, men det finns ett avstånd mellan det sakligt och kyligt registrerande medvetandet och kroppen.

Kanske är det detta avstånd som är det genomgående, djupare temat i boken?

"Mantegna avbildade Kristus nakna kropp i förkortat perspektiv sett från hans väldiga bara fotsula. Det var ur ett så slående, nästan groteskt förkortat perspektiv som jag såg ut över min egen kropp medan den låg på golvets väldiga stenplattor."

Till slut tar han sig i alla fall över till kvartersakuten på andra sidan gatan, där en ambulans genast tillkallas. Han först till sjukhus, får hjärtstillestånd under tre och en halv minut och räddas tillbaka till livet av elektrochocker.
Även denna traumatiska process skildras lika sakligt och kyligt (allt omkring honom återges i detalj) och här kommer så det andra temat, skildringen av en nära döden-upplevelse.

Det är en skildring som jag har svårt för. Den är på något sätt övertydlig. Jag vill inte säga konstruerad, för vad är inte konstruerat i litteraturen, men...

Jag är öppen för det mesta - men ut-ur-kroppenupplevelser och upplevelsen av ett urtillstånd bortom födelse och död och en återfärd tillbaka till livet från livmodern genom födelsekanalen till ljuset utanför "grottans ovala, starkt krullhåriga ingång." - det blir för mycket.

Trots min skepsis inför denna andra del så är detta ändå en läsvärd, ytterst fascinerande och egenartad bok.
Så du som också har läst den - vad tyckte du?

Några rader om "Grand final i skojarbranschen"

Några rader om Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen".
Alla har läst den, nu även jag.
Eftersom alla har läst den eller läst ett otal recensioner så hoppar jag över innehållsresumén och går direkt på omdömet. Det är en bra roman.

Är det en smoothie? Nej, det tycker jag inte. Det är ingen lättdrucken söt mix. Snarare en elegant men stark cocktail. Och ibland en häxbrygd, både bitter och sträv. En remixad version av ett helt författarskap? Av ett liv? På sätt och vis. Men mycket välgjord och inte bara det. Också en roman med flera bottnar och skikt och en idéroman som diskuterar litteratur och skrivande.

En tidskrönika i satirens form. Både elak och självironisk. Litteraturvärlden i skrattspegeln. Och alla som ser sin bild är nog inte roade. Men jag tyckte alltså den var underhållande - och bitvis briljant - och vad är det för fel på underhållning, om den håller så här hög klass? Ska det vara autofiktion ska det vara Kerstin Ekman.

Jag får anledning att gå till tidskriftsarkivet

Efter en försvarlig dos autofiktion i form av Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen" (som jag kanske återkommer till här) så damp Gunnar Petterssons essäsamling "Endast propagandan är sann" (1995) ner i brevlådan.  Den var inte lätt att få tag i. Har min Gunnar Pettersson-läsning lett till att marknaden börjat ana att här finns dyrgripar?

"Kreugeraffären, Sverigebilden, Palmemordet - vem håller i pennan när berättelsen om vårt samhälle ska skrivas ner? Den offentliga historieskrivningen utmanas allt oftare av alternativa versioner. Ingen har längre ensamrätt på vare sig sanning eller propaganda. [ ... ] medan informationsflödet kontrolleras och manipuleras som aldrig förut, befinner vi oss också mitt inne i en period av svindlande narrativ befrielse."

säger baksidestexten om dessa essäer. Det handlar, så långt jag har läst, mycket om konspirationsteorier. Något som varje läsare av Pressylta Redux vet tillhör Gunnars specialintressen.

Den är utgiven i serien "En Moderna Tider bok". Vilket fick mig att minnas.
Tidskriften Moderna tider startade med Jan Stenbeck-pengar och med Göran Rosenberg som chefredaktör. Jag prenumererade från första stund och under hela Göran Rosenbergs tid. När Susanna Popova tog över och tidskriften svängde åt höger och blev ointressant slutade jag.

I mitt tidskriftsarkiv har den överlevt alla utrensningar. Jag gick upp och hämtade ner några mappar och började bläddra.  Här är första numret:

Jag vet inte om Gunnar var med på ett hörn från början? I alla fall, se här innehållsförteckningen för nummer 20/21 1992 (förstora med ett klick). Gunnar är i gott sällskap. Och "Rätten till ditt eget liv (eller åtminstone namnet på det)" kom att ingå i "Endast propagandan är sann".

Med ålderns rätt och rika erfarenhet vill jag nog säga: mycket var bättre förr.

En sak jag inte borde ha gjort men ändå gjorde

Ibland gör man saker man aldrig gjort tidigare. Saker som man kanske inte borde göra. Saker som man aldrig mer kommer att göra. I morse gjorde jag en sådan sak.

Eftersom vi bytt till platt-TV (ja, på landet är vi lite efter) så behövde vi byta ut antennen från tidigt åttiotal.
Antennfästet sitter på husgaveln ovanför sovrumsfönstret. Sex meter nedanför sovrumsfönstret finns källartrappan.
Jag har ingen sex meter lång stege. Alltså säkrade jag mig på ett sinnrikt sätt med två livremmar, klättrade upp på fönsterkarmen och hängande i armkrok i den mittre fönsterbågen ut i luften, i lätt knäande ställning, kunde jag med den fria högerhanden demontera den gamla och montera den nya antennen.

Vilket låter enkelt, så här beskrivet.

Men jag kan försäkra att processen blev ganska långdragen, förenad med avsevärd möda och ackompanjerad av hela min repertoar av svordomar. Och min numera inte helt ungdomliga kropp känns inte helt fräsch ... opåverkad. Men det var ju länge sen den gjorde det.

Under dagen har vinden ökat alltmer. Man varnar för trettio sekundmeter här. Fan ta stormen om den blåser ner antennnen!

Vad jag just läst...

Det är glest mellan inläggen här.
Kanske beroende på att denna grå, disiga och milda höst, som aldrig vill övergå i vinter, har nästlat sig in i mina hjärnvindlingar och ligger där som ett täcke, hindrande all tankeflykt och all inspiration.

Jag har i alla fall läst Therese Erikssons "Kerstin Ekman - en värld av berättelser" (Bokförlaget h:ström - Text & Kultur, 2011), utgiven i förlagets serie Litterära profiler. Serien ska "skapa lust och intresse för litteraturen" och "Författarna och verken skildras silade genom ett temperament [ ... ] personligt, engagerat och kunnigt", sägs det på baksidestexten.

Och så är verkligen fallet här. Therese Eriksson gör en personlig, engagerande men också reflekterande genomgång av Kerstin Ekmans författarskap, tematiskt indelad - kvinnorna, konsten och litteraturen, livsåskådning, naturen, det offentliga samtalet -  och med en (i alla fall för mig) intressant närläsning av Vargskinnet-trilogin.
Att hon använder termen "berättelse" har irriterat en del, men om man irriteras kan man lugnt ersätta denna term med "tema". Att Kerstin Ekman tror på berättelsens avgörande betydelse för tolkningen av människors liv är det ingen tvekan om. Jag hyser samma tro.


Och så har jag nu ägnat några kvällar åt "Grand final i skojarbranschen". Jag återkommer om den.

An Italian journey

Jag har läst Jean Gionos mycket egensinniga och fascinerande reseskildring "An Italian journey".
Författaren gör en resa i bil, med hustrun och ett par vänner, på småvägar och nya autostrador genom det tidiga femtiotalets Norditalien, ännu med tydliga spår av kriget. Färden går till Turin, Milan, Brescia, Verona, Venedig, Padua, Bologna och Florens. Han vill besöka faderns hemland, och det Italien där hans farfar varit revolutionär.

Om man nu kan kalla det en en reseskildring. Visst beskrivs landskap och natur, sevärda palats och intressant konst. Men det är mer det vardagliga livet, de vanliga människorna som är i fokus.
Man kan säga att Giono försöker att i allting hitta det som gör honom lycklig och det som trots alla hinder och svårigheter gör människor lyckliga.

"I tried to learn things by frequenting places where neither aesthetes nor historians were to be seen. [ ... ] I preferred to go to shops, cafés and bars where I tried to plumb the mystery of human beings as they are in our own time. People hardly change in five hundred years. Much longer than that it is needed to bring about major alterations in the way in which we enjoy life - in, that is, the way we live. The passions are always the same."

Jag stannade ofta upp under läsningen och gjorde förstrykningar. Som här nedan. Karakteristiken av Venedig och dess invånare har väl kanske inte full vetenskaplig stringens, men det är en underbar poetisk bild av en stad, en tid och dess människor.

"Venice, indeed, was a place where you tasted palpable reality. There were too many boats to allow the manufacture of characters capable of vanquishing death. The flat water, the whiteness of the light, the silence, and the slow pace at which everyone was compelled to move confirmed the existence of a beyond where no midnight pass would be accepted. Instead they fell back on what actually existed. The constant use they made of their reality stimulated their faculty for draining its pleasure to the very last drop."

(Jag tror mig kunna ana innebörden av uttrycket "midnight pass", men när jag försöker hitta belägg lyckas jag inte. Kanske någon mer språkkunnig läsare vet?)


Jean Giono: An Italian journey. (orig. titel Voyage en Italie, 1953). Evanston, Ill.: The Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

Eftertanke: Anonyma kommentarer

Jag tillåter anonyma kommentarer och jag har ingen förhandsgranskning. Det är fritt fram. Och jag har, vad jag kan minnas, raderat bara en eller två av mer än 1500 kommentarer genom åren.

Trollen hittar nog inte hit.

Men jag har funderat lite, efter Bengt O:s anmärkning i kommentarstråden här nedan under Notis: "en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri".

Det är naturligtvis lite underligt att delta i en diskussion, speciellt om det hettar till lite, om en av deltagarna döljer sig bakom en signatur. Om man har en åsikt och vill delge andra den, varför då gömma sig bakom en mask?

Inte så att jag vill ha alla folkbokföringsuppgifter, men ett något så när öppet visir.

Ni som läser det här - ni få, tappra - vad tycker ni?

Notis: "en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri"

Jag vantrivs i kulturen. Åtminstone i DN:s kulturdel. 

I morse läste jag:

"Call of duty" är inte längre en spelserie – det är en maskin.Med sedvanligt buller och bång släpper Infity ward loss det moderna kriget. Thomas Wiborgh blir en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri.

Det enda positiva jag kan säga om detta fenomen är väl att det är bättre att människor leker krig än att de deltar i krig. Men - varför?

Jean Giono: "Blue Boy"

Ibland finner man formuleringar som i koncentrerad form sammanfattar en hel bok, kanske ett helt författarskap.

Jean Gionos fantasifulla och fantastiska bok, som baksidestexten kallar "fictionalized autobiography", "Blue Boy", utspelas i Provence under tidigt nittonhundratal. Författaren minns sin barndom och berättar om barnets försök att förstå världen och människorna. Porträttet av fadern, byskomakaren, och dennes vilja att göra sonen till en god människa är gripande, liksom de livsöden som pojken på olika sätt möter.

Jean är klen och skickas ut på landet som inackordering för att växa till sig och bli starkare. Han blir dessutom introducerad till den grekiska klassiska litteraturen av en beläst herde, som står i skuld till byskomakaren och som på detta sätt gäldar sin skuld.

I citatet nedan befinner sig herden ("the black man") och pojken ute bland fåren en sommarkväll.

"The dark man was lying in the grass. With the coming of the summer evening, when all the leaves, gorged and drunk with sunshine, were giving off their fragrance, he was there with his books. He talked first with his voice and his hand to point out forms and life all about me. He passed on to me the conviction that all this was not only an image perceived by our senses, but an existence, a pasture for our senses, something solid and strong which had no need of us for its existence, which had existed before us an would continue to exist after we were gone. A fountain. A fountain beside our road. He who did not drink would thirst eternally. He who drank would have accomplished his work."

Här finns sensualismen hos Giono, tanken att vi är i världen för att med våra sinnen lära känna den - naturens värld, människornas värld, kärleken - och samtidigt den djupaste kunskapen, den att vår livsväg går genom en värld där vi människor inte har någon särställning, en värld som egentligen inte bryr sig så mycket om oss.

Jean Giono: Blue Boy. (orig. titel Jean le Bleu, 1932). New York: Counterpoint, 2000

Mannen som kom tillbaka från de döda

Ni vet det kanske inte, men det är Gunnar Pettersson-år i år. Eller så är det bara min nyfikenhet på verken bakom mannen bakom Pressylta Redux.

I alla fall, efter "Nattsvärmaren" (Norstedts, 1980), Reträtten" (Norstedts, 1982) och "Idiotikon" Janus, 1985) har jag nu läst "Mannen som kom tillbaka från de döda - en bok om skandalförfattaren Gustaf Ericsson" (Ordfront, 2000).

Jag hade inte en aning om vem denne Gustaf Ericsson var. Nu vet jag mer. Mycket mer.

Författaren vill inte bara teckna bilden av denne märklige man, följa honom i spåren på hans vingliga bana från ung kommunist till bästsäljande författare, alltmer rabiat antisemit och högerextrem konspirationsteoretiker, han vill också söka en förklaring bakom denna utveckling, en grund i Ericssons psykologi och personlighet.

Boken bygger på ett gediget källmaterial. Vid en hastig räkning: otryckta källor från ett trettiotal svenska och utländska arkiv; litteraturreferenserna omfattar mer än hundra monografier och artiklar.

En källa är Ericsons döttrar, vilket ledde till en del trubbel. En text om detta och en hel del extramaterial hittar man på Pressylta Redux.

Jag gör det enkelt för mig, jag skannar baksidestexten. Inte bara för att jag är lat. Jag skulle inte kunna skriva den bättre själv. Klicka och läs!

Tio fingrar blir ingen utopi

Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers "Hunger och siden" (Tranan, 2011) har hittills, vad jag kan se, bara recenserats i två dagstidningar. I Expressen (intetsägande) och i DN (lysande, av Aris Fioretos).
Det är märkligt, för det är en ytterst läsvärd och tänkvärd bok. Hur fungerar litteraturmarknaden? Upp som en nobelpristagare, ner som en...?

Den består av ett antal essäer, ursprungligen tal, föredrag och artiklar från början av 1990-talet, och utgavs i Tyskland 1995. Temat är livet i Rumänien under och efter Ceaușescu-diktaturen, DDR, högerextremism i Tyskland och kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet.

Jag ska här bara skriva några rader om en av bokens essäer, "Tio fingrar blir ingen utopi".

Det är en essä som jag läst och läst om och återvänt till och vridit och vänt på åtskilliga gånger. Den väcker många tankar.

Müller börjar med att säga att hon aldrig behövt ordet "utopi". När hon slår upp det får hon inget grepp om ordets betydelse, det "fladdrar dit det vill." Och det används av "den som behöver glänsa med fina ord", "precis som det för tillfället passar honom."

Müllers erfarenheter av den socialistiska diktaturen har färgat hennes uppfattning av vad en utopi är. Dessa erfarenheter har, som hon skriver, skadat henne. Och gjort henne immun mot allt utopiskt tänkande. Müller behöver inget idealsamhälle. "Jag önskar mig inget mer än att man lämnar människor ifred från alla slags förmätna lyckotankar."

Müller sätt att uthärda, att överleva diktaturen var att leva i detaljernas myller, att vägra se helheten, den socialistiska helheten, den förljugna ideologi som påtvingats samhället av makthavarna.

Hon ville inte, kunde inte, vara en del av systemet.

Av detaljerna, av de tio fingrarna, blir det ingen utopi; de är en symbol för livet, människornas "oräkneliga försök att göra livet uthärdligt", livet i all dess komplexitet.

"Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur."

Müller tycks, jag kan inte läsa henne på annat sätt, sätta likhetstecken mellan utopi och socialism, och här då den form av socialism som utgjorde den socialistiska diktaturen i Rumänien.
De som idag tror på en socialistisk utopi, menar hon, blundar för diktaturen. Och den som idag säger att man kan fortsätta att använda ordet socialism är "antingen aningslös eller cynisk".

"Att det i dag åter är så många som håller utkik efter en utopi, har för mig att göra med att man blundar för diktaturen."

Den korta essän innehåller många mycket tänkvärda iakttagelser. Som:

"Utopisterna anser att ingen ännu har varit i deras huvudbyggnad. De tycker att det är bra att de alltid är på väg, det är som om det enda svåra vore ankomsten."

"Det finns inget tillstånd, där ordet lycka betyder samma sak för många människor. Det borde inte finnas ett sådant tillstånd."

Men - jag är inte beredd att dela Müllers totala sågning av utopiskt tänkande. I dessa tider av globaliserad kapitalistisk hegemoni, västlig eller kinesisk, och krig om resurser och naturtillgångar, blir framtiden nattsvart om vi inte kan se alternativ. Hur de ska se ut har jag ingen aning om. Men någon form av social rättvisa är fortfarande något att eftersträva.

Stoicism - från Aurelius till McFerrin

"Rikta ofta dina tankar på hur snabbt allt varande och vardande förgår och försvinner. Tillvaron är som en evigt ilande ström, krafterna är stadda i oavbruten förändring och deras orsaker är underkastade tusen växlingar. Knappast något består, och tätt intill oss gapar det förflutnas och det kommandes avgrund vari allt försvinner. Är alltså inte den en narr som sätter sin lit till dessa ting, mödar sig för dem eller betraktar sina motgångar som en djup och långvarig olycka?"

Marcus Aurelius: Självbetraktelser. Forum, 1967.

Eller - varför inte? - Bobby McFerrin...

Marcus Aurelius, förvandling, ved

Hösten är naturligtvis den perfekta årstiden för att läsa de gamla stoikerna, t ex Marcus Aurelius.

"Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande för den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?"

Marcus Aurelius: Självbetraktelser. Forum, 1967.

Bilden: > 40 kubikmeter fastmått. Må vinterkölden komma. 

Jean Giono: "Vårvinden"

Om Jean Gionos "Kullen" (som jag skrev om här) handlade om människans litenhet och utsatthet inför naturens och de materiella villkorens hårda obeveklighet, varnade för hybris och manade till ödmjukhet, så handlar "Vårvinden" om hur människan ändå, i rätt samspel med samma naturgivna förutsättningar, kan uppnå ett gott liv.
Också här finns det "ekologiska" perspektivet, den närmast animistiska synen på naturen.

I "Vårvinden" är vi åter vid randen av den vindpinade högplatån i Provence, i den lilla byn Aubignane, som övergivits och vars hus förfaller sedan byborna lämnat den och åkrarna vuxit igen och all odling upphört.

Kvar är bara de mest seglivade, den gamle smeden Gaubert, som kan konsten att göra plogar, den likaså åldrade Mamèche, brunnsgrävarens änka och så Panturle, en fyrtioårig ungkarl och jägare, som lever på att sälja sina villebråd. Jakt är det enda näringsfång som återstår.

När de båda åldringarna också de lämnar byn och vintern kommer förtvivlar Panturle, i ensamhet och isolering.

Av en slump kommer en skärslipare och hans hunsade kvinna, en avdankad gatusångerska, till byn.
De räddar Panturle när han fallit i en fors och mötet mellan Panturle och kvinnan, Arsule, blir också inledningen på Panturles räddning ur ensamhet och förtvivlan.

De dras oemotståndligt till varandra. Arsule stannar kvar och nu följer en veritabel solskenshistoria, där de båda tillsammans, gripna av vårvinden som skänker fruktbarhet åt både jord och människor, i kärlek börjar odla jorden som legat i träda. Doftande bröd kan åter bakas i ugnen. Livet återvänder och byn börjar leva upp igen. En grannfamilj flyttar dit.

Det är ett slags skapelseberättelse. Eller en berättelse om pånyttfödelse. En solskenshistoria förvisso, men en kärv sådan, utan sentimentalitet. Och den gjorde mig glad.


Jean Giono: Vårvinden. Översättning av Elisabeth och Pontus Grate. Atlantis, 2000.

"The rapid stream where memories recede"

På jakt efter en viss versrad av Yves Bonnefoy (som jag inte hittar) blir jag ändå sittande och fastnar i dikten "La maison natale", översatt som "The house where I was born".

Det handlar om minnen av barndomens värld. Det är vackert och sorgset.

"Though we reach out, our hand can never cross

The rapid stream where memories recede."

[ ... ]

"I remember, it was a summer morning.

The window was half open. As I came closer,

I saw my father there in the garden.

He stood motionless. Where he was looking,

Or at what, I couldn't tell - outside everything.

Stooped as he already was, he lifted his gaze

Toward the unachieved, or the impossible.

He had laid down the pickaxe, the spade.

The air was cold on that morning of the world.

But coolness is impenetrable, and cruel

Are the memories of childhood mornings.

Who he was, who he had been in the light:

I did not know, I still do not know."

Bonnefoy, Yves: The curved planks. Translated from the French and with an afterword by Hoyt Rogers. Foreword by Richard Howard. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2006

Wolfgang Borchert: "Utanför dörren"

När jag så småningom tänker tillbaka på vad jag läst under året kommer sannolikt Wolfgang Borcherts "Utanför dörren : fjorton prosastycken och ett drama", översatt av Bodil Zalesky och utgiven av Bokförlaget perenn 2008, att framstå som en av de starkaste läsupplevelserna.

Borchert (1921-1947) arbetade som skådespelare när han inkallades som frontsoldat 1941 och skickades österut under Operation Barbarossa. Han fängslades upprepade gånger för sin frispråkiga antinazism, dömdes till döden, dock utan att domen verkställdes. Kriget bröt ner hans hälsa och under perioden 1945 fram till sin död var han praktiskt taget sängliggande, men det var under dessa år som hans författarskap kom till, dramat "Utanför dörren" och ett femtiotal prosastycken och noveller. Trots dess ringa omfattning räknas han som en av förgrundsgestalterna i den tyska efterkrigslitteraturen.

Det genomgående temat i både prosastyckena och i dramat är kriget, vad kriget gör med människor, och framför allt hur det är att som ung man återvända från kriget och finna sig lurad och sviken av alla, av föräldragenerationen och av makthavarna, att stå utanför dörren, att inte längre ha någon plats.
I dessa texter finns en så stor förtvivlan att syntaxen ibland bryts upp, att gränsen mellan verkligt skeende och dröm suddas ut, att skildringen av denna efterkrigstillvaro bland ruinerna bitvis slår över i en absurd, ond fars.
I dramat "Utanför dörren" försöker i en scen den återvändande soldaten Beckmann i sin förtvivlan dränka sig i Elbe. En replikväxling mellan Beckmann och floden (!) följer, innan Elbe kastar upp honom igen. Till och med självmordet förvägras honom.

Här finns också en av de bästa kortnovellerna jag läst, "Brödet".
Och både sanslöst rolig och samtidigt gripande är "Schischyfosch eller min farbrors kypare", om ett möte mellan två människor med helt olika relation till sitt talfel.

Läs förlagets presentation av boken här.

Turnerhav?

Under en kort lunchpromenad trotsade jag vindarna och gick upp på Rantzauklippan och såg ut över ett upprört hav. Ett hav värdigt Turner?
(På udden i bakgrunden ses den i bloggsammanhang numera inte så okända Subbe fyr).

Lite om min Tranströmerläsning

I natt var det någon minusgrad, för första gången i höst. Jag satte en fläkt ute i växthuset i går kväll, för att rädda tomaterna. Men det var mest rimfrost på gräset.
En vacker morgonrodnad, en klar sol en stund, från tiotiden tunna slöjmoln och sen allt mörkare moln. En front med regn och blåst ska komma in från väster. Åter till det normala, alltså.
Jag kör in lite ved. Tar upp de sista potatisarna. Kastanjen har tappat både kastanjer och blad. Lönnlöven har blåst ihop i högar.
Det är höst på allvar nu.

Som så många andra har jag sen i torsdags plockat fram och läst lite här och lite där i mina Tranströmervolymer.

Det mesta är väl sagt vid det här laget.
Om jag ska säga något så skulle det vara att om något slags kritik har kommit fram mot Tranströmer, så har det handlat om att han är så perfekt, att metaforerna är alltför fantastiska, att han är f ö r bra, på något sätt.

Vilket nog beror på att vi inte ser allt det som dikterna slipats fram ur, vi ser bara diamanterna, inte all slagg. Men det ligger också något i det.

Och det är också skälet till att åtminstone jag inte klarar av att sträckläsa Tranströmer. Jag tror helt enkelt att han inte ska sträckläsas heller. Tätheten är för hög. Kanske är det just det som kännetecknar stark och bra poesi.

Min läsning har genom åren mest gått till så att jag i olika situationer har kommit att associera till Tranströmer, eller att jag när jag har stött på några ord, ett uttryck, en fras, tänkt att - har inte Tranströmer skrivit något om detta?

Lika ofta har ingången varit en dag av splittring och oro, eller en stund när tillvaron tangerat gränsen för det uthärdliga.
Då har jag kunnat slå upp en eller ett par dikter och läst och nästan alltid sker något. Jag har svårt att säga vad. Kanske bara att ett annat ljus faller in, att tankar i rundgång bryts av, att jag ser på ett annat sätt.

Litteraturvetarna ska naturligtvis läsa Tranströmer på längden och tvären och forska och förklara allt för oss amatörer. Men för mig räcker det med att veta att dikterna finns där och att jag kan ta fram och läsa allt efter situationen och ta del av en insikt, tröstas, känna glädje, eller bara beundra poetens skicklighet.

Tranströmers tilltal inbjuder till en sådan läsning (Gunnar Pettersson har formulerat detta väl)
Det är ingen uppvisning, inga glansnummer (trots metaforerna), det är just en inbjudan till samtal, till delande av erfarenheter av detta att vara människa.
Ett slags förtrolighet, från Tranströmers sida. Han delger läsaren sin upplevelse av världen och han gör det inte från hög höjd, utan från en position i vardagen, i allas vårt dagliga liv. Han tycks ha en tilltro till läsarens förmåga att ta till sig dikterna. Han är demokrat också i anden, tror på samtalet, så uppfattar jag det.
(Inget om Tranströmer och politiken här, eller hans förment opolitiska hållning, det är ett särskilt kapitel.)

En vanlig människa som blivit ett poetiskt geni, tror jag Lars Gustafsson sa om sin vän, i Babel häromdan. Ingen siare, ingen schaman, ingen med extraordinära insikter, bara - bara! - denna förmåga att finna orden och formuleringarna som kan förmedla det där som är så svårt att förmedla, det som vi andra har så svårt att hitta ord för.

Överallt har kända och okända nu fått frågan om vilken som är deras favoritdikt, och det tycks som om alla har "sin" tranströmerdikt (ja, kanske inte Fredrik Reinfelt) och det är påfallande hur nära och personligt deras förhållande till Tranströmers poesi är.
Själv k a n jag bara inte välja.

Jag såg att hans samlade dikter nu ska tryckas i 100.000 ex. Jag tror att de kommer att säljas.

TT: för levande och döda

Jag hade lagt SVT som bokmärke i datorn på jobbet redan i morse, för att följa direktsändningen. Men missade det! Strax före två tittade en glad kollega in och meddelade nyheten...

Tomas Tranströmer är naturligtvis ett utmärkt val.
Jag läser vad andra bloggare i min länklista skriver och vill bara hålla med.

Jag går till hyllan och plockar fram Månpocketsamlingen från 1984, gulnad och skör vid det här laget. Och åtta andra volymer, en del originalutgåvor, som jag samlat på mig genom åren. Detta är unikt för mig. En nobelpristagare som jag läst så gott som varje rad av.

Denna bloggs läsare har väl gjort detsamma, alltså tagit fram något ur hyllan, bläddrat och tänkt, men jag vill ändå återge slutstrofen från "Flygblad", som finns i samlingen "För levande och döda" (1989), som jag hörde Tranströmer läsa i radio i eftermiddags, när jag körde hem.

Vi är levande spikar nedhamrade i samhället!

En dag skall vi lossna från allt.

Vi skall känna dödens luft under vingarna

och bli mildare och vildare än här.

Tomas Tranströmer skriver om levande och döda, för levande och döda...

PS: Jäkla Einar J., du satte den rubrik som jag tänkte använda...

Det bästa jag skrivit (?)

Bland alla finesser hos mitt bloggverktyg finns en statistikfunktion.
Även för en blogg med ett så litet antal läsare som min så är den intressant (för mig). Kanske inte så upplyftande att se hur många (eller få...) som besöker bloggen, men väldigt intressant - och överraskande - var att se vilket inlägg som var mest läst.

Överlägset flest nedladdningar (just nu 1356, nästan 1000 fler än tvåan) har ett inlägg från 22 april 2010, Tänker det i oss?, där jag skriver om en essä av Lars Gustafsson om språket som en maskin, publicerad i dennes "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv'" från 1969.

Så kanske är detta det bästa och mest intressanta jag skrivit. Men jag misstänker att det är sökordskombinationen "Lars Gustafsson" och "Språk" som är den verkliga orsaken...

Rotsaker

Jag svarade för middagen i kväll. Vi var några fler än vanligt, så till färsbiffarna av keftedes-typ lagade jag till en långpanna med rotsaker. Som såg ut så här innan jag satte in den i ugnen:

Som så ofta under sensommaren och den tidiga hösten gick jag ut i trädgårdslandet och tog upp potatis, morötter, palsternacka och persiljerot. Därtill squash och lök och vitlök. Och tomater från växthuset. Vitlöksklyftor, riven parmesan. Olivolja, salt och svartpeppar. Timjan. In i ugnen. På bordet salt och naturell youghurt.
Vi drack ett grekiskt vin.

(Nej, jag ska inte öppna en matlagningsblogg. Men jag tycker om rotsaker - och ordet "rotsaker")

Jean Giono: "Kullen"

Ett inlägg hos Einar J  fick mig att läsa  Jean Gionos "Kullen" (1929), utgiven av Elisabeth Grate bokförlag 2010, i översättning av Jan Stolpe. Om Giono kan man läsa här.

Bokens förord talar om Gionos panteistiska natursyn och hans känsla av att allt i kosmos hänger samman, "mänskan djuren all naturen", för att använda en gammal boktitel...

Handlingen utspelar sig i en mycket liten by i en avlägsen del av Provence, med fyra hus och tretton invånare, som lever sina strävsamma liv som odlare utlämnade åt vädrets makter och naturens nycker.

Som Einar J påpekar är det lika mycket naturen, landskapet som det hela handlar om. Och människornas förhållande till naturen och landskapet. Man kan läsa romanen som en tidig plädering för ett ekologiskt synsätt. Människan kan bruka, men inte utan konsekvenser missbruka, naturen. Jag läser också in en misstro mot moderniteten, mot den moderna människans hybris. Kanske naturromantik, men utan illusioner.

  
När byn drabbas av olyckor - den livgivande vattenkällan som plötsligt sinar; en våldsam skogsbrand som närmar sig byn - då uppfattar byns invånare det som ett slags naturens hämnd.

En särskild roll spelar den åttioårige Janet, som genom ett långt liv lärt sig naturens och landskapets hemligheter.
Nu ligger han för döden och uttalar sig orakelmässigt om kommande olyckor och hånar svärsonen Gondran för dennes okunnighet om sambandet mellan människa och natur och antyder att han, Janet, vet hur man skulle kunna hitta ett nytt källsprång - men han vill inte, de kan lika gärna gå under med honom...

Misstankarna växer fram bland byns män att det är den döende Janet som ligger bakom olyckorna. att han utnyttjar sina kunskaper om allts sammanhang, att hans onda vilja styr skeendet.

De överlägger och beslutar att döda honom. Vad som händer sedan ska jag inte avslöja...

När Gondran är ute för att rensa i sin olivlund dödar han en ödla. Efteråt känner han skam. Han ser sig plötsligt som det dominerande djuret; det som dödar. Och hans tänker på människans roll i naturen, relationen till allt växande och levande.

"... att under alla dessa barkhöljen stiger ett blod liknande hans eget; att en vild energi vrider dessa grenar och skjuter upp dessa strålar av gräs i himlen."

"Han har fått rött kött att lida; kött likadant som hans.
Så runtomkring honom vållar alla hans rörelser på den här jorden lidande?
Han ingår alltså i växternas och djurens lidande?
Han kan alltså inte fälla ett träd utan att döda?
Han dödar när han fäller ett träd.
Han dödar när han slår hö...
I så fall dödar han hela tiden? Han lever som ett stort fat som rullar och krossar allt i sin väg?
Allt är alltså levande?"

"...tänk om jorden var en levande varelse, en kropp?
Med makt och ondskefullheter?
En väldig massa som kan rulla över mig på samma sätt som jag överföll ödlan?"

När skogsbranden drar fram och elden närmar sig byn och hotar att utplåna den är det som ett listigt vilddjur. Elden har:

"skjutit fram sitt röda huvud genom skogar och hedar och dess buk av flammor följer efter; svansen därbak piskar glöden och askan. Den krälar, den hoppar, den rycker fram. Ett slag med tassen åt höger, ett åt vänster; här sprätter den upp buken på en ekdunge; där slukar den i en enda smällande tugga tjugo vitekar och tre pinjedungar; tungans dolk känner efter hur vinden blåser för att bestämma riktningen. Det verkar som den vet vart den är på väg."

Annars är bokens språk genomgående sparsmakat. Giono arbetar med små penseldrag, trots de många metaforerna blir det aldrig blommigt (om man kan säga så).
En svensk motsvarighet som man kommer att tänka på är Tage Aurell.
Med få meningar sägs mycket. Replikerna utsäger mer än orden säger.

Och här finns iakttagelser, ögonblicksbilder som ger läsaren en intensiv känsla av närvaro. Plötsligt är vi där. Som när elden hotar byn. Männen är ute och bekämpar elden. Kvinnorna har samlats till skydd i ett kök. Eldskenet lyser in genom fönstret:

"På väggen där kastrullerna hänger vibrerar en stor röd fläck med en liten teckning i mitten, som ett ägg som förlängs, plattas till: den förstorade bilden av ett fel i glaset där skenet faller in från Les Ubacs som brinner." 

Är det inte just sådana detaljer, blixtsnabba, ovidkommande, som ibland är det vi minns mest intensivt av dramatiska situationer?

Kort sagt: det här är en mycket läsvärd bok.
I dag damp två andra böcker av Giono ner i brevlådan: "Vårvinden" och "Mannen som planterade träd".

Varelser av gräs

En bild medan jag tänker. 

Igår gick vi längs havet igen. Nu följde vi Getteröns stränder.

På nordsidan såg vi dessa vattenkammade grästuvor.

Eller är det inte långhåriga, halvt underjordiska varelser som mycket långsamt söker sig mot vattnet?

Latmasken bloggar

Ett av inköpen på Bokmässan var Wolfgang Borchert: "Utanför dörren - fjorton prosastycken och ett drama", översatt av Bodil Zalesky och utgiven på Bokförlaget perenn 2008.
Jag har börjat läsa och det är mycket starka texter.

Jag ägnar också fredagskvällen åt Allan Petterssons aldrig fullbordade och aldrig tidigare inspelade första symfoni. Jag köpte den från iTunes, helt lagligt.
Den framförs av Norrköpings symfoniorkester under ledning av Christian Lindberg.
Även en musikalisk novis som jag känner genast igen det Allan Petterssonska. Och det är bra. Mycket bra.

Är det fusk att bara länka såhär, istället för att formulera själv? Ok, jag är en latmask...

Vem fan var Allan Pettersson?

Ett länktips.
I måndags var det 100 år sedan tonsättaren Allan Pettersson föddes.
SVT har lagt ut en dokumentärfilm, [som inte längre finns kvar…] betitlad "Vem fan är Allan Pettersson?", en intervju gjord av Sigvard Hammar på sjuttiotalet.
Det tar ett tag innan intervjun kommer igång, men sen... den minst sagt stridbare tonsättaren är både minnesgod och självmedveten.

Jag tillhör de inte så få som aldrig kan få nog av Allan Petterssons sjunde symfoni.

En republikan på Prins Bertils stig

Det har inte blivit så mycket med vårt kustvandringsprojekt i sommar, men i lördags körde vi ner till Halmstad och gick längs Prins Bertils stig. För lite mer än vecka sedan alltså genom Imbrosravinen i trettiograders värme och nu längs hallandskusten i tolv plusgrader och en snål vind från havet. 

Vi parkerade bilen vid Tylebäck, tog bussen in till stan och gick sen från Slottet de sexton kilometerna tillbaka. På bilden är vi på Tyludden och ser ut mot Tylön.

Det är en bekväm vandring. Mestadels grus, lite asfalt. Mycket välskyltat, med återkommande kartskyltar och information om märkvärdigheter längs vägen.

Nu återstår bara Tylebäck - Särdal, kanske femton kilometer, så har vi knutit ihop sträckan mellan Varbergs fästning och Halmstads slott.

Och på torsdag blir det mer vandring, men nu i påfrestande inomhusmiljö: Bokmässan i Göteborg. 

"I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

Höst. Ett positivt värdeladdat ord för mig. Nu väntar jag bara på den första nattfrosten och på att grönskan på allvar ska övergå i höstfärger och att löven ska falla och att det ska komma dagar med kyla i luften och en hög blå himmel
Nu dunsar frukten ner, men gräset växer fortfarande.
I morse stod två älgar och glodde på mig borta i skogskanten. Snart har vi dem i trädgården.
(De nya fruktträden är väl skyddade av nät).

Det här ska ju vara en blogg om läsning och visserligen läser jag, om än inte så mycket.
Men jag har haft lite svårt att få ner ens några rader om det jag läser. Nu gör jag ett försök.

Henry Ryecroft, den fiktive dagboksskrivaren i George Gissings "The private papers of Henry Ryecroft" (1903), är en fattig londonförfattare som genom en oväntad livränta blir ekonomiskt oberoende och därmed kan fly storstaden och bosätta sig med sina böcker i en bekväm stuga på landet och där ägna sig åt att läsa, njuta av tystnaden, naturen och ensamheten och åt att odla sin misantropi.

Boken består av dagboksanteckningar under ett år, från vår till vinter. Jag tänker mig att tiden är sent 1800-tal.

Ryecroft avskyr industrialismen, storstaden och massan och är skeptisk till demokratin - vad kan den inte föra med sig om massan kommer till makten?

Han läser klassiker, sina favoritförfattare, och filosoferar över alltings förfall och degeneration och drömmer om ett ursprungligt, genuint landsbygdsengland, där livet var enkelt och rent, utan storstadens destruktiva frestelser.

Han söker och njuter av tystnad och stillhet, skriver om sina vandringar i landskapet, där han följer naturens och odlingens skiftningar
Jag uppskattar de meditativa, vemodiga raderna om läsning och naturiakttagelserna och den glädje man kan finna i ett långsamt, eftertänksamt liv.
Men man kan nog med fog kalla honom reaktionär och bakåtsträvare och ibland kan han förfalla till rent gnäll. Han är kritisk till det moderna livet, men är samtidigt patriot. Ett försvarstal för det engelska köket i motsats till det kontinentala är närmast komiskt.

Ändå, det är mycket jag läser med instämmande. Det är inga sensationella ting, inga oöverträffade djupsinnigheter. Det är ett innehåll, men kanske framför allt en stil, en stämning, som tilltalar mig.

"As I walked to-day in the golden sunlight -- this warm, still day on the far verge of autumn -- there suddenly came to me a thought which checked my step, and for the moment half bewildered me. I said to myself: My life is over."

Och så låter han tanken sjunka in och menar att han visserligen är i en ålder då många tänker sig ännu ett eller två decennier av aktivt liv, men för honom är det inget alternativ: "I have had my chance -- and I see what I made of it":

"I, who only yesterday was a young man, planning, hoping, looking forward to a life as to a practically endless career, I, who was so vigorous and scornful, have come to this day of definite retrospect? How is it possible? But, I have done nothing; I have had no time; I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

Han tänker på att det är just detta han läst om hos filosoferna, om livsloppets korthet. Men det är först nu han inser sanningen. Hela livet har han trott att livet ständigt ligger framför honom, att det han gjort bara är en början, utan att inse att det var just detta som var livet.

"Life is done -- and what matter? Whether it has been, in sum, painful or enjoyable, even now I cannot say -- a fact which in itself should prevent me from taking the loss too seriously."

"Destiny with the hidden face decreed that I should come into being, play my little part, and pass again into silence ..."

Och, skriver han, om jag nu förbluffas över livets korthet och min obetydlighet, så är det mitt eget fel; jag borde ha lyssnat till varningarna från dem som gått före mig. Det bästa är att se sanningen och acceptera den och inte beklaga sitt öde.

"I will be glad rather than sorry, and think of the thing no more."

PS: Ett tack till Christina Sjöholm som tipsade mig om den här boken. Hon har översatt George Gissings "Vid Joniska havet" som jag skrev om här.

Några bilder från Kreta. 2

Eftersom jag har skrivkramp, mer eller mindre, fortsätter jag med några bilder från Kreta.

Förstora med ett par klick!

Först ännu några ikoner i det lilla klosterkapellet i Aptera. De har ett djup och en mättnad i färgerna som är fascinerande. 

En dag körde vi västerut förbi Chania mot Kissamos och sen söderut mot Topolia. Vårt mål var den lilla bergsbyn Milia, en 1700-talsby högt uppe i bergen som förvandlats till ett slags ekologisk retreat, med boende och restaurang.

Vägen dit var ett äventyr i sig:

Vi åt en god lunch på restaurangens terrass och gick sedan runt och såg på stenhusen, som nästan smälte samman med omgivningen.

Det var en bilfri gångväg sista biten upp till byn. Vi funderade en stund över skylten vid parkeringen. Det mesta var förbjudet, men inte att sova.

Ett mer aktivt inslag under veckan var vandringen ner genom Imbrosravinen.

På det smalaste stället är det 1,6 meter.

Och om man stupar finns räddningen i form av en åsneambulans...

Till slut nådde vi kusten, vid Hora Sfakion. Åtta kilometer är kanske inte så långt. Men det var trettio grader varmt. En buss tog oss till Frangokastello och ett bad i Libyska havet.

Några bilder från Kreta. 1

Hemma igen efter en vecka på Kreta. 

Det har varit en lugn vecka, för det var så det skulle vara, med ett antal utflykter och ett par vandringar. I trettiogradig värme blir tempot lågt. Till och med jag såg det nödvändigt med en del sol och bad. 

Och kvällarna ägnades åt samvaro, med god mat och gott vin.

Det här är (inte heller) någon reseblogg, men... något ska jag relatera här.

En av de platser vi besökte var det mytomspunna Aptera, högt beläget, med en vidunderlig utsikt över Soudabukten.

En stadsstat under minoisk tid, en viktig handelsstad under hellensk tid och under romersk tid. Förstört vid en jordbävning på 700-talet. Här finns rester av en amfiteater, ett doriskt tempel och en badanäggning. Från 1200-talet och ända fram till 1964 fanns här ett kloster.

Vid mitten av 1800-talet byggde turkarna en försvarsborg av ruinstenarna.

Rester av stadsmuren:

En av de väldiga romerska underjordiska vattencisternerna:

I klostrets lilla kapell fanns flera vackra ikoner. Min kunskap om ikonmåleri är lika med noll. Men jag antar att dessa ikoner har ett större konstnärligt värde än de som fanns att köpa i presentbutikerna i Rhetymnon.

Hur det blev med Ekelöf-läsningen? Inte en rad... 

Men på planet hem, så gott det nu gick i bullret, lyssnade jag på några av de inspelningar med Ekelöf själv som man kan köpa från Gunnar Ekelöf-sällskapet.