Jean Giono: "Vårvinden"

Om Jean Gionos "Kullen" (som jag skrev om här) handlade om människans litenhet och utsatthet inför naturens och de materiella villkorens hårda obeveklighet, varnade för hybris och manade till ödmjukhet, så handlar "Vårvinden" om hur människan ändå, i rätt samspel med samma naturgivna förutsättningar, kan uppnå ett gott liv.
Också här finns det "ekologiska" perspektivet, den närmast animistiska synen på naturen.

I "Vårvinden" är vi åter vid randen av den vindpinade högplatån i Provence, i den lilla byn Aubignane, som övergivits och vars hus förfaller sedan byborna lämnat den och åkrarna vuxit igen och all odling upphört.

Kvar är bara de mest seglivade, den gamle smeden Gaubert, som kan konsten att göra plogar, den likaså åldrade Mamèche, brunnsgrävarens änka och så Panturle, en fyrtioårig ungkarl och jägare, som lever på att sälja sina villebråd. Jakt är det enda näringsfång som återstår.

När de båda åldringarna också de lämnar byn och vintern kommer förtvivlar Panturle, i ensamhet och isolering.

Av en slump kommer en skärslipare och hans hunsade kvinna, en avdankad gatusångerska, till byn.
De räddar Panturle när han fallit i en fors och mötet mellan Panturle och kvinnan, Arsule, blir också inledningen på Panturles räddning ur ensamhet och förtvivlan.

De dras oemotståndligt till varandra. Arsule stannar kvar och nu följer en veritabel solskenshistoria, där de båda tillsammans, gripna av vårvinden som skänker fruktbarhet åt både jord och människor, i kärlek börjar odla jorden som legat i träda. Doftande bröd kan åter bakas i ugnen. Livet återvänder och byn börjar leva upp igen. En grannfamilj flyttar dit.

Det är ett slags skapelseberättelse. Eller en berättelse om pånyttfödelse. En solskenshistoria förvisso, men en kärv sådan, utan sentimentalitet. Och den gjorde mig glad.


Jean Giono: Vårvinden. Översättning av Elisabeth och Pontus Grate. Atlantis, 2000.