Äntligen kom vi iväg på en vandring. Molnen blåste undan, himlen blev blå och solen värmde fast den stod lågt. Efter ett par ordentliga uppförsbackar genom skogen förbi Norra Kanåsen fick vi upp flåset och kom så ner till Rörbäck, en ödegård som vi passerat på håll några gånger. Nu gick vi fram och tittade.
Här har tiden stannat. Inte tingens och byggnadernas oundvikliga förfall, men den mänskliga tiden. Ingen går längre in genom dörren.
Halm ligger kvar på loftet. Det liggande timret är sannolikt återanvänt från tidigare byggnader.
Plåttaket rostar, men väggen av lösa stenar har inte rubbats en millimeter. Lägg märke till de stora blocken till vänster. De måste väga ett par hundra kilo.
Vi slog oss ner och åt vår lunch och lyssnade till tystnaden. Och till ljuden ur det förgångna. Rösterna, en kos råmande, rasslet från en tjuderlänk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar