Idiotikon.2

Jag lovade ju att återkomma om Gunnar Petterssons "Idiotikon".

Nu har jag läst och vänt och vridit på den här boken ett par gånger.

Som jag skrev tidigare är det en bok som får mig att fundera. Det är en tunn volym, 78 sidor, men den har mycket hög densitet.

Framställningen är fragmentarisk. Jag läser den som ett kompilat av författarens noteringar, utkast och skisser, nedtecknade för vidare bruk. Och till viss del består den av dagboksanteckningar. Men kanske finns en djupare struktur som jag inte ser?

Ämnena för de kortare eller längre styckena varierar, här finns språksociologi, engelska femtiotalsromaner, den stora gruvstrejken och Thatcher, en analys av nordeuropeisk pornografi, Ezra Pounds poesi. Med mera.

Här finns GP:s dagliga liv och rutiner:

"Jag arbetar i ett skjul ute i trädgården, cirka 2,5 gånger 4 meter. Väggarna är av vitmålad masonit. En röd matta på golvet. Mina två naturliga ljuskällor är de räfflade dörrfönstren och ett takfönster, med innerfönster av glas och ytterfönster av korrugerat plexiglas...[ … ] Min hund ligger på golvet och drömmer; en spindel konstruerar ett nät mellan mina lexikon och fönsterspringorna; en igelkott krafsar under golvet; grannens katt sitter i fläderträdet alldeles utanför; mesar och koltrastar och ekorrar springer fram och tillbaka över plexiglaset (jag har sett alla möjliga djur underifrån); ute på ödeområdet alldeles bakom skjulet finns rävar och harar och ugglor och katter och höns, och ibland Trevor, grannens anka."

Här finns också, tror jag, en plädering för ett slags poetik, eller en litteratursyn. Mot "luftdikten", som bedrar oss: "värdelösa papper". Mot samtida romaner, som slutat vara upptäckter och blivit artificiella uppfinningar, avsedda att slå ihjäl ett par timmar. För indikativformen, i motsats till konjunktivformen, för att se verkligheten som den är.

Men framför allt är det, tror jag, en bok som handlar om Gunnar Pettersson, svensk författare i frivillig exil, hans förhållande till språket, hans iakttagelser - och hans oro:

"Rotlösheten ger en lummigare språkväxt, men exilen kväver den. Jag verkar befinna mig i ett tillstånd av ständig översättning. Ortega benämnde det 'la miseria y esplendor del la traducción'. Också mitt språk (eller snarare, min idiolekt) verkar ha arkaiserats, antagit en förtvivlad prakt. Det är en långsam, petnoga förbannelse som vilar över orden."

Han skriver om skillnaden mellan författare som lever i politisk, påtvingad exil och de i "kulturell landsflykt", och menar att den senare exilen kan vara "av bittrare art. Den måste baseras på en medveten och accepterad och fortlöpande separering av språket från dess ursprungliga samhälle..."

"språket tillhör inte någon annan än honom själv, det är allt han äger […] ett språk som är sitt eget hemland"

Här finns också en diskussion om populärkultur och högkultur i ljuset av den medieteknologiska utvecklingen.

Skriven 1985, då det som var nytt var digitalt ljud, CD, video, portabla bandspelare, pekar den ut den utveckling som vi alla sedan dess kunnat följa.

I "förgrundskulturen" är allt yta, allt är snabbt tillgängligt, flyktigt och utan djup. Inget lämnas outtalat, allt skrivs på näsan, inget lämnas att tolkas. GP tar upp Erich Auerbachs distinktion mellan 'homerisk' (ytlig) och 'gammaltestamentlig' (djup) kultur.

"Nu verkar det handla mer om förgrundskultur och bakgrundskultur; teknologin är den stora utjämnaren och alla skillnader mellan alla kulturuttryck är nu en fråga om graden av närhet till teknologins centrum, alltså i stort sett 'massmedia'."

Det är en bok med många trådar att dra i. Ibland leder de ingenstans, man blir sittande med tråden i handen och undrar. Men lika ofta leder en tanke, ett namn, till att ens nyfikenhet väcks: det där måste jag nysta vidare i.

Några saker blir jag bara inte klok på. Boken inleds och avslutas med ett påstående att Gunnar Pettersson är en reinkarnation. Vem är det som dör under de timmar midsommaren 1951, då GP föds?

Vilka är "de ögonblickliga, stensäkra bevis på min tidigare existens" som denne dock hinner överlämna?

Och varför letar GP efter bevisen i sina papper, och där hittar "hela fristående system av ord, konturer av en annan mening?

I en avslutande dagboksanteckning, 25.2.85, skriver GP: "Något har dött ut i mig det senaste året. Nej, inte i mig. Hos mig. Om mig. Kan man sluta vara en reinkarnation?"

Och: "Jag tillhör inte honom längre. Någon annan tillhör mig." "Jag är nu föregångaren."

Varför finns här återkommande stycken umbäranden under flyktingströmmen över Lüneburgerheden, i Andra världskrigets slutskede? Vilket samband har de med uppgiften att GP:s "föregångare" deltog i kriget?

Som all god läsning slutar den här med några frågetecken.

***

Som ni förstår är det här en bok jag uppskattar. Lite märkligt att skriva om den här, när jag vet att Gunnar kommer att läsa. Men jag försöker skaka av mig känslan av tentamen...