Jag fortsätter att läsa "Austerlitz"

Femtio år efter att han år 1939 som fyraårigt krigsbarn räddats till England återvänder Jaques Austerlitz till Prag, för att återfinna den barndom han förträngt och förlorat. Genom ett arkiv får han reda på moderns, Agáta Austerlitz, adress från före kriget. När han ringer på öppnar Vera, den kvinna som då var hans barnflicka. De faller i varandras armar. Under långa samtal i lägenheten, som bevarats intakt, öppnas bit för bit hans barndomsvärld. Faderns flykt undan nazisterna, moderns död i koncentrationsläger.

I februari 1939, sex månader före transporten till England, följde Jaques med sin mor på en maskeradbal, klädd i en snövit pagekostym. Vera visar honom ett foto. Han betraktar det genom ett förstoringsglas, försöker att minnas:

"And in doing so I always felt the piercing, inquiring gaze of the page boy who had come to demand his dues, who was waiting in the gray light of dawn on the empty field for me to accept the challenge and avert the misfortune lying ahead of him."

Vi vet naturligtvis vad ett foto är och vi vet naturligtvis vad tidens gång innebär.
Ändå - vem kan inte vid betraktandet av ett foto av någon en gång levande få en känsla av att själv vara betraktad?

Här, som så ofta, skriver Sebald om tiden och om de döda och de levande.

"I feel more and more as if time did not exist at all, only various spaces interlocking according to the rules of a higher form of stereometry, between which the living and the dead can move back and forth as they like, and the longer I think about it the more it seems to me that we who are still alive are unreal in the eyes of the dead, that only occasionally, in certain lights and atmospheric conditions, do we appear in their field of vision."