"Egen död"

Kan man skriva en bok om sin egen död? Det förefaller omöjligt.
Ändå har Péter Nádas skrivit boken "Egen död" (i översättning av Ervin Rosenberg, utgiven av Rámus förlag, 2009).

Jag blev uppmärksammad på boken när jag läste Bodils engagerade text om den Under pausträdet, men jag har inte kommit att läsa den förrän nu. Faktiskt har jag läst den här ganska tunna boken, med ibland bara en rad per sida, två gånger.
Ändå är jag inte färdig med den. Jag stryker för, bläddrar tillbaka, tänker efter. Hela tiden ser jag nya saker, nya betydelseskikt dyker upp.
Kanske beror det på en skenbart enkel texts verkliga komplexitet, kanske beror det på att jag inte fattar.

Om du har läst den: vad tyckte du?

Jag ser två delar i boken: en om flykt och förnekelse som reaktion inför en livshotande sjukdom och en om en nära-döden-upplevelse. Den första delen griper tag i mig direkt. Den andra har jag svårare för.

En varm sommardag märker bokens jag, en författare som kanske är identisk med Péter Nádas, att allting inte står rätt till. Han är femtioett år och vältränad, ändå orkar han plötsligt ingenting. Han får inte luft nog när han andas. Han går till tandläkaren, uträttar ärenden, möter människor och försöker hela tiden låtsas som ingenting. Men han kallsvettas och de starka bröstsmärtorna tilltar alltmer.

Han bär på ett korrektur som måste läsas till dagen därpå. Han klamrar sig fast vid uppgiften, korrekturläsningen blir hans förankring i det normala. Den måste till varje pris slutföras.

Han slår sig ner vid ett restaurangbord. Han känner krafterna sina och skräcken växa, men gör allt för att inte väcka uppmärksamhet. Med yttersta möda lämnar han restaurangen - och här växlar texten plötsligt mellan första och andra person singularis, något som understryker de paniska försöken att skilja mellan jag och kropp:

"Bara jag inte svimmar här, våndades han, bara jag inte kolar av härinne, utan ute på gatan. Försvar och fasa bemäktigar sig alla hans anletsdrag."

Hans stora problem är just hur han ska kunna dölja sitt tillstånd, komma undan de andra människorna. Han är "rusig av glädje" när han kommer ut på torget, efter att ha "gjort sig kvitt" dem.

Varför påkallar han inte de andras uppmärksamhet? Varför söker han inte deras hjälp?

"Genom att under de tio första åren av sitt liv förvägras kärlek och omsorger förmås man till att inte tynga de andra med sitt organiska livs sinnesförnimmelser."

Han lyckas ta sig hem till sin tysta lägenhet, där han känner sig trygg, "vad som än skulle hända".
Trots att han är medveten om att det är en pågående hjärtinfarkt duschar han.

"Innan jag dog ville jag av hänsyn till de andra inte desto mindre tvätta mig ren från dödens svett. [ ... ] Jag tog på mig rena underkläder för deras skull, de som skulle finna mig."

Detta, som jag uppfattar det, första tema i boken är den sjuka människan som likt ett dödligt sårat djur drar sig undan. Trots att han vet att han svävar i livsfara vill han inte erkänna vad som händer i hans kropp. Eller rättare, han vet, men kan inte förmå sig att handla på ett adekvat sätt. Framförallt vill han inte låta någon annan veta det.

"Det är bättre att låtsas att allting är som det ska. I enlighet med sitt nedärvda mönster från uppväxttiden struntar han lidelsefullt i sitt verkliga tillstånd."

Mannen i berättelsen registrerar sakligt och kyligt vad som händer med honom. Det är hans kropp, men det finns ett avstånd mellan det sakligt och kyligt registrerande medvetandet och kroppen.

Kanske är det detta avstånd som är det genomgående, djupare temat i boken?

"Mantegna avbildade Kristus nakna kropp i förkortat perspektiv sett från hans väldiga bara fotsula. Det var ur ett så slående, nästan groteskt förkortat perspektiv som jag såg ut över min egen kropp medan den låg på golvets väldiga stenplattor."

Till slut tar han sig i alla fall över till kvartersakuten på andra sidan gatan, där en ambulans genast tillkallas. Han först till sjukhus, får hjärtstillestånd under tre och en halv minut och räddas tillbaka till livet av elektrochocker.
Även denna traumatiska process skildras lika sakligt och kyligt (allt omkring honom återges i detalj) och här kommer så det andra temat, skildringen av en nära döden-upplevelse.

Det är en skildring som jag har svårt för. Den är på något sätt övertydlig. Jag vill inte säga konstruerad, för vad är inte konstruerat i litteraturen, men...

Jag är öppen för det mesta - men ut-ur-kroppenupplevelser och upplevelsen av ett urtillstånd bortom födelse och död och en återfärd tillbaka till livet från livmodern genom födelsekanalen till ljuset utanför "grottans ovala, starkt krullhåriga ingång." - det blir för mycket.

Trots min skepsis inför denna andra del så är detta ändå en läsvärd, ytterst fascinerande och egenartad bok.
Så du som också har läst den - vad tyckte du?