Överblivet citat

"When I talk about a painting, I worry about not hitting off the effects of the colors, for that is the most important aspect. I can simply mention red, green, blue and yellow, but these words convey nothing visual. I have noticed that clever commentators overcome this inadequacy by resorting to metaphors. This seems to satisfy everyone. But can anyone say they have seen a picture when it is described for them in words? To depict it in terms of feeling (which seems better at first) is confusing in the end. The truth is, you need a universal alphabet to express the impact of a painting. Stefano's Madonna made me think of the meadows of Monte Viso in full flower (which gave me a similar pleasure). But who was present in the meadows of Viso on 6 July 1915 at exactly the same time as me, in precisely the same light, in exactly the same state of mind, and with the exactly the same angle of vision? The ideal person would also have to have been twenty years of age, a private soldier in the 159th Alpine infantry regiment, in a company commanded by a good sergeant, have come to a halt and be hungry as a wolf, have opened a tin of sardines in oil, be sure that there was a good hour's rest for his feet, and know that there was still a full month to go before leaving for the front. Not to mention the letter from home which I received the day before, and the money order inside it. A particularly good friend was also sitting next to me, and it was ten o'clock exactly. (By half past ten the situation was quite different, for the wine in my canteen had turned quite sour on the march.)"

Jean Giono: "An Italian journey"("Voyage en Italie", 1953). Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

An Italian journey

Jag har läst Jean Gionos mycket egensinniga och fascinerande reseskildring "An Italian journey".
Författaren gör en resa i bil, med hustrun och ett par vänner, på småvägar och nya autostrador genom det tidiga femtiotalets Norditalien, ännu med tydliga spår av kriget. Färden går till Turin, Milan, Brescia, Verona, Venedig, Padua, Bologna och Florens. Han vill besöka faderns hemland, och det Italien där hans farfar varit revolutionär.

Om man nu kan kalla det en en reseskildring. Visst beskrivs landskap och natur, sevärda palats och intressant konst. Men det är mer det vardagliga livet, de vanliga människorna som är i fokus.
Man kan säga att Giono försöker att i allting hitta det som gör honom lycklig och det som trots alla hinder och svårigheter gör människor lyckliga.

"I tried to learn things by frequenting places where neither aesthetes nor historians were to be seen. [ ... ] I preferred to go to shops, cafés and bars where I tried to plumb the mystery of human beings as they are in our own time. People hardly change in five hundred years. Much longer than that it is needed to bring about major alterations in the way in which we enjoy life - in, that is, the way we live. The passions are always the same."

Jag stannade ofta upp under läsningen och gjorde förstrykningar. Som här nedan. Karakteristiken av Venedig och dess invånare har väl kanske inte full vetenskaplig stringens, men det är en underbar poetisk bild av en stad, en tid och dess människor.

"Venice, indeed, was a place where you tasted palpable reality. There were too many boats to allow the manufacture of characters capable of vanquishing death. The flat water, the whiteness of the light, the silence, and the slow pace at which everyone was compelled to move confirmed the existence of a beyond where no midnight pass would be accepted. Instead they fell back on what actually existed. The constant use they made of their reality stimulated their faculty for draining its pleasure to the very last drop."

(Jag tror mig kunna ana innebörden av uttrycket "midnight pass", men när jag försöker hitta belägg lyckas jag inte. Kanske någon mer språkkunnig läsare vet?)


Jean Giono: An Italian journey. (orig. titel Voyage en Italie, 1953). Evanston, Ill.: The Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

Jean Giono: "Vårvinden"

Om Jean Gionos "Kullen" (som jag skrev om här) handlade om människans litenhet och utsatthet inför naturens och de materiella villkorens hårda obeveklighet, varnade för hybris och manade till ödmjukhet, så handlar "Vårvinden" om hur människan ändå, i rätt samspel med samma naturgivna förutsättningar, kan uppnå ett gott liv.
Också här finns det "ekologiska" perspektivet, den närmast animistiska synen på naturen.

I "Vårvinden" är vi åter vid randen av den vindpinade högplatån i Provence, i den lilla byn Aubignane, som övergivits och vars hus förfaller sedan byborna lämnat den och åkrarna vuxit igen och all odling upphört.

Kvar är bara de mest seglivade, den gamle smeden Gaubert, som kan konsten att göra plogar, den likaså åldrade Mamèche, brunnsgrävarens änka och så Panturle, en fyrtioårig ungkarl och jägare, som lever på att sälja sina villebråd. Jakt är det enda näringsfång som återstår.

När de båda åldringarna också de lämnar byn och vintern kommer förtvivlar Panturle, i ensamhet och isolering.

Av en slump kommer en skärslipare och hans hunsade kvinna, en avdankad gatusångerska, till byn.
De räddar Panturle när han fallit i en fors och mötet mellan Panturle och kvinnan, Arsule, blir också inledningen på Panturles räddning ur ensamhet och förtvivlan.

De dras oemotståndligt till varandra. Arsule stannar kvar och nu följer en veritabel solskenshistoria, där de båda tillsammans, gripna av vårvinden som skänker fruktbarhet åt både jord och människor, i kärlek börjar odla jorden som legat i träda. Doftande bröd kan åter bakas i ugnen. Livet återvänder och byn börjar leva upp igen. En grannfamilj flyttar dit.

Det är ett slags skapelseberättelse. Eller en berättelse om pånyttfödelse. En solskenshistoria förvisso, men en kärv sådan, utan sentimentalitet. Och den gjorde mig glad.


Jean Giono: Vårvinden. Översättning av Elisabeth och Pontus Grate. Atlantis, 2000.

Jean Giono: "Kullen"

Ett inlägg hos Einar J  fick mig att läsa  Jean Gionos "Kullen" (1929), utgiven av Elisabeth Grate bokförlag 2010, i översättning av Jan Stolpe. Om Giono kan man läsa här.

Bokens förord talar om Gionos panteistiska natursyn och hans känsla av att allt i kosmos hänger samman, "mänskan djuren all naturen", för att använda en gammal boktitel...

Handlingen utspelar sig i en mycket liten by i en avlägsen del av Provence, med fyra hus och tretton invånare, som lever sina strävsamma liv som odlare utlämnade åt vädrets makter och naturens nycker.

Som Einar J påpekar är det lika mycket naturen, landskapet som det hela handlar om. Och människornas förhållande till naturen och landskapet. Man kan läsa romanen som en tidig plädering för ett ekologiskt synsätt. Människan kan bruka, men inte utan konsekvenser missbruka, naturen. Jag läser också in en misstro mot moderniteten, mot den moderna människans hybris. Kanske naturromantik, men utan illusioner.

  
När byn drabbas av olyckor - den livgivande vattenkällan som plötsligt sinar; en våldsam skogsbrand som närmar sig byn - då uppfattar byns invånare det som ett slags naturens hämnd.

En särskild roll spelar den åttioårige Janet, som genom ett långt liv lärt sig naturens och landskapets hemligheter.
Nu ligger han för döden och uttalar sig orakelmässigt om kommande olyckor och hånar svärsonen Gondran för dennes okunnighet om sambandet mellan människa och natur och antyder att han, Janet, vet hur man skulle kunna hitta ett nytt källsprång - men han vill inte, de kan lika gärna gå under med honom...

Misstankarna växer fram bland byns män att det är den döende Janet som ligger bakom olyckorna. att han utnyttjar sina kunskaper om allts sammanhang, att hans onda vilja styr skeendet.

De överlägger och beslutar att döda honom. Vad som händer sedan ska jag inte avslöja...

När Gondran är ute för att rensa i sin olivlund dödar han en ödla. Efteråt känner han skam. Han ser sig plötsligt som det dominerande djuret; det som dödar. Och hans tänker på människans roll i naturen, relationen till allt växande och levande.

"... att under alla dessa barkhöljen stiger ett blod liknande hans eget; att en vild energi vrider dessa grenar och skjuter upp dessa strålar av gräs i himlen."

"Han har fått rött kött att lida; kött likadant som hans.
Så runtomkring honom vållar alla hans rörelser på den här jorden lidande?
Han ingår alltså i växternas och djurens lidande?
Han kan alltså inte fälla ett träd utan att döda?
Han dödar när han fäller ett träd.
Han dödar när han slår hö...
I så fall dödar han hela tiden? Han lever som ett stort fat som rullar och krossar allt i sin väg?
Allt är alltså levande?"

"...tänk om jorden var en levande varelse, en kropp?
Med makt och ondskefullheter?
En väldig massa som kan rulla över mig på samma sätt som jag överföll ödlan?"

När skogsbranden drar fram och elden närmar sig byn och hotar att utplåna den är det som ett listigt vilddjur. Elden har:

"skjutit fram sitt röda huvud genom skogar och hedar och dess buk av flammor följer efter; svansen därbak piskar glöden och askan. Den krälar, den hoppar, den rycker fram. Ett slag med tassen åt höger, ett åt vänster; här sprätter den upp buken på en ekdunge; där slukar den i en enda smällande tugga tjugo vitekar och tre pinjedungar; tungans dolk känner efter hur vinden blåser för att bestämma riktningen. Det verkar som den vet vart den är på väg."

Annars är bokens språk genomgående sparsmakat. Giono arbetar med små penseldrag, trots de många metaforerna blir det aldrig blommigt (om man kan säga så).
En svensk motsvarighet som man kommer att tänka på är Tage Aurell.
Med få meningar sägs mycket. Replikerna utsäger mer än orden säger.

Och här finns iakttagelser, ögonblicksbilder som ger läsaren en intensiv känsla av närvaro. Plötsligt är vi där. Som när elden hotar byn. Männen är ute och bekämpar elden. Kvinnorna har samlats till skydd i ett kök. Eldskenet lyser in genom fönstret:

"På väggen där kastrullerna hänger vibrerar en stor röd fläck med en liten teckning i mitten, som ett ägg som förlängs, plattas till: den förstorade bilden av ett fel i glaset där skenet faller in från Les Ubacs som brinner." 

Är det inte just sådana detaljer, blixtsnabba, ovidkommande, som ibland är det vi minns mest intensivt av dramatiska situationer?

Kort sagt: det här är en mycket läsvärd bok.
I dag damp två andra böcker av Giono ner i brevlådan: "Vårvinden" och "Mannen som planterade träd".