Hur ska jag kunna minnas allt?

Börjar jag bli gammal och glömsk på riktigt? Jag undrar. Kanske. I alla fall, jag läste ett inlägg på Einar Jacobssons alltid läsvärda blogg Rapsodi, om ett stycke i Villy Kyrklunds "8 variationer" som tangerade den aktuella debatten om artificiell intelligens. 

Eftersom jag inte hittade boken i mina hyllor lånade jag den på Stadsbiblioteket. Och började läsa.

Det gick snabbt upp för mig att det här har jag läst förut. 

En sökning i min långsamma blogg gav snabbt vid handen att så var det. Dessutom hade jag skrivit om ett annat av styckena. För nio år sedan. 

Den långsamma bloggen är på ett sätt en extern lagringsplats för mina läsefrukter. Sedan 2008 finns de där, notiser och funderingar och en och annan analys. Mycket vatten har runnit under broarna. Hur ska jag kunna minnas allt?

Vad jag skrev om Willy Kyrklund var detta:

Gud sitter på trottoarkaféet.

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.     

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                     

                                                                         *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.

"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".

"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."

"The rapid stream where memories recede"

På jakt efter en viss versrad av Yves Bonnefoy (som jag inte hittar) blir jag ändå sittande och fastnar i dikten "La maison natale", översatt som "The house where I was born".

Det handlar om minnen av barndomens värld. Det är vackert och sorgset.

"Though we reach out, our hand can never cross

The rapid stream where memories recede."

[ ... ]

"I remember, it was a summer morning.

The window was half open. As I came closer,

I saw my father there in the garden.

He stood motionless. Where he was looking,

Or at what, I couldn't tell - outside everything.

Stooped as he already was, he lifted his gaze

Toward the unachieved, or the impossible.

He had laid down the pickaxe, the spade.

The air was cold on that morning of the world.

But coolness is impenetrable, and cruel

Are the memories of childhood mornings.

Who he was, who he had been in the light:

I did not know, I still do not know."

Bonnefoy, Yves: The curved planks. Translated from the French and with an afterword by Hoyt Rogers. Foreword by Richard Howard. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2006

Trivia 1

I brist på allt - stoff, förmåga, inspiration - kör jag en serie trivialiteter, för att fylla dessa sidor med något...

Mitt nuvarande tillstånd med klara lässvårigheter fick mig att häromdan ströva runt i hyllorna hemma och därvid stötte jag på den här boken:

Aha! Kanske fanns där en bot, kanske skulle jag lära mig läsandets ABC och komma tillbaka till det där goda läsandet som jag minns det. Pound ser ut att vara en sträng lärare. Jag återkommer...

På titelsidan fanns en anteckning, "Köpenhamn, 29 okt. 1986".

På en sekund öppnades ett schakt i tiden och jag ramlade huvudstupa ner till några dagar i Köpenhamn för snart 25 år sen. Jag vandrade runt i minnena, en del positiva, andra ganska negativa.

Vad jag inte minns är om jag köpte boken där och då, eller om jag läste den. På bokens baksida finns en prislapp, £ 2.75, vilket motsäger att jag skulle ha köpt den i Köpenhamn.

Att det just var en anteckning som fick minnesbrunnen att öppnas får mig att tänka på en sak.

Sen årsskiftet använder jag min mobiltelefons elektroniska kalender, och bara den, för mina (i och för sig inte alltför omfattande) privata och jobbrelaterade kalenderbehov. Jag tycker det är smidigt, för jag bär ju med mig telefonen så gott som överallt.

Men ett visst obehag, eller vad jag ska kalla det, har smugit sig på. Jag rensar efterhand i kalendern. Och får en stark känsla av det oåterkalleliga hos tiden, att det som varit bokstavligen suddas ut, utan att lämna några spår efter sig.

Jag har en låda full med gamla kalendrar. Där finns spåren, anteckningarna. Som kan fungera som Köpenhamnsanteckningen, som minnesnyckel.

Jag gick i det förgångna

Jag lämnade in bilen på service och gick sedan ner till centrum i Varberg för att äta frukost medan jag väntade på att den skulle bli klar.

Jag gick genom ett område som på femtiotalet var landsbygd, med åkrar och beteshagar, och genom den skog som var vildmark för oss barn som växte upp här, i ett av stadens tidiga hyreshusområden. Nu är här vägar och cykelbanor, radhus och villor, affärer och industrier.

Som alltid när jag går här lämnade jag i tanken nuet för det förgångna.

Under asfalten fanns plötsligt doften av torrt grusdamm från gamla Gödestadsvägen. Den doft som steg upp i näsan på oss när vi cyklade uppför sista backen, på väg hem efter något äventyr.

I skogen, nu med välordnade promenadvägar, papperskorgar och motionsslingor, passerade jag dammen där vi åkte skridskor på vintern och fångade vattensalamandrar på sommaren. Man gjorde en ögla i änden av en tunn vidja, höll ner den i vattnet och ryckte upp i rätt ögonblick. Salamandrarna levde sedan ett tag i en glasburk på balkongen. Jag minns inte om de bara dog eller om vi återförde dem till dammen. Troligen det förstnämnda.

På lyckan upp mot skogen, där vi spelade fotboll, växte gräset nu högt och fotbollsmålen var borta, ersatta av en oanvänd boulebana.

Jag gick mellan husen och vid varje port, nästan vid varje steg, dök det upp minnesbilder av människor och händelser. Ansikten, namn, repliker, utan annat sammanhang än platsen. Känslor av glädje, skräckfyllda ögonblick, skamfyllda scener. Vad är det för inre teater vi bär med oss?

Jag mindes de butiker som låg vid det lilla torget. Konsum, Halls tobaks- och konfektyr, blomsteraffären. Under fönstren fanns mosaikdekorationerna fortfarande kvar.

Jag stannade till utanför den port där vi flyttade in i april 1955. Jag har inte haft anledning att gå in genom den sedan 2006.

Om att söka upp det förflutna i form av minnesceremonier eller firandet av årsdagar skriver Leopardi i en av sina Pensieri att det är en illusion att dessa ceremonier har någon som helst förbindelse med det som en gång skett, "som om en skugga från det förflutna varje gång lösgör sig och återvänder just denna dag och står där framför oss."

Det är förvisso till någon lindring för den dystra tanken att allt och alla som en gång varit är borta för alltid och för den sorg vi känner inför många förluster, som om förlusten på något sätt ändå inte är oåterkallelig.

"Det är som när vi befinner oss på platser där saker har inträffat som är minnesvärda antingen i sig själva eller just för oss, och att då säga att här hände detta och här hände det - och att tro att vi är, så att säga, närmare dessa händelser än när vi är någon helt annanstans."

Denna illusion, skriver Leopardi, är djupt rotad i mänskligheten och går igen i alla samhällen som överhuvudtaget kan minnas, i privata, religiösa eller nationella sammanhang. En skön och kanske tröstande illusion, men likafullt en illusion.

Giacomo Leopardi: Thoughts and The Broom, Hesperus Press, 2002. (min översättning från den engelska översättningen)

Mer om de döda

Men om de döda stannar kvar bland de levande och om de bara blir fler och fler och om de inte är så trevliga?
Sebald skriver vidare i "Campo Santo" om hur de döda i korsikansk folktro bildar formliga rövarband, på jakt efter nya medlemmar:

"... extremely touchy, envious, vengeful, quarrrelsome, and cunning. Given the least excuse, they would infallibly take their displeasure out on you. They were not regarded as beings forever at a safe distance in the world beyond the grave, but as family members still present, although in a different condition, and forming a kind of solidarity in the communità dei defunti against those who were not yet dead. About a foot shorter than they had been in life, they went around in bands and groups, or sometimes followed a banner along the road, drawn up in regiments. They were heard talking and whispering in their strange piping voices, but nothing they said to each other could be understood except for the name of whomever they intended to come for next."

Sebald skriver om hur vi i det moderna samhället, till skillnad från det gamla vidskepliga bondesamhället, gör oss av med våra döda så snabbt och så fullständigt som möjligt.

"What mourner at a crematorium funeral has not thought ... that the way we now take leave of the dead is markerd by ill-concealed and paltry haste? And the room allotted to them becomes smaller and smaller..."

I det moderna samhället där alla är utbytbara och i realiteten överflödiga redan i födelseögonblicket måste vi snabbt kasta all ballast överbord och glömma.

"And leaving a present without memory, in the face of a future that no individual mind can envisage, in the end we shall ourselves relinquish life without feeling any need to linger at least for a while, nor shall we be impelled to pay return visits from time to time."

Är det så det är? Sebald är nog lite väl pessimistisk...

Att minnas

"Austerlitz" är en bok om minnet. Om vår förmåga att förtränga och förneka minnen. I Austerlitz fall med förödande konsekvenser.
Läsningen har fått mig att reflektera över hur betydelsefullt detta att minnas är för mig.
Med stigande ålder betyder det jag minns alltmer. Jag är inte bara här och nu, utan samtidigt här och nu och där och då. Så är det väl alltid, men nuets upplevelser har en större klangbotten än när jag var ung.
Jag går så ofta jag kan en lunchpromenad här på stan i Varberg och kan ibland se mig själv som femtonårig springpojke gå på samma gator, för mer än fyrtio år sedan. Vi trampar på samma stenläggning. Dessa minnesbilder från olika tider, på en mängd olika platser, glada, dystra, ångestfyllda. Minnesbilder knutna till en viss plats, ett gathörn, ett hus. Det är bra, tror jag, att vara rotad på en plats. Att kunna se sig själv i platsen.
Att kunna säga till femtonåringen med beatleslugg, där han rundar kyrkomuren in på Drottninggatan (jag ser honom nu genom Café Mignons fönster, han har solen i ögonen) på väg mot Kreditbanken i något viktigt ärende, med en sorg i hjärtat som han ännu inte vet att han så länge ska bära med sig - att kunna säga till honom att det ordnar sig...

En av T.S. Eliots Fyra kvartetter, "East Coker", finns i en översättning av Gunnar Ekelöf. (T.S. Eliot: Dikter i svensk tolkning, 1965).

"Ju mer man åldras,
dess mer främmande blir världen, dess mera invecklat
mönstret av levande och döda. Inte ett enda spännande
från efteråt och förut isolerat ögonblick
men hela livet brinnande i varje ögonblick
och inte heller ens en enda mänskas liv
men också gamla oläsbara stenars."

Omisskännligt ekelöfskt! Det finns ett slags lugn i denna upplevelse av världen som alltmer sammansatt och oöverskådlig. I tanken att man ingår i ett större mönster.