söndag 26 juni 2011

En orolig själ i Göteborg

Gunnar Petterssons roman "Nattsvärmaren" (1980) utspelas under tidigt sjuttiotal i Göteborg. 
Under några dygn får vi följa Paul Frankman, som hoppat av arbetet med sin licentiatavhandling i historia och dragits med i det revolutionära uppsving som präglade dessa år - för de få inblandade, inte för Sverige i övrigt.
Han är medlem i Sveriges Kommunistiska Förbund, jobbar sedan tre år på T-fabriken, där han tillsammans med ytterligare en handfull proletariserade akademiker i den kommunistiska cellen arbetar på att medvetandegöra arbetarklassen, utan nämnvärd framgång.


Åren på T-fabriken har fått honom att tvivla på den vetenskapliga socialismen i Förbundets tappning och givit honom en mer realistisk syn på verkligheten. Arbetarklassen är ingen abstraktion. När han ger uttryck för sina tvivel kallas han till möte med Förbundets Disciplinkommitté och utesluts senare på ett medlemsmöte. 



Skildringen av den operett-värld som var bokstavs-vänsterns dessa år - man iklädde sig 1900-talets kommunistiska rörelses olika roller och spelade dem med stort allvar -  är förbannat rolig. Här är humoristen Gunnar Pettersson i sitt esse. Så heter t ex Disciplinkommittén ordförande - Gunnar Pettersson...
Det är med ett visst igenkännande jag läser. (Visserligen en annan bokstavskombination, en annan stad. Och min väg gick från arbetarklass till medelklass).

Paul Frankman är en orolig själ. Han super gärna till. Drickande och bakfylla skildras ingående, initierat och inkännande. En flyktmekanism? Flykt från vad? Från den tomhet han känner när den tillhörighet han en gång funnit i Förbundet och det politiska arbetet försvinner? Han står inte ut med  dessa trångsynt rättänkande politruker, som pressar in verkligheten i sina tankemönster.
När han efter uteslutningen iakttar en demonstration för stöd till MPLA känner han ändå vånda. Han inser att han "... är kriminell, han har begått det värsta brott en svensk kan begå: han är utesluten ur ett sammanhang, en gemenskap, en norm, ett folkhem, ett kommunistparti, en medelklass och en arbetarklass - kalla det vad man vill...
Han tillhör inte. Han finns inte."

En annan källa till oro är Franks förhållande till sin far, änkemannen och pensionerade adjunkten i engelska Hilding Frankman, som genom klassisk studieflit gjort en klassresa från förmansjobbet på spårvägens verkstäder. Porträttet av denne anglofil ut i fingerspetsarna, som plågat familjen med "engelska lördagar" med té och sandwiches och högläsning ur engelska klassiker, är lysande.

Och så finns där systern Harriet, som försöker dricka sig bort från en tom hemmafrutillvaro (ja, sådana fanns på sjuttiotalet...)

När fadern samlar barn och måg och försöker återuppliva en engelsk lördag och Paul berättar att han lämnat det politiska, brister det för fadern och i en absurd sekvens övergår han till att tala engelska när han dömer ut sonens brist på karaktär och uthållighet. Paul vädjar om förståelse, men förgäves.

Är det romanens egentliga tema: att allt flyter, att ingenstans finna sin restlösa tillhörighet, att ständigt jagas av oron, att alltid fly? 


Karaktärerna och göteborgsmiljöerna i denna roman är levande. Och här finns iakttagelser, som denna om hur även arbetet kan fungera som en drog:
"... och ett löpande-band-jobb är ett alldeles utmärkt sätt att fly bort från vardagens, det vill säga helgernas, oregelbundna och destruktiva gång. Efter bara någon halvtimma på jobbet har kropp och sinnen inordnat sig i ett helt annat rum och en helt annan tid. Paul har ofta känt hur omvärlden stäng ute när han arbetar på axelbanan. Oväsen och rop och tal bildar en mur runt honom och får gradvis kroppen att bli en maskin bland maskinerna, den tar samma antal steg och gör samma rörelser gång efter gång efter gång, tills man helt skurit av förbindelsen med sinnena och inte ens märker att man jobbar. Det är inte alls en obehaglig känsla, för det gör att man kan förflytta sig i tid och rum vart man vill. Ibland når det nästan hallucinatorisk dimensioner ... "
Det är en iakttagelse som jag gärna skriver under på. 


Bokens baksidestext talar om "den allvarliga och muntra berättelsen om Paul Frankmans väg mot den politiska och privata nollpunkten". Och det är en både munter och allvarlig berättelse. 


På de sista sidorna åker Paul och arbetskamraten Sture ut till T-fabriken på Hisingen för att gå på eftermiddagsskiftet en måndag. Först spelar de en snabb bordtennismatch och bastar. Mellan bollarna väger Paul alternativen mot varandra. Gå tillbaka till avhandlingsarbetet? 
"Och allt skulle vara tillbaka i sina gamla väloljade banor." Nej, den möjligheten finns inte. Inte heller T-fabriken.
"Det verkliga alternativet är att han slutar för att börja på något helt och hållet nytt, något som bara har det gemensamt med Historian och T-fabriken att han kommer att sluta där också och förbli en nattsvärmare och göra bristen på beständighet till sin egen fasta punkt, uppbrottet hans enda organisation."
Det här är en mycket läsvärd roman. Och då inte bara som tidsskildring, som nostalgi för gamla vänstergubbar (eller -gummor). Nej, den håller. 


(Var det här för mycket vänskapskorrumperat mjau, Gabrielle?)


*Uppdatering 2011-06-29: Bonusmaterial: Gunnar Pettersson återger här Proletärens recension av boken.
Posted by Picasa

13 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tror du tagit fasta på väsentligheterna, och jag skulle inte förmå mig till någon som helst mothugg då jag har en tredjedel av boken kvar.
Men det är med viss faiblesse jag följer den här vinglande vitala och tokiga berättelsen.
Sen får man ju betänka att han var bra ung när han skrev den...

Mjau!

Lennart Erling sa...

"vinglande vitala och tokiga...", just så! Jag skrev inte att den inte är ett stilistiskt mästerverk, det fick vara underförstått. Ibland vinglar det väl till för mycket, men som helhet är det en mycket läsvärd roman, fylld av verklig verklighet, till skillnad från många andra.

Gunnar sa...

Tack igen för intressant och initierad läsning, Lennart! Jag tycker du återigen är spot-on i det mesta.

Efter att ha (skum)läst den igen igår tycker jag nog en av styrkorna är att en uppgörelse med den tidens vänster inte enbart handlade om arbetare och arbetarklass, som verklighet och begrepp, utan om arbetet i sig (som verklighet och begrepp). Tanken att det skulle finas något implicit förädlande i lönearbetet, till exempel. Det monotona arbetet som själslig tröst, som i det avsnittet du drog fram. ("Arbetet - vår nya fritid!" löd rubriken på Sigrid Combuchens entusiastiska recension i Expressen, för övrigt)

En av de många svagheterna tycker jag är ett kataktäristiskt debutromanfel: pratighet, longörerna, att man är alldeles för förtjust i ljudet av ens egen röst. Här skulle en gammaldags redigerare trätt in och vänligt men bestämt tagit mig i örat och gett mig ett radergummi. Men redigerare fanns inte ens ens på den tiden på förlagen...

Hur som haver, tack igen!

Gabrielle Björnstrand sa...

Gunnar: Dina egna invändningar liknar mina, få.
Mer om detta senare...

Lennart Erling sa...

Gunnar,
det är jag som ska tacka, för god läsning!
Sen vill jag (till skillnad från dig?) nog hålla med Paul i hans iakttagelse att monotont arbete kan fungera som en fristad där man i tankarna kan syssla med helt andra saker än dem man har för händer.
Han ger ju också exempel.
Och att detta innebär ett slags frihet i ofriheten.
Men som du säger, inget lönarbete innebär frihet. Och vänsterns idealisering av arbetet och den ädle arbetaren såg jag som arbetargrabb som dumheter.

Nu har jag även läst "Reträtten". Men den är ju en helt annan historia. Kanske kommer några rader.

Gunnar sa...

Absolut, Lennart, jag tror jag har anträtt samma resa som du, från arb till medel. Paul Frankman är inte jag, i alla fall inte i socialt hänseende. Jag projicerade mitt eget missnöje på en människa från en helt annan bakgrund, för jag tyckte "proletariseringen" av medelklassen var ett mycket mer tacksamt ämne i en "munter" roman... Alla revolutioner är trots allt medelklassrevolutioner.

Björn Nilsson sa...

Jag känner mig tämligen utanför, kanske för att jag mest satt i ett hörn för mig själv och läste relevanta skrifter på den tiden och bara hade ytliga kontakter med de organiserade krafterna. Men generellt kan man väl säga att revisionism är dålig, och att personerna i romanen möjligen inte tillräckligt grundligt studerat exempelvis "Radikalismen" av Lenin? Och så känner jag några personer som har ungefär samma åsikter nu som då, fast de var inte proletariserade akademiker utan vanliga tjänstemän i privat tjänst!

Gunnar sa...

Björn, nu vet jag inte i vilket hörn du satt och läste, men i det sammanhang romanen utspelar sig, dvs. KFML(r), alltså det parti som i romanen får heta SKF, där var Lenins "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom" tvärtom bibel. Den är ju släggan Trotskij använde i Kronstadt!

Gabrielle Björnstrand sa...

I Stockholm hette det "rebellgruppen" tror jag - oerhört skadligt för alla som var med. Man fick inte ens älska någon ifred. Klart jag undgick det där, på grund av säker instinkt och allmän individualistsk vårdslöshet.

Men det fanns andra sorters gruppmentalitet det där åren som det tar ett halvt liv att skaka av sig; som till exempel det eviga indelandet av folk i klasser. Klasser som inte finns längre, eller ser helt annorlunda ut. According to Lenin, the mastermind.

Gabrielle Björnstrand sa...

Obs, föregående kommentar skriven på en halv flaska champagne i gott sällskap.

Lennart Erling sa...

Det finns några intressanta trådar att nysta i här... Men jag är på jobbet (utan champagne...) så jag får återkomma!

Gunnar sa...

På Pressylta har jag nu lagt upp Proletärens recension av boken...

Lennart Erling sa...

Gunnar:
Rolig läsning, den där recensionen!
Björn:
V g Lenin är jag mycket revisionist.
För övrigt tror jag inte att jag ska nysta i trådarna, de är för många...