Visar inlägg med etikett Hertha Müller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hertha Müller. Visa alla inlägg

torsdag 3 november 2011

Tio fingrar blir ingen utopi

Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers "Hunger och siden" (Tranan, 2011) har hittills, vad jag kan se, bara recenserats i två dagstidningar. I Expressen (intetsägande) och i DN (lysande, av Aris Fioretos).
Det är märkligt, för det är en ytterst läsvärd och tänkvärd bok. Hur fungerar litteraturmarknaden? Upp som en nobelpristagare, ner som en...?

Den består av ett antal essäer, ursprungligen tal, föredrag och artiklar från början av 1990-talet, och utgavs i Tyskland 1995. Temat är livet i Rumänien under och efter Ceaușescu-diktaturen, DDR, högerextremism i Tyskland och kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet.

Jag ska här bara skriva några rader om en av bokens essäer, "Tio fingrar blir ingen utopi".

Det är en essä som jag läst och läst om och återvänt till och vridit och vänt på åtskilliga gånger. Den väcker många tankar.

Müller börjar med att säga att hon aldrig behövt ordet "utopi". När hon slår upp det får hon inget grepp om ordets betydelse, det "fladdrar dit det vill." Och det används av "den som behöver glänsa med fina ord", "precis som det för tillfället passar honom."

Müllers erfarenheter av den socialistiska diktaturen har färgat hennes uppfattning av vad en utopi är. Dessa erfarenheter har, som hon skriver, skadat henne. Och gjort henne immun mot allt utopiskt tänkande. Müller behöver inget idealsamhälle. "Jag önskar mig inget mer än att man lämnar människor ifred från alla slags förmätna lyckotankar."

Müller sätt att uthärda, att överleva diktaturen var att leva i detaljernas myller, att vägra se helheten, den socialistiska helheten, den förljugna ideologi som påtvingats samhället av makthavarna.
Hon ville inte, kunde inte, vara en del av systemet.

Av detaljerna, av de tio fingrarna, blir det ingen utopi; de är en symbol för livet, människornas "oräkneliga försök att göra livet uthärdligt", livet i all dess komplexitet.
"Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur."
Müller tycks, jag kan inte läsa henne på annat sätt, sätta likhetstecken mellan utopi och socialism, och här då den form av socialism som utgjorde den socialistiska diktaturen i Rumänien.
De som idag tror på en socialistisk utopi, menar hon, blundar för diktaturen. Och den som idag säger att man kan fortsätta att använda ordet socialism är "antingen aningslös eller cynisk".
"Att det i dag åter är så många som håller utkik efter en utopi, har för mig att göra med att man blundar för diktaturen."
Den korta essän innehåller många mycket tänkvärda iakttagelser. Som:
"Utopisterna anser att ingen ännu har varit i deras huvudbyggnad. De tycker att det är bra att de alltid är på väg, det är som om det enda svåra vore ankomsten."
"Det finns inget tillstånd, där ordet lycka betyder samma sak för många människor. Det borde inte finnas ett sådant tillstånd."
Men - jag är inte beredd att dela Müllers totala sågning av utopiskt tänkande. I dessa tider av globaliserad kapitalistisk hegemoni, västlig eller kinesisk, och krig om resurser och naturtillgångar, blir framtiden nattsvart om vi inte kan se alternativ. Hur de ska se ut har jag ingen aning om. Men någon form av social rättvisa är fortfarande något att eftersträva.

fredag 7 maj 2010

Det är inte sant att det finns ord för allting


"Det är inte sant att det finns ord för allting. Att man alltid tänker i ord är inte heller sant. Ännu idag tänker jag mycket utan ord, har inte hittat några, inte i bytyskan, inte i stadstyskan, inte i rumänskan, inte i öst- eller västtyskan. Och inte heller i någon bok. Människans inre sammanfaller inte med språket, det drar iväg med en, dit orden inte når. Det är ofta det avgörande som inte går att uttrycka med ord och impulsen att tala om det fungerar bra, därför att den skyndar förbi det."

Herta Müller: "Kungen bugar och dödar".

Jag läser och läser om. Denna förtätade bok om förtryck och språk, om barndom och språk, om överlevnad och språk.


tisdag 29 december 2009

Hjärtdjur

Herta Müllers "Hjärtdjur" handlar om fyra studenter i 1980-talets Rumänien under Ceaucescus diktatur, Edgar, Kurt, Georg och kvinnan "jag" som berättar. I vilken grad Herta Müller skriver strikt självbiografiskt vet jag inte. Men vad jag kan förstå ligger det mycket nära.


De tillhör den tysktalande schwabiska minoriteten. De träffas, blir vänner, läser insmugglad förbjuden litteratur, diskuterar och skriver dikter, men fotograferar också fångtransporter och dokumenterar dödade under flyktförsök.

De och deras familjer trakasseras och förföljs, de tvingas utveckla hemliga koder i sin korrespondens, de tar för vana att lägga hårstrån i brev för att se om de öppnats.


Lola är rumskamrat på studenthemmet med berättaren, hon studerar ryska, för att komma ifrån fattigdomen. Man får bilden av en människa som till varje pris vill vara till lags. Till slut hänger hon sig - eller hängs - i sitt klädskåp.


"Två dagar senare uteslöts den hängda Lola ur partiet och skrevs ut från högskolan klockan fyra på eftermiddagen i den stora aulan. Ett hundratal människor var närvarande.

Någon stod i talarstolen och sade: Hon har lurat oss alla, hon förtjänar inte att vara studentska i vårt land och medlem i vårt parti. Alla applåderade. […]

Eftersom alla var nära att gråta, applåderade de för länge. Ingen vågade vara den som slutade först. Alla tittade på de andras händer när de applåderade. Några hade slutat men blev rädda och började applådera igen." […]

"Man röstade om Lola skulle uteslutas ur partiet och skrivas ut från högskolan.

Gymnastikläraren var först med att räcka upp handen. Och alla händer flög upp efter honom. Var och en tittade på den andres uppsträckta arm när han sträckte upp sin egen. Om inte den egna armen var lika högt uppe i luften som den andres, var det många som sträckte ytterligare en smula på armbågen. De höll upp sina händer i luften, tills fingrarna tröttnade och ramlade framåt, och armbågarna blev tunga och drog nedåt. De tittade sig omkring, och när ingen sänkte sin arm, rätade de ut fingrarna och lyfte på armbågarna igen." […]

"…gymnastikläraren lade sin hand på talarstolen och sade: Vi behöver inte räkna, självklart är alla för."


Berättaren ser också sig egen skuld, sitt eget medlöperi:


"Till niohundranittionio räknade jag. Då brände mina fotsulor, jag satte mig på en bänk, drog in tårna och lutade ryggen mot ryggstödet. Jag lade pekfingret på min kind och räknade mig med. Tusen, sa jag till mig själv och svalde talet."


De fyra går olika öden till mötes i ett osäkert yrkesliv efter sina examina. Jag ska inte avslöja vad som händer dem. Jag önskar att många läser den här boken.


Müller skriver om vad förtrycket i ett totalitärt samhälle gör med människor, hur det deformerar och gröper ur och perverterar och hur ett utbyggt övervaknings- och angiverisystem skapar människor som anpassar sig eller blir medlöpare.


Samhälle och politik är högst påtagligt närvarande, men det är genom det egenartade, poetiska och symbolfyllda språket som den totalitära "mentaliteten" synliggörs, den som ytterst gör förtrycket möjligt, gör det normalt, får det att fortleva, gör det till ett ont arv.


Ceaucescus diktatur föll. Men detta är en bok som kommer att vara aktuell så länge det finns totalitära samhällen. Det är den bästa bok jag läst under året.




söndag 27 december 2009

Sandgärdet, vinter

Jag har läst Herta Müllers "Hjärtdjur". Jag tänker på vad jag ska skriva om boken, men hittar inte rätt ord och formuleringar. Den liknar inte något jag läst tidigare. Jag återkommer...

fredag 11 december 2009

Herta Müller

Jag ser ytterst sällan på TV. Men i onsdags såg jag ett fascinerande program om Herta Müller. En del av julledigheten kommer jag att ägna åt hennes böcker. Och igår såg och lyssnade jag till hennes lysande tacktal på Nobelfesten. Det var klarspråk, med namns nämnande, om diktaturer och halvdemokratier.

Och man kan läsa den här.