Det har alltså gått så långt.
Jag läser en krönika på en kultursida om att skribenten känner sig tvungen att skriva mer om sitt privatliv och dess vedermödor, annars uteblir gillandena, eller vad likesen nu ska kallas. Och jobbet hotas.
Lyckligtvis är Den långsamma bloggen inte något inkomstbringande jobb, bara resterna av ett infall i januari 2008 som sedan dess löpt på, numera ständigt på fallrepet.
Om mitt privatliv är inte mycket att berätta, det försäkrar jag. Idag har jag räfsat undan rester av lövtäcket längs gärdsgården och upptäckt att brännässlorna redan finns där. Och på de ställen där påskliljorna ska komma först sticker de upp några centimeter. Det är vår.
TV-serien baserad på Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" föranledde en omläsning av romanen. Sen avbröt jag annan läsning och har nu läst Vargskinnstrilogin och "Grand final i skojarbranschen" och är nu halvvägs igenom "Gör mig levande igen". Såna infall kan man följa om man är pensionär och har tid och lust.
Ja, det var bara det jag ville skriva, av någon anledning.
8 kommentarer:
Jag vill bara säga att jag (i egenskap av ung gubbe) uppskattar din blogg, som jag läser lite då och då. Jag uppskattar också Kerstin Ekman!
Tack för kommentar, Johan.
Det är ofantligt skönt att inte behöva skriva för någon annan än sig själv och möjligen en handfull läsare. Lite sorgligt med mediautvecklingen och den uppsjö av krönikörer som lever på vardagligheter.
Dock, Emil, gillar jag läsarkommentarer...
Lennart, jag satt hela tiden i början och bjöd motstånd mot Händelser vid vatten, sen lät jag mig ryckas med. Fina skådespelarinsatser och foto. Det var 20 år sen jag läste boken, så jag kom inte ihåg den. Men någonting fattades. Så jag gick tillbaka och öppnade den. Såg då att det som fattas är gestalternas inre liv: Johans till exempel. Han blir ju mer av en symbol i serien.
Vargskinnet är ju en underbar roman, och jag såg den lilla filmen om KE som ligger på SvtPlay, där hon berättar om hur hon fann gestalten, Risten, och hur just detta moment bar iväg hennes skrivande.
Gör mig levande igen hör till hennes svagare, tycker jag. Medan Grand final i skojarbranschen är befriande, om dock inte stor litteratur.
Men Ekmans hela författarskap står fram som ett av de mest betydelsefulla, för mig, under de senaste 25 åren. Har aldrig fattat varför Lars Norén tyckte så illa om henne. Det går ju bara inte. Men det var väl nåt gammalt groll.
Även jag var lite skeptisk till Händelser, men med boken läst parallellt blev jag ändå imponerad av hur väl den var gjord. Å andra sidan kan en filmatisering aldrig helt återge textens många skikt och detaljer. Vargskinnets tre romaner läste jag i ett svep och det krävs nog för att hålla samman alla trådar. Gör mig levande igen är nästan för innehållsrik, inte bara parallellen med Eyvind Johnsons Krilon.
Och ja, Kerstin Ekman är kvaltet rakt igenom, väl värd omläsningar. Fast om jag ska vänta tjugo år till, så vete fan...
Läste också alla tre Vargskinns-romanerna efter varann. Sen är jag särskilt förtjust i En stad av ljus, som hon enligt egen utsago kämpade så mycket med. Delvis pga det självbiografiska materialet. Rövarna i Skuleskogen orkade jag inte med. Men nu har jag Löpa Varg framför mig och det tror jag blir prima.
F.ö. fint att vi kämpar på med bloggarna. Är glad för att du är här.
"Löpa varg" är mycket fin, glasklar, koncentrerad, inte så mycket som lastas in i berättelsen. Passande läsning för oss (mig) uppe i åren.
Ja, för mig är det, som syns, något av en kamp.. Bloggandet börjar nog generellt bli obsolet. Men jag är naiv nog att tro att det kommer bättre tider. Vi får kämpa på!
Skicka en kommentar