Verklighetsflykt

Det gamla päronträdet dignar av frukter. Några grenar har brutits av och fallit ner. Bara en bråkdel av skörden kan vi ta tillvara. Men koltrastarna kalasar på päronen i gräset. 

Nu varnas för starka vindar, kanske storm. Det brusar i de höga träden. Det viner runt husknutarna. I år har redan tre träd fällts här på gården, knäckta av vinden eller för att de inte kunnat hålla sig upprätt i den vattensjuka marken. 

Jag läser Werner Aspenström, omläsning, naturligtvis. Prosaböckerna "Bäcken" och "Sommar", som jag skrivit om här tidigare. Ett slags verklighetsflykt kanske, undan denna onda tid.

"Många solar lyste"

Sommaren 2018, med torka och bränder, läste jag och skrev om Werner Aspenström och återgav en dikt  ur samlingen "Hundarna" från 1954. Det är en av Aspenströms drömdikter. Idag en verklighetsdikt.

 

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.

 

Jodå, jag både lever och läser

Jodå, jag både lever och läser. 

På min färd genom Werner Aspenströms författarskap finner jag många anledningar att stanna till.

"Samlade dikter 1943-1997" finns i pocket nu, 846 sidor. 

Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken

Måndag eftermiddag. Jag tar en paus i arbetet med att rensa bort grästuvor vid järngrinden. Sätter mig med en kopp kaffe i trädgården. Solen går i moln, vinden är sval. Ansträngningen är måttlig och jag har den behagliga trötthet i kroppen som infinner sig efter nyttigt arbete. Jag mår bra. Jag är precis där jag är, har inget behov av tankeflykt. Det är en bra stund i livet.

Vem vill inte gripa dagen och fånga stunden, stanna upp och hålla kvar åtminstone några ögonblick av detta enda liv som pågår medan vi sysslar med annat (för att använda de vanliga klyschorna)?

I en av essäerna i "Sommar", just med titeln "Fånga stunden", befinner sig Werner Aspenström uppkrupen i en fällstol på en veranda på Kymmendö. Det är en lördag i juli 1958. I handen har han en penna och i knät en anteckningsbok. Han beskriver minutiöst och detaljerat vad han ser och upplever i stunden. Fönsterrutor som speglar träden, växter, en fluga, molnen på himlen, föremålen innanför köksfönstret, ljuden från en koskälla, ladusvalornas skrin, lekande barns röster.

Han tänker på vad han läst hos Simone Weil, att "[a]ldrig, inte i något fall, är en ansträngning till genuin uppmärksamhet bortkastad. Den bär alltid frukt i det andliga och dessutom på intellektets lägre plan, ty andligt ljus upplyser alltid förståndet... Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig."

Men Aspenström är skeptisk. Uppmärksamhet, ja - men i stunden efter är den förflyktigad och Aspenström irriteras av att han nu inte kunde låta bli att tänka på Weil, det höga föredömet.

Existerar det alls ett "nu", frågar han sig.

"Vad jag hittar är minnesfragment, slumpartade förpackningar. Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken. Simone Weils moraliska universum förutsätter en fast tidsordning, saknas en sådan finns det inte heller någon ovedersäglig sanning utan endast en virvelstorm av varandra oberoende, tillfälliga fakta, lokala rapporter på väg i alla riktningar

Och på ett typiskt Aspenströmsätt punkteras högtidligheten:

"...vad jag uppmärksammar är att min högra hand börjar bli trött och besväras av kramp, ovan som den är vid andra skrivdon än tangenter. Från den högra handen flyttar sig blicken till fötterna, jag är barfota och tänker att i morgon måste jag klippa naglarna. Vilka småtankar som står redo, när de högre avsikterna nickar till!"

Aspenströmläsning

Jag är inne i stan för ovanlighetens skull och går över en parkering till bilen när himlen öppnar sig i ett plötsligt störtregn. Hemma läser jag av regnmätaren: 33 millimeter. Stora vattenpölar på vägen. Den bruna gräsmattan med förtorkade löv och smågrenar som blåst ner släpper sakta igenom vattnet.
Kanske vänder det nu, kanske får vi en tidig höst, vem vet?

Och med läsningen är det också lite si och så. Men jag är glad att jag hittade fram till Werner Aspenström. När tid medges och läsro infinner sig är det hos honom jag befinner mig. Vansinne, naturligtvis, att mer eller mindre snabbläsa sig fram, från 1943 till 1997.

Här en dikt från samlingen "Litania" (1952).

En gång i en tidig morgon

En gång i en tidig morgon, ljusets
och sinnenas morgon.
Mellan dig och världen var inget töcken,
inga slöjor.
Himmelen var ofattbar som nu, kanske högre
men ändå inte fjärran.
Minns du hur människornas boningar
voro liksom pålade fast vid marken?
Stenarna vilade tungt i sina hålor.
Blommorna vilade tungt i sina höljen.
Hästarna stodo drömmande under träden.
För fågelskaran och för sången, för dem
som kastas i flykt från land till land
fanns ännu reden och viloställen.
Även de stora städerna levde vid den tiden trygga,
inneslutna inom sina murar.

"Många solar lyste"

Om jag till min natur alltid varit ambivalent, tvehågsen, öppen för omtolkningar och flexibel (eller en ryggradslös vindflöjel...), så märker jag också nu hur min upplevelse av denna märkliga sommar blixtsnabbt kan växla från den ena extremen till den andra.

Å ena sidan glädjen, dag efter dag av solljus och värme, underbara sommarkvällar som vi drömt om hela den kalla årstiden, kvällar i trädgården, samvaron med mat och dryck, stillheten med en bok i tystnaden.

Å andra sidan oron, när jag lyfter blicken - denna förfärliga torka, den brunbrända gräsmattan, de slokande växterna, höstfärgerna i trädens lövverk, björkarna som fäller blad. Och värre: halverad skörd eller missväxt, vallar utan återväxt, foderbrist, djur till nödslakt.

Och så skogarna som brinner. Är det ett resultat av obönhörliga klimatförändringar? Är det en bild av vår framtid?
                                                                    *

Jag läser nu Hans Isakssons bok "Werner Aspenström"(Natur och kultur, 2003) och parallellt med den Aspenströms "Samlade dikter" (Bonniers, 2018)

Aspenström skrev många dikter baserade på drömmar. Här är en, ur samlingen "Hundarna" från 1954. En fruktansvärd dikt.

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.

"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".

"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."