Dystra tankar under lövräfsning

Vi har många träd runt hus och trädgård. De ger skydd för vinden och behaglig skugga varma sommardagar. Nu när hösten kommit ges det rikliga tillfällen att lämna läsfåtöljen för mer hälsosamma aktiviteter. Ännu har vi inte haft riktig frost, men gräsmatta och singel fylls redan sakta men säkert av löv, så det är klokt att ta lite i taget. Många skottkärror blir det.

Under tiden pågår massakern i Gaza. Jag tvingar mig att följa nyhetsrapporteringen i olika medier. Vad annat än förtvivlan kan man känna inför den oförsonliga, blodiga logik som driver utvecklingen? Hur många döda, hur många liv kommer att krävas? Hur ser fortsättningen ut - och slutet?

Nästa fråga, tack.

Nu är det oktober och riktig höst. Dags att rensa hängrännorna.
Om jag läser något?
Nästa fråga, tack.

Amiralfjärilen tar för sig

Det är höst. Äpplena faller från träden och plommonen mognar.

Amiralfjärilen tar för sig.

Även om det den gångna helgen snarast har varit sommarvärme här.

Jag läser inte så mycket. Och om jag tar en bok så är det Gunnar Brusewitz. Nu de fyra årstidsdagböckerna, Vårdagbok, Sommardagbok, Höstdagbok och Vinterdagbok, samlade i en volym, utgiven som "Fyra årstider - blad ur naturens kalender" 1970.
Av olika skäl har jag behov att förflytta mig till Brusewitz värld, till hans iakttagelser och resor i natur och landskap och tid och rum.

Äntligen höst.

Åtminstone dagar som dessa, med sol och mestadels blå, hög himmel, intensiva färger och kyligt klar luft. Jag stod länge och bara såg på dessa unga aspar, vars lysande löv darrade i den svaga vinden och på stenarna som utan all brådska låg kvar i kontemplativ stillhet.

Jag såg det som ett tecken.

(Som vanligt: klicka för större bild)

Hösten är min årstid

Hösten är min årstid.
Särskilt dagar då det ännu inte är alltför kallt och då det inte blåser och regnar, utan som nu morgnarna kommer med ett lätt, fuktigt dis över åkrarna och fälten och gässen flyger i ropande sträck över himlen och lönnarna brinner i färg och löven långsamt singlar ner.
Det är som om tiden saktar ner en aning. Jag anar och hoppas att ett lugn ska infinna sig, att det ska uppstå luckor i tillvaron där jag ska hinna med det där som den hektiska sommaren inte tillät.
Det är vaga förhoppningar som kämpar med ett livs lätt desillusionerande erfarenheter. Därför blandas de också med vemod.

Jag börjar i alla fall långsamt ta mig ur den långvariga förkylningen och börjar läsa Arne Melbergs "Självskrivet - om självframställning i litteraturen".
Den handlar om självbiografier, självporträtt, memoarer, minnen, vittnesmål och bekännelser i litteraturen, från Montaigne till bloggar.
Och Melberg redovisar som vanligt en djup beläsenhet, i litteraturvetenskaplig och filosofisk litteratur och i en mängd författarskap som behandlas i boken.

Den gamla lönnen

Den gamla lönnen berättar att sommaren långsamt övergår i sensommar och höst. Alla oundvikliga förändringar kan man bara acceptera. Jag gör det. Ändå för varje skiftning åt höstfärger i trädens lövverk med sig en skiftning åt vemod i sinnet.

Men i dag ser det ut att bli ännu en solig dag. Jag hänger ut lakanstvätt och förbereder en lunch med goda vänner i trädgården.

Läsning sker i ytterst små etapper. Arbete och socialt liv dominerar. Jag vill ha regn och mörka kvällar...