Dystra tankar under lövräfsning

Vi har många träd runt hus och trädgård. De ger skydd för vinden och behaglig skugga varma sommardagar. Nu när hösten kommit ges det rikliga tillfällen att lämna läsfåtöljen för mer hälsosamma aktiviteter. Ännu har vi inte haft riktig frost, men gräsmatta och singel fylls redan sakta men säkert av löv, så det är klokt att ta lite i taget. Många skottkärror blir det.

Under tiden pågår massakern i Gaza. Jag tvingar mig att följa nyhetsrapporteringen i olika medier. Vad annat än förtvivlan kan man känna inför den oförsonliga, blodiga logik som driver utvecklingen? Hur många döda, hur många liv kommer att krävas? Hur ser fortsättningen ut - och slutet?

"Blodet från de döda aktivisterna kan inte tvättas bort"

Jag brukar inte skriva om politik här. Men dessa dagar är det svårt att undvika det.

"Blodet från de döda aktivisterna kan inte tvättas bort" skrev Cordelia Edvardsson i Svd.

Nu stävar ett irländskt fartyg mot Gaza. Kommer mer blod att spillas?

Jag kan inte heller formulera något nytt i den här saken. Jag läser vad som skrivs, från vänster till höger. T ex Erik Svensson, Pierre Schori, Göran Rosenberg, Cordelia Edvardsson. Och Amos Oz i onsdagens DN (ännu inte på nätet), under rubriken: "Våldet har förgiftat oss".

Jag blir beklämd över likgiltigheten inför Israels politik, där "belägring av Gazaremsan är ett av de stinkande resultaten" som Amos Oz skriver.

Likaså över cynismen och okunnigheten på en del högerbloggar, där man kan läsa "ordvitsar" som "Shit to Gaza". Är det mer fosforbomber över palestinierna man önskar? Så att problemet får sin slutgiltiga lösning?

Grå, dyster söndag

Det är en grå, dyster söndag. Ett meningsutbyte om Gaza gör inte min sinnesstämning ljusare. Frågan om Palestina är svårdiskuterad. Utan att vara väl insatt kan jag inte annat än dela t ex Göran Rosenbergs analys. Och vad gäller det fruktansvärda som utspelas i Gaza just nu måste grundläggande humanitära aspekter sättas främst, inte ideologiska.

*

I dagens DN recenseras Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv" av Ingrid Elam. Hon menar att läget i Sverige inte är så nattsvart som i Baumans England. Och finns det inte motkrafter? Elam skriver:
"...jag tänker på konsumtionskritiker, miljöaktivister, rättviserörelser och många andra som är upptagna av att hitta nya vägar till social rättvisa. Konsumismens frihet slår över i tvång, där hejdar Bauman sin analys, men föder inte tvånget en ny frihetsrörelse?"
Jo, det vill jag också tro. Man kanske inte behöver se utvecklingen så svart som tidigare i denna blogg.