När jag kom ut i morse upptäckte jag att kastanjen fällt ut sina blommor. Hade det skett i natt? Knappast. Så blind kan man vara. Men allt sker ju med en rasande fart nu. Grönskans alla färger. Vackrast är kanske blodbokens purpurröda genomskinliga, sammetsmjuka blad.
Vi jobbar på med vårt trädgårdsarbete, i lugn takt och med pauser. Den egentillverkade odlingstunneln för kålplantor står färdig. Det mesta är satt och sått.
Nästan vindstilla och stekhett i solen. Men på eftermiddagen börjar blygrå åskmoln torna upp sig i öster. Det mullrar på avstånd och fronten närmar sig med en plötslig luftström som får vimpeln att stå vågrätt. Men regnet som så väl behövs efter sådden blir bara en skvätt, en knapp millimeter.
Jag läser i DN om prognoserna för den kommande sommaren:
"Rekordvärme i hav och på land, torka, stora skogsbränder. Forskare är oroade, de tidiga rekorden kommer innan väderfenomenet El Niño med sin uppvärmande effekt har inletts. Det kommer att ske inom kort och bäddar för flera värmerekord och ökad havsnivåhöjning. Miljontals liv kan riskeras."
Hur kommer sommaren att bli här för oss? En repris av 2018? Är det någon idé att odla sin kål?
*
Och på tal om människan och klimatet så läser jag nu en intressant bok, Peter Bratts "Bland megalitgravar och romerskt guld - västsvensk forntid i nytt ljus". (Daidalos, 2023). Den inleds med vad som mötte de första jägarna och fiskarna som sökte sig upp mot isranden:
"Med ett kraftigt dån bröt sig Baltiska issjöns vattenmassor in mellan Billingens nordspets och den smältande inlandsisen. Enorma vattenmassor sköljde ned över västgötaslätten och slet med sig jord, stenar och den karga tundravegetationen av buskar, snår och fjällbjörk på sin väg ner mot kusten. Ute vid havsbandet hörde människorna ett svagt muller som snart steg allt högre tills en brun jättelik flodvåg kunde ses vid horisonten. Katastrofen var ett faktum för de första besökarna av fiskare och jägare på västkusten. Sannolikt överlevde ingen människa denna inlandssunami som för andra gången svepte ner från Billingens norra spets för 11700 år sedan. Deras släktingar och vänner söderut måste ha undrat vad som hänt och varför de inte kom tillbaka efter sommarens jakt- och fiskeexpedition. Många historier skapades. En om alla de hiskligheter som mötte vid världens ände, en annan om gudarnas vrede över människornas övermod."
Har rödstjärtshonan tre ben, eller är det en synvilla?
