I DN läste jag för ett tag sedan uppskattande ord om litteraturkritikern Birgitta Munkhammar och tänkte att jag skulle läsa hennes bok ”En piga läser - kritik och litterära reflexioner” från 1998. Såg att det fanns två ex på Bokbörsen, tvekade - och dagen efter var de borta. På stadsbiblioteket stod fem i kö.
Men nu har jag läst den och det var ett sant nöje.
En piga läser. Munkhammar hittade formuleringen ”att läsa så som en piga läser” hos ärkepessimisten Cioran, av alla ställen.
Det står, menar Munkhammar, för en förmåga ”att läsa ogarderat och att bli omedelbart charmerad eller förargad” över det man läser.
”Att lämna detta första och ursprungliga sätt att läsa alltför långt bakom sig i sin iver att inte låta sig imponeras och att till varje pris vilja vara klyftig, genomskådande och analytisk i förhållande till det man läser är, tror jag, något man som kritiker bör akta sig för.”
Detta är naturligtvis inget allena saliggörande. Vad man bör sträva efter, inte bara som kritiker utan också som vanlig seriös läsare, är ett värderingssammanhang, där det akademiska kunnandet och läsandet paras med en blick för det tomt pretentiösa, en blick som kanske måste komma underifrån, från pigans position.
Munkhammar skräder inte orden.
Redan den inledande texten, en recensionen av Ernst Brunners avhandling om Edith Södergran, är lysande. En ren avrättning. Jag kanske är elak, för jag kom på mig med att skratta högt:
”Det är fäsörens ’vetenskaplighet’ som alltigenom präglar denna ’studie i Edith Södergrans expressionism’. Dess termer är inga analysinstrument, de passar inte ihop inbördes, de definieras inte, griper aldrig ner till begreppsplanet utan svävar likt dimridåer runt den endimensionella framställningen”.
”…kärnan i Brunners projekt … [tycks] … vara att till varje pris, och med medel som närmar sig pastischen, åstadkomma en riktigt dammig, riktigt gammaldags avhandling - antagligen i den fasta förvissningen om att de var bättre förr.”
Munkhammar läser ”med intresse och ibland beundran” Lars Gyllenstens ”Anteckningar från en vindskupa”, som ”inordnar sig vackert i den modernistiska romantraditionen med sina mytiska mönster och sin myckenhet av mer eller vitsigt anbragda allusioner”.
Romanen vittnar om mörker och kyla. Men inte vilket mörker som helst.
Gyllensten bedyrar att det inte är fråga om något privat mörker, ’om vanligt psykologiskt mörker, om svartsyn, leda, pessimism, melankoli, misantropi’ - ”sådant alltså som en stackars vanlig jävel skulle kunna veta något om […] Nej, här rör vi oss minsann på ett högre, mera filosofiskt och övergripande plan…”
Om Kjell Espmarks ”Svala, diskreta och kultiverade romaner”, som med utgångspunkt i förment delade men aldrig klart uttalade värderingar” - (vi lever i en utslätad och vulgär tid = socialdemokratins Sverige) skriver Munkhammar att ”Det är som om Espmark, i sin övertro på det avskalat allmängiltiga, vill skriva böcker som är klassiker redan vid födelsen, som kan gå vidare till forskning utan att passera läsekretsen.”
Nå, det är inte så att Munkhammars ”pigläsning” bara består av sågningar. Nej, den här volymen med recensioner och essäer och andra texter spänner över breda områden av litteratur. Klassikerläsning, feminism och kvinnligt skapande, uppväxtromaner, engelskt 60-tal. Allt präglat av kunnande och kärlek till litteratur som berör och betyder något.
En liten del av detta tangerar min egen beläsenhet och tillför mig som alltid något nytt; mycket väcker min läslust och får mig att återigen sucka över litteraturens mångfald och livets korthet.
