Klassikerläsning: "Främlingen"

Mardrömmen i Israel, i Palestina, i Gaza fortsätter. En del av mig vill sluta följa nyhetssändningarna. En annan får mig att göra det. Jag är rädd att detta bara är början på något ännu värre. 

Jag läser allt mindre. Ett infall ("man kan alltid läsa klassiker") fick mig att läsa Albert Camus "Främlingen". Det är tretton år sedan jag senast läste den, när Jan Stolpes nyöversättning kom.

Tretton år? Hur kan tiden ha gått så fort?

Här är en länk till bloggposten om "Främlingen". Jag tror inte att jag kan lägga till något. 

En del bredvidläsning blev det också. 

Albert Camus: Landsflykten och riket

Idealiskt är sommar och semester liktydigt med frihet, att kunna välja friare, att befinna sig i ett rum med större möjligheter än annars. Men här finns också risken att den ökade friheten blir en källa till beslutsångest. Vad ska jag välja? Väljer jag rätt? Somrarna är ju inte längre lika långa som barndomens oändliga somrar och timglasets sand rinner allt snabbare.

Jag försöker hålla den där beslutsångesten i schack genom att inte bara låta planering och ambitioner styra, utan att också vara öppen för det slumpartade och oväntade. Som nu, häromdan, när jag plötsligt fann mig sittande i trädgården läsande novellerna i Albert Camus "Landsflykten och riket", utgiven i Bonniers klassiska Panacheserie 1957, i översättning av Eva Alexandersson.

Den här boken hamnade i min hylla när jag nyligen läste om några verk av Camus och i samband med det läste C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt" och Jenny Maria Nilssons utmärkta "Albert Camus - varken offer eller bödel", som jag skrev om här.

Jag tror att det inte bara är vid min horisont som Camus dyker upp. Kanske är det en trend i en tid då ideologiska och politiska motsättningar exploderar i alltmer våldsamma former. Kanske behövs Camus i en tid när allt mer mördande sker i namn av den absoluta sanningen. Eller - ibland är "ideologi" eller "politik" bara den urgamla strävan efter att med vilka medel som helst komma i besittning av makten och pengarna.

Jag läste Camus som ung och fascinerades av existentialismen, så långt jag nu kunde förstå den. Men Camus var ju en borgerlig intellektuell, inte riktigt politiskt korrekt enligt mina dåtida mallar. Sartre var bättre.

De sex novellerna i "Landsflykten och riket", som alla på olika sätt behandlar existentiella teman - där landsflykten kan stå för främlingskap och ensamhet och riket för tillhörighet och gemenskap - är alla läsvärda, men särskilt "Avfällingen eller En förvirrad hjärna", "De stumma" och "Gästen" stannar kvar i minnet.

Den sistnämnda utspelar sig en vinter i det koloniala Algeriet, på den ödsliga högslätten. En gendarm kommer ridande upp till ett högt beläget skolhus, med en arab bunden och kopplad i ett rep. Läget i landet är spänt och gendarmen beordrar läraren, Darus, att dagen efter föra den fängslade araben, som mördat sin kusin och som kanske också är motståndsman, till domstolen i Tinguit tjugo kilometer bort. Läraren vägrar först. Han vill inte bli inblandad. Han har sökt sig till tjänsten i detta utarmade landskap för att spela en meningsfull social roll för det fattiga folket i byarna och kanske också för att fly världen och dess konflikter.

Han bjuder gendarmen och araben på pepparmyntsté och går till sist med på att överlämna fången. Gendarmen ger sig av. Daru befriar araben från repen och bjuder honom på mat, låter honom sova i skolsalen. Han känner ingen rädsla och araben flyr inte. På morgonen ger de sig av till fots.

"Han var upprörd över mannens enfaldiga brott, men att utlämna honom stred mot hans hedersbegrepp: blotta tanken därpå gjorde honom vild av förödmjukelse."

Halvvägs överlämnar han ett matpaket och pengar till araben.

" "Titta nu här", sa läraren och pekade mot öster, "där är vägen till Tinguit. Det är två timmars väg dit. I Tinguit finns myndigheterna och polisen. De väntar på dig." Araben tittade mot öster medan han alltjämt tryckte paketet och pengarna mot bröstet. Daru tog honom i armen och vände honom omilt ett kvarts varv mot söder. Vid foten av den höjd där de stod kunde man svagt skymta en knappt märkbar stig. "Det där är stigen tvärs över högslätten. En dagsmarsch härifrån träffar du på betesmarker och de första nomaderna. De kommer att ta emot dig och skydda dig i enlighet med sina lagar."

Han vänder ryggen åt araben och går. När han vänder sig om efter ett tag ser han att araben beger sig mot fängelset.

När han så kommer tillbaka till skolhuset och klassrummet finner han att någon med oövad hand skrivit något på svarta tavlan, bland de franska floderna:

" "Du har utlämnat vår broder. Det ska du få umgälla." Daru betraktade himlen, högslätten och därbortom de osynliga vidder som sträckte sig ner mot havet. I detta vidsträckta land som han älskat så högt var han ensam."

Man kan lätt se Camus stå där, han som varken ville vara offer eller bödel.

Läsnotis: "Albert Camus - varken offer eller bödel"

Så har jag då rest mig upp, sjasat undan ugglorna och läst Jenny Maria Nilssons "Albert Camus - varken offer eller bödel" (h:ström, 2013).
Den ingår i förlagets utmärkta serie "Litterära profiler". I den serien har jag tidigare läst Björn Kohlströms "Virginia Woolf - en författarbiografi" (2010) och Therese Erikssons "Kerstin Ekman - en värld av berättelser" (2011).

Jenny Maria Nilssons (JMN) bok är till synes liten, men de 161 sidorna är mycket innehållsrika. Den personligt och engagerat välskrivna texten ger en fyllig bild av Camus liv och författarskap, från barndomen i Algers fattigkvarter till Paris och den intellektuella eliten, där han nog på många sätt var en främmande fågel, till Nobelpriset 1957 och den trafikolycka i januari 1960 där han förolyckas, 46 år gammal.

Kapitelrubrikerna i "Albert Camus - varken offer eller bödel" utgörs av årtal, i kronologisk ordning, och kapitlen inleds med ett citat ur Camus dagböcker från det året, och tas till utgångspunkt för kapitlets innehåll.

Privatlivet, uppväxten, den fattiga men ändå ljusa barndomen, studierna, den helgonlika modern, äktenskapen och älskarinnorna, det litterära skapandet, åren som motståndsman och tidningsman under kriget, den intellektuella miljön och influenserna, brytningen med kommunismen och vänstern - allt tas upp och JMN skriver med flyt och med åtskilliga utvikningar som berikar bilden av Camus. Jag får intrycket av en bred och djup beläsenhet.

I höstas läste jag Camus efterlämnade, oavslutade självbiografi "Den första människan" (sv. övers. Bonniers,1997)  och C. G. Bjurströms mer traditionella biografi "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt" (Bonniers, 1957) och det var mycket givande att nu läsa JMN och knyta samman denna läsning till en berikad helhetsbild. Jag har också romanerna, "Pesten", "Fallet" och "Främlingen" i ganska gott minne.

"Främlingen" kan man läsa och fundera åtskilligt på. JMN skriver om Meursault, denna sinnebild för den absurda människan, eller för människans villkor i en absurd tillvaro:

"Föreställ er att en person har samma kvaliteter som universum. En till synes vanlig man som fortlever, inte av att inre känslor baserade på angelägenheter i olika grad styr honom framåt, utan av reaktioner som omgivningen suger ur honom - han är kulan i flipperspelet som studsar mellan lamporna."

"Camus behärskade berättarteknik hjälper oss inte att komma inunder Meursaults hud, i stället är det Meursault som kommer under vår."

 Något som jag först reagerade på var avsaknaden av referenser och bibliografi, trots ett ymnigt användande av citat. Så kan man väl inte göra? Men efter läsningen svarar jag, jo, det kan man. Det här är ingen akademisk avhandling. Det är en bok för den intresserade, för "the common reader", en bok som visar hur givande och nödvändigt det är att läsa Camus. Inte minst som motvikt till alla totalitära ideologier som gör människor till antingen offer eller bödlar.

Läsnotis: Camus

Jag läser Camus. Kanske är det artiklarna som kom nu vid hundraårsdagen som fått mig till det. Å andra sidan är det bara tre år sedan jag läste om tre romaner. Och skrev om dem, här: Fallet, Pesten, Främlingen.

Camus har funnits i mina hyllor länge. Jag har "Myten om Sisyfos" som Alduspocket från 1966. Sannolikt läste jag den då, eller något senare, liksom romanerna och kanske något mer. 
"Människans revolt" har jag börjat läsa några gånger, men aldrig läst klart.

Nu hittade jag på antikvariat den legendariske C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt", utgiven 1957, alltså samma år som Camus fick Nobelpriset.
Det är en något gulnad, trådbunden volym, som delvis var ouppskuren - att ta fram pennkniven är något man inte gör så ofta nu för tiden.

Bjurström är djupt förtrogen med Camus verk och skriver kunnigt och intressant.

Jag har också börjat läsa den oavslutade och postumt utgivna självbiografiska roman, "Den första människan" (Bonniers 1997), som Camus arbetade med vid sin död och som skildrar en faderlös barndom i Algers fattigkvarter, kärleken till den hårt prövade modern, kamraterna, lekarna, skolan och vägen ut ur den "omedvetenhetens oskuldsvärld", som Bjurström skriver, till kunskap och medvetenhet och  insikten om tillvarons grundläggande absurditet.

Albert Camus: Fallet

När har man läst en bok? Jag menar avslutat läsningen, läst klart boken? En trivial fråga i bokstavlig mening, men i en del fall en fråga som inte har något säkert svar.

Vissa böcker blir man aldrig färdig med. Man kommer tillbaka till dem. Eller kanske är det böckerna som kommer tillbaka till en? De väntar tålmodigt på att bli lästa på nytt.

Under en vecka har jag långsamt läst Albert Camus "Fallet". Men jag har inte avslutat läsningen. Under läsningen måste jag då och då stanna upp och gå tillbaka och läsa om. Och nu efteråt lever bokens röst kvar i mig, dyker upp i mina tankar, blandar sig i mitt inre samtal med mig själv.

I boken är det just en röst som talar, i en hundrasidig oavbruten monolog. Rösten till hör Jean-Baptiste Clamence, en äldre parisadvokat som flytt till hamnkvarteren i Amsterdam.

Han träffar på en landsman på en hamnkrog och börjar tala till honom, påträngande och enträget, och berättar sitt livs historia. Det är ingen vacker historia. Clamence har aldrig älskat någon annan än sig själv, han anser sig vara en övermänniska, bortom all moral och med den egna njutningen som enda ledstjärna.

Trots att han i Paris gjorde sig känd som de fattigas och uslas försvarare och steg i allas aktning fann han just detta drag hos sig själv föraktligt.

Han ser sitt gedigna, borgerliga och hedervärda liv som en chimär, som ett spel, som en roll han spelade.

"Jag har levat hela mitt liv i klyvnadens tecken och det var ofta i mina allvarligaste handlingar som jag var minst engagerad."

Monologen borrar sig envetet vidare på bokens sidor. Det är en formidabel läsning.

Mitt i självförhärligandet växer också den egentliga orsaken till flykten från Paris fram: Clamences skuldkänslor för att han underlät att rädda en ung kvinna på väg att kasta sig i Seine.

Han kallar sig sin egen domare-botgörare. Han vill bli fri från sin skuld. Det är en paradox: predikaren av övermänniskomoral förtärs av skuldkänslor.

Vad "handlar" boken om? Är Clamences skuld en symbol? Den moderna människans skuld efter 1900-talets krig och katastrofer, efter judeutrotningen? Boken kom ut 1956, året före Camus död. Eller är det en civilisationskritik, en uppgörelse med en cynisk individualism? Clamence vänder sig bort från den unga kvinnan vid Seine.

Vad allt är det inte vi alla vänder vi oss bort från?

Thure Stenström pekar i en fin recension på en del alternativa tolkningar.

Clamence "bekänner för att desto bättre kunna anklaga andra", som Horace Engdahl skriver i denna utgåvas förord. När skuldkänslorna blir övermäktiga måste vi åtminstone dela dem med andra.

Något jag funderat mycket på är bokens slutrader: vem är det Clamence uppmanar att säga de där orden? Är det i själva verket sig själv han mött och talat till genom hela boken? Är det en monolog inom honom själv? Finns det ingen lyssnare? Har vi läsare lyssnat till en inre monolog?

(Albert Camus: Fallet. Översättning Eva Alexanderson. Brombergs, 2007.)

Ondska, godhet, okunnighet

Berättaren i Albert Camus "Pesten", den heroiskt arbetande läkaren Rieux, säger angående karaktären hos de handlingar som de människor som deltar i sanitetsgruppernas arbete under pesten utför, att han

"...snarare [har] den uppfattningen att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda. Ty därigenom bibringar man människor den uppfattningen att deras goda handlingar är värdefulla endast på grund av att de är sällsynta och att ondskan och likgiltigheten betydligt oftare är drivfjädrarna till människors handlingar. Den uppfattningen delar icke berättaren. Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet, och den goda viljan kan åstadkomma lika mycken skada som ondskan, om den inte är upplyst.
Människorna är snarare goda än onda, och i själva verket är det inte den saken det är fråga om. Men de är mer eller mindre okunniga, och det är detta som kallas dygd eller last, och den mest upprörande lasten är den okunnighet, som tror sig veta allt och som därför tillmäter sig rätten att döda."

Det är ett stycke som tål att läsas om några gånger och som kan ägnas en del eftertanke.
Jag överlämnar det härmed.

Klassikerläsning. Albert Camus: Pesten

Ja, medan valturbulensen fortsätter ägnar jag mina få lästimmar åt klassikerläsning...

Vad händer med människorna i ett samhälle som drabbas av en dödlig epidemisk sjukdom?

När den tunna sociala hinnan brister och människor plötslig finner sig vara en del av den natur, den biologiska ordning de glömt att de tillhör.

I Albert Camus "Pesten" (1947) utbryter en osannolik epidemi av böldpest i den algeriska hamnstaden Oran.

Året anges som 194-. Stadens alla råttor blir plötsligt synliga. De ligger döda eller döende överallt i staden. Allt fler människor insjuknar och dör. Trots att alla tecken stämmer värjer sig alla mot tanken på att det faktiskt rör sig om en pestepidemi. Läkarna tvistar. Myndigheterna förhalar nödvändiga beslut.

Till slut är situationen ohållbar och staden spärras av mot omvärlden och drakoniska åtgärder sätts in. Vid stadsportarna står beväpnade vakter. Tågen slutar gå. Båtar på väg in mot hamnen vänder.

Den dagliga dödssiffran stiger dramatiskt. Provisoriska sjukhus upprättas och blir snart överbelagda. Anhöriga till sjuka hålls i karantän. Speciella begravningsplatser utanför stadens murar inrättas.

Berättaren är en till en början anonym krönikör, som befinner sig i händelsernas centrum och som föresatt sig att skildra pestens verkningar.

Genom honom får vi följa ett antal människor. Läkaren Rieux, journalisten Rambert, Monsieur Tarrou och andra. De representerar alla olika sätt att förhålla sig till den uppkomna situationen. Rieux är den som först inser hur allvarligt läget är och illusionslöst ställer han sig i spetsen för kampen mot epidemin.

Han visar sig också vara den som berättar.

Rambert framstår, som Lars Gustafsson skriver i en essä, som "den ideale existentialistiske hjälten. Han inser sin situation och väljer sitt projekt" genom att avstå från en illegal flyktmöjlighet och stanna kvar för att bistå läkaren Rieux i arbetet. Men det handlar inte om ett fritt val. Det är att inse det absurda i tillvaron. Att finna mening i en kanske hopplös kamp.

Stadens invånare är alla pestens fångar.

"Och några av dem, exempelvis Rambert, lyckades som man ser till och med inbilla sig att de fortfarande var fria människor, att de fortfarande kunde välja."

Boken är skriven i en ganska torr krönikestil, men växer efter hand ut till en mycket gripande skildring av människoöden och stämningar i den belägrade staden. Kanske är det just den återhållna, sakliga stilen som gör skildringen så drabbande.

Pesten tar förvisso inte hänsyn till makt eller rikedom. Men fattiga kvarter, med sämre sanitära förhållanden, drabbas hårdast. En annan slående aspekt är den totala frånvaron av infödda algerier. De finns helt enkelt inte med i berättelsen. Perspektivet är kolonialt.

Bokens utgivningsår, 1947, gör att det är lätt att se pesten som en symbol för den nazistiska ondskan, för dödandet och utrotningslägren under kriget.

Men man kan också se pesten som en symbol för det prekära i människan existens.

Pestepidemin avtar och upphör så till slut, efter ett år av lidande. Men

"[Rieux] visste det som den jublande skaran var okunnig om [...] nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad."

Bild: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare (1497-1498)

Albert Camus: Pesten. Översättning av Elsa Thulin. Bonnier, 2001

Lars Gustafssons essä heter "Camus' Sisyfos och Pestens budskap", och finns i: Vänner bland de döda. Essäer om litteratur. Natur och kultur, 1997.

"världens ömma likgiltighet"

När Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus "Främlingen" kom förra året tänkte jag att jag skulle läsa den. Jag har inte läst Camus sedan tonåren. Men det blev inte av då.
Härom veckan fick jag syn på pocketutgåvan i bokhandeln, slog upp Michael Azars förord och läste:

"Vi är, säger Camus, utslungade i tillvaron som i en exil utan återvändo. Ur evighetens synvinkel är vi lidelser som aldrig kan tillfredsställas, rop som aldrig når fram. Människan och världen hör inte ihop. Han sammanfattar människans tragiska erfarenhet i ett ord: det absurda. Det träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegripligheter, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss."

Och jag förstod att det var dags att läsa boken nu.

Ni, bildade läsekrets, har antagligen handlingen något så när i minnet.

Mersault är en yngre fransk tjänsteman i ett solhett Alger på trettiotalet, en del av det franska kolonialväldet. Han lever ett liv där han inte ser något som nödvändigt. Han gör det han vill göra, han arbetar, roar sig, går ut och äter och badar och älskar med flickvännen Marie. Men han säger uttryckligen att ingenting har någon speciell betydelse. Han låter tillvaron styras av det som ändå sker, varje val är honom likgiltigt.


I romanens inledning åker han för att begrava sin mor:

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegrammet från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder ingenting. Kanske var det igår."

Han känner ingen speciell sorg. Han deltar i ceremonin som om det egentligen inte angick honom. Han och hans mor hade sedan länge ingenting mer att säga varandra. Han skulle hellre vilja att hon levde, men känner ingen saknad.

När flickvännen Marie frågar honom om han vill gifta sig med honom svarar han att det gör honom detsamma, men om hon vill så kan de gifta sig.

"Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade som jag redan hade gjort en gång att det hade ingen betydelse men att jag antagligen inte älskade henne. "Varför i så fall gifta dig med mig?" sa hon. Jag förklarade för henne att det hade ingen som helst betydelse och om hon så önskade kunde vi gifta oss."

Det är som om ingenting i hela Mersaults värld på djupet angår honom. Han är en främlig i tillvaron. Kanske en främling också för sig själv. Som om han iakttar sig själv utifrån, ser sig själv leva och handla.

Än mer blir det så när han blir inblandad i en uppgörelse mellan en bekant, hallicken Raymond, som efter att ha misshandlat sin infödda flickvän blir attackerad och knivskuren av hennes bror och några andra araber. Efter attacken på en soldränkt badstrand återvänder Mersault, med Raymonds vapen, möter den knivbeväpnade brodern och skjuter honom:

"Avtryckaren gav efter, jag kände kolvens blanka undersida och det var där, i den samtidigt skarpa och bedövande knallen, som allt började. Jag skakade av mig svetten och solen. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då sköt jag fyra gånger till mot en orörlig kropp där kulorna trängde in utan att det syntes. Och det var som jag knackade på olyckans dörr, fyra korta knackningar."

Mersault arresteras och vi får genom hans ord följa rättsprocessen. Advokaten vill få honom benådad genom att åberopa sorgetillståndet efter moderns död som en förmildrande omständighet. Men han vägrar tillstå en sorg som han inte känner. Förundersökningsledaren och fängelseprästen vill få honom att ångra sin handling inför Gud, men han säger sig inte tro på någon gud.
Till slut blir hans likgiltighet inför moderns död, hans gudsförnekande och oförmågan att känna skuld och ånger det som får rätten att döma honom till döden.

Sista natten i fängelset har Mersault en vredgad uppgörelse med fängelseprästen. Han når fram till en upplevelse av att vredesutbrottet

"... renat mig från det onda, tömt mig på hopp, inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen."

Det är en mycket stark roman, med många bottnar, öppen för olika tolkningar. Språket är klart och vackert. Har man börjat läsa är det svårt att släppa den. Det kanske inte bara är en roman om främlingskap inför tillvaron och det absurda i världen. Michael Azar pekar i förordet på den koloniala situationen, på motsättningarna mellan de härskande européerna och de infödda, som är mycket anonyma och konsekvent benämns "araber".

När jag läser "Främlingen" är det i ljuset av min Leopardiläsning. (Här, här, här och här). Det finns en förbindelse.