Taltrasten sjunger

I går kväll var jag på väg till den gamla brunnen för att starta bevattningspumpen när jag hörde taltrasten. Plötsligt satt den där, dold i lövverket någonstans högt upp i träden nära husen och sjöng, bara en kort stund. Först trodde jag att det var näktergalen, men efter några sekunder fanns det ingen tvekan. Taltrasten starka, oändligt varierande sång är den vackraste fåglalåt jag vet.

Möjligheten att vattna grönsaksland, potatisland och rabatter är en gudagåva denna torra försommar. Runt om här är alla vallar slagna. Nu måste det till regn för återväxten. Säden behöver vätan. Det är oroväckande.

I den ljumma kvällen satt jag sedan ute och läste en samling med Eyvind Johnsons noveller, "Sju liv", utgiven av Bonniers 1944. En lite sliten, häftad volym, ett antikvariatsfynd som länge stått oläst i hyllan. 

Jag vet inte hur många böcker jag har som ännu efter många år står olästa, men många är det. Man vet aldrig när de kommer att bli lästa. Eller inte alls. Det senare har med tiden blivit alltmer sannolikt.