Allt jag läst men inte skrivit om...

Att jag inte skrivit om det jag läser kan jag nu i alla fall skylla på en vårinfluensa från helvetet. 

Överjaget får hålla käften.

Kazuo Ishiguro: "Klara och solen"

Jag köpte Kazuo Ishiguros roman "Klara och solen" från 2021 på bokrean. När den kom läste jag recensionerna och tänkte att, nej, fantasy, det är ingenting för mig. Men nu tänkte jag om. Något slags kvalitet måste det finnas, efter "Återstoden av dagen", "Never let me go" och "The buried giant (som ju också är ett slags fantasy) och som jag skrivit några rader om HÄR och HÄR...).

Det tog inte många sidors läsning innan jag var fast. 

Handlingen är förlagd till ett bara antytt framtida USA, med stora klassklyftor. Rika föräldrar kan låta "höja" sina barn, för att ge dem tillgång till avancerad utbildning. Att bli "höjd" innebär att bli "genetiskt redigerad", vilket ökar intelligensen, men som samtidigt innebär hälsorisker. Dessa "höjda" barn undervisas på distans i hemmen och blir isolerade, varför de rika föräldrarna också kan köpa en AV till barnen, en Artificiell Vän, en mänsklig robot, programmerad att i allt tillmötesgå och stödja "sitt barn". 

Det är AV:n Klara som är bokens berättare. Allt ses och beskrivs med hennes ögon och utifrån hennes exceptionella förmåga att läsa av människor och sociala situationer. Klaras barn, den tonåriga Rosie, lider av en livshotade sjukdom, sannolikt en följd av hennes "höjning" och Klara, som får sin energi från solljuset försöker bota Rosie med hjälp av solen.

Om jag ska försöka hitta det bärande temat i boken så tror jag att det är frågan om vad en människa är. Kan en sofistikerad artefakt, en tillräckligt avancerad artificiell intelligens, fullt ut och uttömmande ersätta en människa?

Rosies mor inleder en process där en sådan skapelse, med Klaras programmerade "innanmäte", ska kunna ersätta Rosie när hon dör. En skrämmande tanke. Jag ska inte avslöja hur allt slutar. Bara rekommendera till läsning.

Ishiguromania

Måndag morgon. Mörker och blåst, regn mot fönsterrutorna. Jag dricker en första kopp starkt, hett kaffe och ingenting hindrar mig från att sträcka ut handen efter en bok och börja läsa. Ingenting, förutom det att jag borde skriva några rader här.

Jag har fortsatt att läsa Kazou Ishiguro. Efter den briljanta "The remains of the day" i höstas har jag nu fortsatt med "The buried giant" (som jag skrev om nyss), "When we were orphans", "The unconsoled" och novellsamlingen "Nocturnes". Och så nu "Never let me go".

Så många har skrivit så intelligent och så bra om Ishiguro, att jag på något sätt inte haft lust att försöka skriva. Jag har bara läst. Vilket inte är bra:

"Ty ju mer man läser, desto mindre spår lämnar det lästa efter sig i själslivet; det blir som en tavla fylld med text skriven över text. Förty blir det inget idisslande; men endast genom ett sådant tillägnar man sig det lästa. Om man läser oavbrutet, utan att efteråt tänka dess mera på det lästa, så rotar det sig inte och går för det mesta till spillo." *

Kanske några rader här då om "Never let me go", i alla fall.

Det är en märklig bok. Genom berättarrösten Kathy skildras en engelsk internatskola som är som alla andra engelska internatskolor, utom i det avseendet att de barn och ungdomar som undervisas där, avskilda från samhället, är klonade mänskliga varelser, framtagna enbart för att fylla rollen som organdonatorer.

I den kontrafaktiska version av England under 1990-talet som Ishiguro skapat förhåller det sig så att det finns ett antal liknande inrättningar. Och det är ett normalt, icke ifrågasatt förhållande. Och det som gör framställningen ännu mer skrämmande är att inte heller de klonade huvudpersoner vi följer, Kathy, Ruth och Tommy, ifrågasätter sin roll som blivande organdonatorer.

De vägrar inte, de accepterar att ingå i ett system där de efter avslutat utbildning, i bästa fall, som Kathy,  under ett antal år kan vara skötare åt donatorer, innan även de blir donatorer. Deras korta liv leder fram till "fullbordandet", dvs döden, efter tre eller fyra donationer.

Ishiguro är formidabelt skicklig. Det dröjde ända till slutet av boken innan den naturligaste invändningen dök upp: klonerna undervisas på internatet som vilka ungdomar som helst, de har tillgång till ett bibliotek med skönlitteratur, de kommer i vuxen ålder ut till gemensamma boenden i det omgivande samhället och de rör sig fritt - men de gör inte uppror.

Det är orimligt. Men det här är science fiction. Kommer det att finnas samhällen där den vetenskapliga utvecklingens yttersta möjligheter leder till att människovärdet kan villkoras och det det som en gång bara var en mardröm blir det normala?



* Arthur Schopenhauer: "Om läsning och böcker" (i: "Klassisk horisont - essäer från fem sekler". Översatta och introducerade av Harry Järv. Cavefors, 1970.

The buried giant

Jag läser aldrig fantasy. Därför var jag lite tveksam när jag började läsa Kazuo Ishiguros ”The buried giant” (Faber and Faber, 2015). Jag läste någonstans att Ursula K Le Guin hade blivit sur för att Ishiguro menat att boken inte alls var fantasy fast den var det och att Ishiguro dessutom nedvärderat genren. Hur som helst, jag började läsa och var snart fast, även om det här fanns gott om fantasy-ingredienser, som vättar, troll och drakar.

Boken utspelas i England under fem- eller sexhundratalet, eller det England som skulle följa på den romerska tiden, en tid då inträngande saxare i blodiga krig drivit britter västerut och landet ligger öde, med romerska vägar förstörda och villor i ruiner. Allt är osäkert. Vilka är vänner och vilka är fiender. Knektar och rövare gör vägarna osäkra. Dessutom hotas man ständigt av diverse övernaturliga väsen.

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lever i en primitiv bondbygemenskap där de av någon anledning är illa sedda. De älskar varandra innerligt och vill varandra väl. De minns svagt att de har en son, som av oklara skäl lämnat dem och som de tror befinner sig i en annan by och som kommer att välkomna dem och låta dem leva där, så de beger sig på en mödosam vandring dit.

Det är inte bara Axl och Beatrice som har problem med att minnas. Hela landet är insvept i ett slags dimma, som visar sig vara andedräkten från en drake, en andedräkt som gör att människor inte längre minns, inte långt bakåt, ibland inte ens dag för dag.

På vägen möter Axl och Beatrice en saxisk krigare och en brittisk riddare i rustning, den senare en åldrig don quijoteliknande brorson till den döde Kung Arthur. De båda har olika mål: den förre vill döda draken som sprider glömska, för att hålla minnet av alla oförätter vid liv och för att kunna fortsätta att bekämpa britterna och den senare vill förhindra detta, för att glömskan ska leda till att krigen kommer till ett slut. Det antyds att även Axl har ett förflutet som riddare hos Kung Arthur, att han kämpat för fred och försoning.

Paret och deras följeslagare förflyttar sig långsamt, liksom berättelsen. Alla talar till varandra på ett formelartat, höviskt sätt. Även om det mesta återberättas långsamt saknas det inte dramatik. Men det är i grunden en melankolisk bok, med ett nästan drömlikt tempo.

Axl och Beatrice vill fortsätta att vara tillsammans efter döden. Det finns en färjkarl som kan ta dem med i sin båt till den ö där de döda vistas. Men villkoret för att efter döden få fortsätta att leva tillsammans är att båda som bevis för den ömsesidiga kärleken berättar om samma mest värdefulla minne  Men vill de egentligen minnas allt av sitt förflutna? Finns det inte oläkta sår? Kan de då fortsätta att älska varandra?

Till slut möts krigaren och riddaren i en envig vid drakens håla. Och Axl och Beatrice möter färjkarlen vid stranden.

Jag ska inte avslöja hur det går.