Dagarna går och jag skriver inte några blogginlägg, ändå följer antalet besök och nedladdningar på bloggen varje vecka samma kurva. Tålmodiga(?) återkommande besökare möts av samma gamla skåpmat. Visserligen ser jag också att äldre inlägg läses gång på gång, vilket gläder mig. Men det är ju inte så det är tänkt. En blogg måste vara levande. Om den kommer att bli det vågar jag inte lova.
Dysterhet, en viss ohälsa och en avancerad prokrastinering har präglat min tillvaro ett tag nu.
Men idag, när solen började skina igen efter en regnskur, överraskade jag mig själv med att resa upp stegen mot verandataket och klättra upp och rensa hängrännan från skräp. Ett länge försummat projekt.
Kanske ett tecken på förändring.
Sen lade jag mig på soffan med Kerstin Ekmans fantastiska "Min bokvärld".
3 kommentarer:
Din självkritik är både överdriven och rolig. Jag, och många andra, gillar att du finns här. Alltid. Och jag har inte heller varit "flitig" med min blogg på länge. Kan du bättra dig så kan jag ; )
Hälsning från en dag av strålande vackert väder över höstens alla färger här uppe i Lappland.
Det känns som att jag går med håven... Jag framhärdar, jag kan bättre. Även här börjar höstfärgerna ta över. Hösten är den årstid då man börjar om.
Autumn is minds true spring, skrev någon optimist, jag minns inte vem.
Skicka en kommentar