Hur ska jag kunna minnas allt?

Börjar jag bli gammal och glömsk på riktigt? Jag undrar. Kanske. I alla fall, jag läste ett inlägg på Einar Jacobssons alltid läsvärda blogg Rapsodi, om ett stycke i Villy Kyrklunds "8 variationer" som tangerade den aktuella debatten om artificiell intelligens. 

Eftersom jag inte hittade boken i mina hyllor lånade jag den på Stadsbiblioteket. Och började läsa.

Det gick snabbt upp för mig att det här har jag läst förut. 

En sökning i min långsamma blogg gav snabbt vid handen att så var det. Dessutom hade jag skrivit om ett annat av styckena. För nio år sedan. 

Den långsamma bloggen är på ett sätt en extern lagringsplats för mina läsefrukter. Sedan 2008 finns de där, notiser och funderingar och en och annan analys. Mycket vatten har runnit under broarna. Hur ska jag kunna minnas allt?

Vad jag skrev om Willy Kyrklund var detta:

Gud sitter på trottoarkaféet.

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.     

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                     

                                                                         *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.

Läsnotis: Mästaren Willy Kyrklund

Jag råkade gå in köket i går eftermiddag. Radion stod på. En milt sjungande finlandssvensk röst läste upp något. Jag stannade till: det måste vara Willy Kyrklund. Jag blev stående och lyssnade. 

Alltså läste jag i går kväll "Mästaren Ma":

"Människan uppfattar alltid sina egna rörelser som fria och ändamålsenliga - rörelserna i den omänskliga naturen som tvångsmässiga och slumpartade. Fiskaren i sin båt tycker att hans egna tankar och handlingar är fria, men att havets stora och små vågor tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra. Huruvida även havet tycker att dess egna stora och små vågor är fria, men att fiskarens tankar och handlingar tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra, vet jag icke.

Den omänskliga naturens tvångsmässighet och blinda slump kan icke talas tillrätta. Om den kunde talas tillrätta, kunde vi vara säkrare på vår frihet."

                                        Bildkälla: Wikipedia

Citatet.1

"Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, envar våg med sin egen struktur. En sammansatt våg formar vid något tillfälle en föränderlig bild som är mitt jag. Vid denna bild måste jag klamra mig fast som en drunknande; den är ju jag."

                                                                         *

Willy Kyrklund: "En privilegierads äventyr", i: "8 variationer: prosa" (1982)

Gud sitter på trottoarkaféet

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.    

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                      *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.

                                                                       *

Är jag med detta tillbaka igen? Kommer jag att bli mer flitig med att skriva om det jag läser? Jag ställer mig frågan själv, men har inget bra svar.                                            

Om godheten

I dessa tider, då ondskan tycks regera världen mer än någonsin, är det upplyftande att läsa Willy Kyrklunds "Om godheten" (Bonniers, 1988). En fantastisk bok, där Kyrklund för olika resonemang om godheten och dess natur, och bland annat blir inbjuden på te hos Gud.

"En god sak kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas", skriver Kyrklund. Och

"Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godheten och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle." 

De första gudarna var inte goda. De representerade endast makt. Människorna var prisgivna åt sina villkor, naturen var hård.

Efterhand förbättrade människorna sina villkor och fick större pretentioner på tillvaron, t ex livskvalitet. Och ställde krav på gudarna; de måste vara goda. Och Gud anpassade sig.

De tidiga krigen handlade om att röva slavar och egendom. De handlade om vem som var starkast. Det fanns en höviskhet mellan de stridande. Man hade respekt för varandra som krigare. Ingen var ju bättre kålsupare än den andre.

Men även krigsväsendet påverkades av godheten. Godheten frigjorde sig, blev idealism. Goda människor kämpade för en god sak, onda kämpade för en ond sak.

Och vad Kyrklund skrev 1988 gäller väl än:

"Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken.
Avskaffandet sedan länge av rov och plundring som motiv för krig, insättande av högre mål, arméns härav stärkta moral, och på senare tid förtingligandet av fienden, kriminaliseringen av motståndaren, har inneburit successiva bidrag till försvarets utveckling. Detta är godhetens betydelse för krigskonsten."

Det gäller i dag som alltid att skilja på de goda människorna och de ondsinta och dåliga människorna. De goda blir politiker och de ondsinta, de brutala och defekta individerna, de åtar sig villigt

"…den tortyr och de bödelsgärningar som är ofrånkomliga i kampen mot den onda saken. De verkligt stora katastroferna däremot, krig, svält, förföljelser av minoriteter och självtänkare, mänsklighetens eventuella totalutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak."

Stunder vid trädgårdsbordet

Det blir många stunder vid trädgårdsbordet dessa dagar. Någon gång i solen, men mest i skuggan av blodboken. Det mesta sker där, måltider, läsning och som nu ett försök att skriva ner några rader till bloggen.

Jag sitter i en lantlig trädgård med perennrabatter och kryddland där fjärilar dansar, med växthus och grönsaksland och omgiven av höga träd, kastanj, almar, lönnar och askar. Runt om finns odlad åker och betesmarker. Det här är en gammal gård. Här har bott folk sen urminnes tider, enligt skrivna källor sen tolvhundratalet. Över mig en alldeles klarblå himmel. En vind tar i och sträcker ut flaggstångens vimpel. Boklöven har redan börjat rassla. En idyll, på många sätt.

Tyst är det inte. Vinden för med sig ljud från motorväg och järnväg. På bordet ligger telefon och dator. Genom olika flöden nås jag av "nyheterna", som man sa förr, om världens tillstånd. Och man måste vara gjord av sten för att att inte bli dyster till sinnet av dessa nyheter.

Jag ska villigt erkänna att min läsning är ett sätt att, nej, inte fly från, men kanske att balansera, att hitta en motvikt till, denna dysterhet. Inte så att jag läser glada, positiva böcker, för att muntra upp mig. Nej, det jag läser, eller det mesta av den litteratur jag läser, är den som utan illusioner och utan försköning handlar om människans villkor. Inte till tröst, om sådan funnes. Men till något annat. Till insikt, kanske.

Så långt som Willy Kyrklund, i "Mästaren Ma", vill jag kanske inte gå:

"Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är det som är utanför människan, det som formar och avgränsar henne. Det som är utanför människan är det omänskliga."

Hur nu de orden ska tolkas. Det "omänskliga", de villkor som formar oss, är väl intressanta för oss människor just för att vi är människor. Och det o-mänskliga är en egenskap hos världen just genom att människor finns. Annars vore den ingen egenskap. Jag intresserar mig för människan och människans villkor.

Willy Kyrklund, omkring 1960

Det som tilltalar mig är Kyrklunds blick, hans perspektiv, där människan ständigt ses under sina i grunden ytterst kärva existentiella villkor. Hans blick för det som är boskap och botten i oss alla. Nej, ingen fara! Jag tror inte på något för alla gemensamt i samhälleliga och politiska frågor. Här är det som alltid sociala strider och motsättningar som gäller. Klasskamp om man så vill.

Den samlingsvolym Kyrklund jag nu läser är minst av allt en samling traditionella skönlitterära texter, med människors jag, handlingar, livslopp och utveckling i centrum, nej, mer ett myller av röster och figurer, med olika språk och tilltal, där det just är de mänskliga villkoren som gestaltas, högt och lågt om vartannat och blandat med illusionslösheten en alldeles underbar humor.

Kyrklund har inget till övers för den sköna litteraturen. Som han uttrycker det i "Tvåsam":

"Att rada en massa fingerade fakta efter varann och ta på sig minen att det inte kunde vara annorlunda, detta är ett depraverat illusionstrick och ingenting annat."

Nå, efter att ha läst Torgny Lindgrens "Klingsor" vill jag nog hävda att även depraverade illusionstrick tilltalar mig. Det finns mer än ett sätt att se på världen och människorna. Den goda litteraturen har många former.

*

Willy Kyrklund: Prosa. Bonnier Alba, 2003. Innehåller: "Tvåsam", "Solange", "Mästaren Ma", "Aigaion", "Till Tabbas", "Polyfem förvandlad", "Den rätta känslan", "Om godheten".

Jag läser Willy Kyrklund igen

”Jag är icke någon process i naturen. Jag är en uppfattning av en process i naturen. Och denna uppfattning innebär i varje situation ett val. Jag må vara fri eller ofri eller bortom fritt och ofritt, detta är likgiltigare än påvens skägg. Jag har alltid ett val. Alltid, i varje sekund.”

Willy Kyrklund, i "Tvåsam" (1949). Detta med anledning av, tja, att jag läser den kloke Kyrklund. Igen.

Om godheten

Jaha - ännu en dag då jag hostande och med febrig blick ser ut genom fönstret på ett landskap i grönska och sol.
Å andra sidan kan jag gå till hyllan och ta en klassiker och läsa. Willy Kyrklund skriver i "Om godheten" (1988) om godhetens uppkomst ur flockinstinkten, ett slags godhetens naturhistoria.
Och jag finner att denna klassiker är mycket aktuell.

"Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken."