Nu har jag läst trehundra sidor, knappt hälften av sidorna i Jesper Högströms rejäla volym "Minnet och rädslan. En biografi över Gunnar Ekelöf" (Weyler 2023) och jag frågar mig: vill jag egentligen veta allt detta?
Hittills var framställningen dominerats av en minutiös redovisning av poetens alkoholkonsumtion och kärleksliv - eller brist på kärleksliv - uppnosad i källor som brev och dagböcker, inte minst hos Tora Dahl, vars älskare han var. Det verkar som om alla författare på den tiden ständigt skrev skvallerbrev om Ekelöfs deliriska fyllor och bråk, snedsteg och handgemäng. Jag visste innan att Ekelöf på många sätt var en elak jävel, här förstärks den bilden ytterligare.
Nå, boken är välskriven och belyser förbindelsen mellan liv och verk och svaret på den inledande frågan är väl att jag är lika nyfiken som de flesta. Naturligtvis finns det inga krav på att stora författare ska vara moraliska änglar. Kanske motsatsen gäller.
Jag har läst Ekelöf av och till sen tonåren. Det jag oftast återvänder till är de tre samlingarna "Färjesång" (1941), "Non serviam" (1945) och "Om hösten" (1951). Här finns mästerverk. Har du inte läst Ekelöf? Jag säger bara: tag och läs!
2 kommentarer:
Ekelöf var den första svenska diktare jag verkligen råläste, redan som ung. Och älakade. Men jag sätter hans sena diktsamlingar lika högt, de som inspirerats av islamisk mystik:Dīwān över fursten av Emgión (1965), Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967).
Visste att han var lätt alkad, men visste inte att det gick så långt som till delirium. Det är ju alltid avskyvärt oavsett begåvning. Sad.
Är inte så galen i författarbiografier. Karin Boye-dito hänger fortfarande i bokhyllan, oläst.
Ja, Ekelöf har många sidor - "En värld är varje människa, befolkad / av blinda varelser i dunkelt uppror / mot jaget konungen som härskar över dem". Och författarbiografier ska man nog alltid vara tveksam till, särskilt om de har ambitionen att förklara "allt" i ett författarskap. Särskilt kanske ett som Ekelöfs.
Skicka en kommentar