Repriserad läsning

Denna alltför tidiga högsommar försöker jag att hitta en känsla, utan att lyckas. 

Den där känslan då man sitter och läser en bok och läsningen fyller sinnet, får allt annat att stanna upp, eller hålla sig i bakgrunden, inte längre det där ständiga vardagliga bruset som splittrar och tröttar ut en. 

Ibland kan själva den fysiska boken, papperets struktur, bokstävernas trycksvärta, på något nästan magiskt sätt bidra till närvarokänslan.

Nej, jag hittar inte längre den rätta känslan. 

När alla andra medier kör repriser kan väl även jag göra det. Det här är till och med en repriserad repris av tidigare repriser. Det handlar om en den rätta känslans läsning. Några av er kanske känner igen texten, ni får ha överseende. Om den når en intresserad läsare så är jag glad.

Alltså:

"Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.

"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."

De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust."

Åter en repris om en omläsning

Det är en ljum sommarkväll. Jag sitter ute vid trädgårdsbordet, omgiven av blodbok, lönn och doftande syrén. En svag kvällsbris. Annars stillhet. En koltrast sjunger på andra sidan Sandgärdet. Solljuset silas mjukt genom lövverket. Ännu är det flera timmar tills det sista kvällsljuset kommer att förvandla alla färgerna i landskapet och ge växter och stenar, ja, allt, en alldeles speciell närvaro, och skapa det andaktsrum som är min enda religion.

Och eftersom det är sommar har jag som vanligt läst om en novell av Walter Ljungquist. Och eftersom jag redan skrivit en text om den repriserar jag den här. För femtioelfte gången.

Alltså:

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.

"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."

De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.

Revolt i grönska

Eftersom ni fortfarande är några som hittar hit, så fortsätter jag med att skriva några rader här. 

Walter Ljungqvists "Revolt i grönska" (Bonniers 1951) utspelar sig i Småland, på ett gammalt jägmästarboställe, "ett snett och vint och knarrande trähus med ett otal skavanker och omgiven av en förfallen och vildvuxen trädgård." En medelålders författare och hans hustru har åtagit sig att under sommaren ta hand om några ungdomar. Vidsynta uppfostringsprinciper kolliderar med ungdomarnas problematik.

Men det är nog inte främst detta som får mig att när tid ges fly undan sommarlivets alla aktiviteter och försvinna in i läsningen. Det är Ljungquists språk och hans förmåga att - om man ger sig tid att läsa långsamt och uppmärksamt - konkret och nästan filmiskt återge det landskap och den natur som omger människorna och deras handlande.

Sommarens ritualer: Walter Ljungquist

Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

Novellen "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, till och med en repris på reprisen. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.

Alltså:

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.

"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."

De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.

Sommarläsning: Walter Ljungquist

I den stilla sommarkvällen doftar syrenerna starkt. Det är ännu varmt. Jag slår mig ner ute i trädgården och läser.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, känner doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen, hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust. Han var antroposof. En eller flera av Ljungquists noveller läser jag om varje sommar. "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, men lite ändrad och utvidgad. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.

Dam i svart (repris från juli 2010)

Eftersom jag befinner mig i en intellektuell svacka när jag av allehanda skäl inte får något annat än praktiska ting ur händerna, så kör jag en repris på ett inlägg från juli 2010. 

Om det finns någon författare som ska läsas på sommaren så är det Walter Ljungquist och då gärna "Dam i svart". Eller novellerna i "En dörr står på glänt".

"Denna lördagsförmiddag kommer åskfronter in från havet med grått mörker, blixtar och ett välsignat regn. Vi kan ändå äta lunch ute i trädgården, med solglittrande vattendroppar på varje blad.

Jag läser en berättelse av Walter Ljunquist, "Dam i svart", ursprungligen publicerad i tidskriften Vindrosen 1948, sedan utgiven i en liten volym från Janus förlag 1983. Jag tog den ur hyllan och funderade på om jag läst den eller inte. Den såg läst ut av ryggen att döma. Det låg en lapp i boken, daterad 1985, med anteckningar om böcker jag beställt. Förmodligen läste jag den då. Men eftersom jag glömt allt är det på nytt en första läsning.

Berättelsen utspelas på småländsk landsbygd, det är 1800-tal. Och det är en berättelse. En äldre farbror Felix återger för sin brorson, genom sina minnesbilder, historien om en ung kvinna som gifter sig med en betydligt äldre änkeman som sedan dör, liksom den vuxne styvsonen. Förtalet och byskvallret menar att den unga kvinnan och styvsonen levt i synd och att hon mördat både make och älskare. Men vad är sanning?

Genom berättarens minnen, från besök hos den utstötta kvinnan tillsammans med sin mormor, den enda i bygden som vunnit dennas förtroende, till återkommande besök i vuxen ålder hos den åldrande kvinnan som lever isolerad och tyst innesluten i sitt livsformande öde, men som till slut bit för bit öppnar sig för honom, växer den tragiska bilden av vad som verkligen skett fram.

Det är gripande. Språket, skenbart enkelt, väver samman en bild av människors inre och yttre, av deras tal och tystnad, av deras handlingar och dessa handlingars oåterkalleliga konsekvenser, av naturen och landskapet, som visar hur sammansatt och gåtfull och i grunden ogripbar verkligheten är."

Jag läste en novell

Nyss satt jag vid trädgårdsbordet och läste en novell som handlar om en fotvandring på svensk landsbygd under trettiotalet. Eller rättare: novellens händelser utspelas under en fotvandring. Sommarlandskapet och naturen har en viktig roll. Det som händer händer i människorna i sommarlandskapet och naturen. I minnenas underliga landskap. En spaning efter den tid som flytt, i miniatyr. Jag läser novellen så gott som varje sommar och läsare av bloggen kan säkert förstå varför. Det tar bara några sidor, sen är jag förflyttat till det här landskapet. Jag stannar till med paret som fotvandrar, innan vi kommer fram till gästgivaregården:

"Och medan vi stod där gick ett moln framför solen, så att färgen på åkrarnas stenar djupnade till violett och den nyslagna klövern och vägkantens gräs mörknade och blev mer påtagligt och levande. Vi såg molnskuggan vandra över det öppna landskapet, och en lätt vind följde och försvann med den. Ett moln av vägens damm hängde en stund kvar i luften. Längst bort på en höjd såg vi tre ensamma mycket höga och smala furor mot himlen, och vägen som vi skulle gå slingrade bort mot dem och försvann i skuggan av höjden."

 När jag läser och läser om det här stycket så slår det mig att där finns ett mycket viktigt ord, nämligen "tre". Byt ut det exakta "tre" mot "några" eller ingenting alls. Då försvinner mycket av skärpan i bilden.

Vilken novell det är? Läs min repris här om du vill. Då blir det repris på reprisen.

Sommarrepris: "En dörr står på glänt"

Drabbad av en lätt sommarförkylning och en viss oföretagsamhet repriserar jag här ett passande inlägg från juli 2010. 
Och jag gjorde nyss det som inlägget rekommenderar, jag satt i trädskugga ute i trädgården och läste novellen ännu en gång.


Sommaren är den tid då man ska göra omläsningar.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en av de mest underbara skildringarna av fotvandring och av trettiotalets svenska landsbygd och natur som finns. Och redan det gör den läsvärd.

Språket är på en gång poetiskt och konkret beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten, känner doften av vägdamm i näsan och svalkan om kvällen.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige (fastän jag vet att det inte var enklare), en tid som som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om minnet och tidens gång.

Journalistparet på semestervandring sover över på en gästgivaregård där trakten och människorna visar sig ha spelat en stor roll i mannens barndom. Minnena frigörs av händelser och upplevelser i nuet och landskapet och naturen och människorna ingår alla i ett gåtfullt rum av korrespondenser och förbindelser, ett minnesrum, dit en dörr plötsligt kan stå på glänt. Ljungquist är en svensk Proust.

En eller flera av Walter Ljungquisst noveller läser jag om varje sommar.

Dam i svart

Denna lördagsförmiddag kommer åskfronter in från havet med grått mörker, blixtar och ett välsignat regn. Vi kan ändå äta lunch ute i trädgården, med solglittrande vattendroppar på varje blad.

Jag läser en berättelse av Walter Ljunquist, "Dam i svart", ursprungligen publicerad i tidskriften Vindrosen 1948, sedan utgiven i en liten volym från Janus förlag 1983. Jag tog den ur hyllan och funderade på om jag läst den eller inte. Den såg läst ut av ryggen att döma. Det låg en lapp i boken, daterad 1985, med anteckningar om böcker jag beställt. Förmodligen läste jag den då. Men eftersom jag glömt allt är det på nytt en första läsning.

Berättelsen utspelas på småländsk landsbygd, det är 1800-tal. Och det är en berättelse. En äldre farbror Felix återger för sin brorson, genom sina minnesbilder, historien om en ung kvinna som gifter sig med en betydligt äldre änkeman som sedan dör, liksom den vuxne styvsonen. Förtalet och byskvallret menar att den unga kvinnan och styvsonen levt i synd och att hon mördat både make och älskare. Men vad är sanning?

Genom berättarens minnen, från besök hos den utstötta kvinnan tillsammans med sin mormor, den enda i bygden som vunnit dennas förtroende, till återkommande besök i vuxen ålder hos den åldrande kvinnan som lever isolerad och tyst innesluten i sitt livsformande öde, men som till slut bit för bit öppnar sig för honom, växer den tragiska bilden av vad som verkligen skett fram.

Det är gripande. Språket, skenbart enkelt, väver samman en bild av människors inre och yttre, av deras tal och tystnad, av deras handlingar och dessa handlingars oåterkalleliga konsekvenser, av naturen och landskapet, som visar hur sammansatt och gåtfull och i grunden ogripbar verkligheten är.

En dörr står på glänt

Sommaren är den tid då man ska göra omläsningar.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en av de mest underbara skildringarna av fotvandring och av trettiotalets svenska landsbygd och natur som finns. Och redan det gör den läsvärd.

Språket är på en gång poetiskt och konkret beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten, känner doften av vägdamm i näsan och svalkan om kvällen.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige (fastän jag vet att det inte var enklare), en tid som som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om minnet och tidens gång.

Journalistparet på semestervandring sover över på en gästgivaregård där trakten och människorna visar sig ha spelat en stor roll i mannens barndom. Minnena frigörs av händelser och upplevelser i nuet och landskapet och naturen och människorna ingår alla i ett gåtfullt rum av korrespondenser och förbindelser, ett minnesrum, dit en dörr plötsligt kan stå på glänt. Ljungquist är en svensk Proust.

En eller flera av Walter Ljungquisst noveller läser jag om varje sommar.

Walter Ljungquists landskap

Denna blogg är, som jag nog har varnat för tidigare, bara ett slags anteckningsbok som jag av tvivelaktiga skäl låter andra läsa.
Någon anmärkte att texterna är alltför korta och därigenom blir kryptiska, att de utelämnar för mycket för att andra än de som har referensramar liknande mina ska kunna förstå tankegångarna.
Så är det kanske.
Men jag framhärdar. Ett inlägg kan som nu samma dag plötsligt följas av ett annat, som en svans...
Det här är ju en blogg, ingen strukturerad bok.

Walter Ljungquist-omläsningen och funderingar kring min fascination inför hans skildringar av en äldre svensk landsbygd får mig att minnas en essä av Ulf Eriksson om Ljungquist, som jag till slut hittar i samlingsvolymen "Rum för läsande" från 1990.
Erikssons text är krystad och teoribemängd, men innehåller ändå några rader som jag vill skriva under på:

"De föreställda världar som ligger förvarade inne i romanerna är kanske för somliga - vars öden beklagas - opolitiska reservat och stumt oläsbara, men andra vore det väl unnat att få ströva i de trakter som belysta till påtaglig konkretion tvivelsutan representerar en form av kulturlandskap vilken numera dröjer sig kvar endast restvis, som kuriösa relikter här och där, ofta på väg att koloniseras av barrträdens skymning. Vi skönjer vita prästgårdar, gamla färgbleka vägmärken, handelsbodar, stenbroar, milstenar, odlingsrösen och lövängar. Ödsliga hemman och svedjeland samsas med sockenkyrkor och alléer i en sällsamt övertygande landskapsgestaltning."

I ett sådant landskap vill jag gå in och kanske försvinna.

Godnattkyssen

Sommaren är omläsningens tid.
Jag tar fram Walter Ljungquists novellsamling "En dörr står på glänt" från 1937 och läser novellen "Godnattkyssen".

Handlingen är enkel. Det är sommar i skärgården på trettiotalet. På söndagskvällen vinkar två barn, en sexårig pojke och en tolvårig flicka, adjö till sin pappa som tar båten in till stan. Pojken ser att pappa har tårar i ögonen och funderar över detta, han har svårt att få det att stämma överens med vad de vuxna har sagt om män och gråt. Mamma är finklädd och har parfym och särskilda ögon. Barnen kan inte sova, det är kvavt av annalkande åska. De ligger i sina sängar och hör upprörda röster; det är mamma och en man de känner igen. Pappa ringer från stan. Flickan hör mamma ljuga. De vuxnas agerande skildras ur barnens perspektiv, genom barnens försök att tolka vad som händer. Indirekt förstår vi läsare att det är slutet på en, kanske aldrig inledd, otrohet. Det är 22 mycket koncentrerade sidor. Inte ett ord för mycket, inte ett onödigt ord.
Det är en novell jag kan läsa varje sommar.

Att läsa om

Två arbetsdagar avklarade. Influensan känns fortfarande i kroppen. Vinden viner därute i mörkret, så jag håller mig inne och tänker på att det onda (influensan) oftast för något gott med sig. Jag hann läsa en del.
Och eftersom jag fick Östergren om Östergren, Stephen Farran-Lees intervjubok med Klas Östergren, i julklapp, så gjorde jag en omläsning av de tre romanerna i Österlentrilogin: Ankare (1988), Handelsmän och partisaner (1991), Under i september (1994).
De har ju setts som hårdkokta böcker om ensamma män med emotionella problem som dricker för mycket. Men det stämmer inte. Fylla förvisso, men framförallt romaner om livet, om förväntningar och besvikelser, om moral och politik. Ibland vansinnigt roliga, ibland djupt tragiska.
Det är stor litteratur och stor litteratur tål omläsningar.
Med åren utkristalliseras en del omläsningsobjekt. Mina är t ex Lars Gustafssons romanserie Sprickorna i muren (Herr Gustafsson själv ; Yllet ; Familjefesten ; Sigismund ; En biodlares död) - en eller flera läser jag om varje sommar och fram träder ett alltmer avlägset, krackelerande svenskt sjuttiotal och en tid då samhället på något sätt var gripbart, öppet för kritik. Och en annan Lars Gustafsson än den vi ser i dag.
På ett annat plan finns några noveller av Walter Ljungquists i En dörr står på glänt (1937), kanske mest Godnattkyssen. Och på ytterligare ett annat Raymond Chandler. Och så Gunnar Ekelöf, outtömlig.