Ett slags flykt från världens elände och ett botemedel för allmän svartsyn och dysterhet.
Med goda vänner gick vi häromdan ännu en etapp på Hallandsleden, i ljust mulet väder, några plusgrader, från Liden i Grimmared till Ry i Veddige, en sträcka på strax över milen.
Mestadels på stigar och skogsvägar, med några rejäla stigningar. Mycket vatten i markerna efter det ymniga regnandet. Det finns många bäckar här.
Vi slog oss ner och åt våra lunchmackor vid en av skvaltkvarnarna i Ulvatorpsbäcken.
Kroppens vila och skogens tystnad. Bara någon enstaka fågel. En nötväcka.
Ett par torpgrunder. Längs stigen flata stenar över dikena.
Överallt rester av stengärdsgårdar, ett minne av ett helt annat landskap.
Och så plötsligt: där satt den, nigande på en sten i det strömmande vattnet - strömstaren.
Med detta vill jag bara till slut önska dig som läser det här en riktigt god jul.
Och vem vet, kanske blir det ett år till med Den långsamma bloggen. Det trettonde.


