Lånad tid

Bränderna rasar i Sydeuropa, floder torkar ut, folk evakueras. I Storbritannien varnas för 40 graders värme i början på veckan. Och i Ukraina fortsätter Putins utrotningskrig. 

Alla människor lever på lånad tid. Det är livets villkor. Numera är jag också övertygad om att mänskligheten lever på lånad tid. Och att den tiden krymper.  

Här lunkar vardagslivet på i sina gamla spår. Jag plockar ner lakanstvätt från tvättstrecken en solig och blåsig dag. När jag viker ihop tvätten (nej, jag manglar inte) känner jag hur doften av sommar stannat kvar i lakanen. 

En blåmesunge har förirrat sig in i växthuset och väljer hela tiden fel väg ut, trasslar in sig i tomatplantorna, mot glasväggen. Jag låter den vara. Tids nog hittar den rätt.

Av och till läser jag i Johan Asplunds "Människan som samhällsvarelse. Tid, rum, individ och kollektiv". (Arkiv förlag, 2022), en nyutgåva av klassikern "Tid, rum, individ och kollektiv" från 1983. Hunnen halvvägs ser det ut som att jag kommer att läsa en bok från pärm till pärm. Det var längesen.

Jag har inte mycket att skriva om - men gör det ändå

Jag har inte mycket att skriva om. Dagarna har sina göromål, det är inte så att jag bara låter tiden gå. Därtill är jag inte funtad. Nu när vädret mer liknar vårväder - tretton plusgrader idag - så har trädgårdsarbetet kommit igång. Vi har sått morötter. Och jag har fräst upp ett nytt, större potatisland. Inte för att jag har blivit en prepper. Det är tänkt att vi ska dela med oss till sönerna. 

Och så fortsätter jag med släkthistoriken. Mycket jakt på material, lite skrivande. Det första är spännande, det andra är mödosamt. Så småningom blir det mer jobb med att färdigställa för tryckning. 

Vilket allt går ut över läsandet. Jag har svårt att skapa det tidsrum för läsning som jag behöver. Jag plockar läsning här och där, utan någon reda. 

Det händer alltså inga stora, omvälvande saker. Vilket är precis vad jag vill. Jag är så nöjd med vardagslunken.

Några avbrott finns det förstås. Förra veckan fick jag den första vaccinsprutan. Så på det personliga planet känner jag en viss tillförsikt. Men nationellt och än mer globalt är jag pessimistisk. Och den dagliga dosen nyhetsläsning förstärker den pessimismen.

Och igår fick jag oväntat besök av en person som läser min blogg - med behållning, hade han vänligheten att påstå. När hände det senast? Dessutom överlämnade han en gåva, en mycket gedigen och vacker fotobok med titeln "Kärra strand". Ju mer jag bläddrar och läser och ser de fantastiska fotona, desto mer respekt känner jag för all den sakkunskap inom naturområdet i vid mening som finns innanför pärmarna. Därför gör jag ett undantag för reklam här. Klicka på bilden för att komma till författarens förlag!

Ytterligare några notiser ur vardagen

Vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag ett inlägg med den både pretentiösa och opretentiösa titeln "Vändpunkt. Några notiser ur vardagen", med anledning av att jag slutat arbeta och skulle bli pensionär.

Det vardagsliv som glimtar fram i inlägget är det vardagsliv som jag fortfarande lever.
Fyllt av praktiska ting och göromål som följer av att bo på landet. Promenader bort till beteshagen, iakttagelser av djur och natur och odling och årstidernas växlingar. Läsning, givetvis, om sommaren gärna i den stora blodbokens skugga. Umgänge med barn och barnbarn och goda vänner. Motion och träning som åtminstone periodvis utövas regelbundet. Och i görligaste mån tid till självvald ensamhet, utan vilken jag skulle ha svårt att leva.

Ett liv präglat av vanor. Vanor om vilka Lars Gustafsson skrev att det är av dem vi består: "Och man kommer att minnas oss // som en knippe utav vanor. / Och inte den de bodde hos." Många ser vanor som stelbenthet, som inskränkthet, oförmåga till förändring. Jag trivs i vanornas lugna rytm, där förändringar kan ske långsamt, eftertänksamt.

Och så detta om att jagas av tidens knapphet. Jag skrev att jag aldrig varit riktigt vän med tiden och att det var dags att göra något åt detta. Hur har det gått? Sådär. Jag hinner fortfarande inte med allt jag vill göra. Och mina återstående dagar är färre. Men jag har nog lite lättare att acceptera nödvändigheten av att skjuta upp saker och kanske rentav strunta i dem. Om det nu beror på klokskap eller åldrandet vill jag låta vara osagt.

Den större värld som omger min vardagsvärld är däremot inte densamma som för fyra år sedan. Allt tycks mörkare än på mycket länge. Konsumtionskapitalismen härskar och i sin dödsdrift sprider den sina metastaser till varje vrå av världen. Ingen kommer undan. Obönhörligt är vi på väg mot något slags - undergång? Om man får tro klimatforskarna så är det så. Att det handlar om drastiska förändringar på alla plan är det ingen tvekan om.

Vad gör jag för att vrida tiden rätt? Inte mycket. Går det att vrida tiden rätt? Tveksamt.

Kanske inte så konstigt då att jag har kommit att fördjupa mig i de hellenistiska filosofiskolor som satte sig före att hantera livets hårda villkor, epikuréer, stoiker. Deras olika praktiker lär oss att nå sinnesfrid genom att försonas med vår dödlighet och genom att inse att de ögonblick av liv vi lever är de enda vi har och att det inte tjänar något till att oroa oss över framtiden eller gräma oss över det förflutna. Vilket är lika lätt sagt som svårt att leva upp till.

Nästa rapport kommer (?) om fyra år.

Löken är skördad och ligger på tork i solen, mellan regnskurarna.

Andras uppfattningar

Det var markfrost i morse. Sen kom solen och försökte sätta färg på landskapet. För första gången på länge behövde jag inte tända i pannan på morgonen. Det här är en vanlig dag, en bra dag, med den vanliga växlingen mellan praktiskt och intellektuellt arbete.

Och varje dag några rader i Essayerna. Kapitel nio, "Om fåfänglighet", i tredje boken.

"Antingen det nu är inlärt eller naturligt att vi tvingas leva efter andras uppfattningar gör det oss mer ont än gott. Vi lurar av oss våra egna goda sidor och anpassar vår yttre framtoning till den gängse uppfattningen. Det blir inte lika viktigt för oss hur vi är inom oss och i verkligheten som hur vi ter oss i det allmänna medvetandet. Till och med andens glädjeämnen och visheten tycks oss gagnlösa om det bara är vi själva som har glädje av dem och de inte betraktas och gillas av andra."

Löken är upptagen och ligger på sin bädd i solen

Jag läser några sidor då och då i Marcus Aurelius "Meditations" i en utmärkt Penguin Classics-utgåva, med introduktion, förklarande noter och ett tematiskt register, allt för att "aid the general reader's understanding of Marcus and the Meditations by explaining the various historical, literary, and philosophical references".

Det är en intressant, spännande och ibland förbluffande läsning. Eller med Gabrielles ord: häpnadsväckande. Jag kommer nog att återkomma i ämnet.

Men denna ovanligt varma sommar fylls de lediga dagarna med så mycket annat än läsning. 

Rakt västerut till havet. Över strandbetet och ner till en nästan öde sandstrand. Mycket långgrunt, visst, men det är bara bra för en man utan underhudsfett, som måste tillämpa s k "käringadopp". I år är det varmt i vattnet även för mig. Redan har jag badat 200 % mer än förra sommaren. Jag anger inga absoluta tal.

Löken är upptagen och ligger på sin bädd i solen. Doften är underbar.

Och i växthuset mognar tomaterna.