Några rader till om Vergilius

Jag återvänder till Vergilius och "Georgica". Som jag skrev i förra inlägget så bjuder översättaren Ingvar Björkeson på trettio sidor kommentarer till verket. Nog så nödvändigt och lärorikt för en novis som jag.

Från andra boken citerade jag några rader om vårens ankomst:

"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas."

Till dem finns en kommentar: "Jfr Lucretius 2.991 ff.", som är en hänvisning till Lucretius "Om tingens natur" och då är jag så lycklig att jag kan gå till hyllan, ta fram boken (även den i Björkesons översättning) och läsa:

"Och så till sist: ur himmelska frön är vi alla komna
och vi har samma far. Den bördiga jorden, vår moder,
mottar ovanifrån hans våta regnande droppar
och blir befruktad och föder leende skördar och trädens
ymniga gåvor, vilda djur och människosläktet."

En god illustration till det faktum att Vergilius verkade i en tradition av "imitatio", där det var naturligt att försöka efterlikna stora föregångare, kanske överträffa dem. Och en av hans förebilder var epikurén Lucretius.

Och när jag nu bläddrar i "Om tingens natur" hittar jag förstrykningar och utropstecken från tidigare läsning. 

Enligt Lucretius består det oändliga världsalltet av tomrum och atomer. Atomerna rör sig ständigt och kombineras slumpartat till allt som finns, däribland människans kropp och själ. Allt är statt i förändring, ingenting är evigt utom tomrummet och atomerna.

Lucretius vill trösta oss. Han vill bota vår skräck för döden. Vi finns inte, vi finns, och sen finns vi inte längre. Gudarna finns, men de rör oss inte. De är också slumpvisa atomkombinationer. Det finns inget dödsrike, ingen tillvaro efter döden. Han skriver:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

"...låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Vårvintern är inte min bästa tid. Även om det bjudits några dagar nu med blå himmel och strålande sol. Och lärkan har hörts i trakten. Det är nog den här väntan, väntan på våren och det riktiga ljuset. Men jag tror att det kommer snö igen, att vintern inte ger sig. Det gäller att härda ut. Och göra saker.

För en tid sen läste jag Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi" (Daidalos, 2015) och skrev om den här och Bo Lindberg "Seneca : människosläktets lärare (Atlantis, 2010) och så plötsligt fann jag mig läsande Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" (Princeton University Press, 2009). Det är så det går till. Den ena läsningen drar med sig den andra. Eller flera andra. Och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket det återstår att läsa. Denna nyfikenhet, på gott och ont. Oförmågan till förnuftig begränsning. (Nödvändig för ett begränsat förnuft).

Det som speciellt intresserar mig nu är de hellenistiska filosofiskolorna, som epikuréer, skeptiker och stoiker. Det handlar om praktisk filosofi, det handlar om levnadssätt och existensens villkor, inte om teoretiska system. Filosofi som terapi, "medical philosophy", som Nussbaum skriver och citerar Epikuros:

"Empty is that philosopher's argument by which no human misery is therapeutically treated. For just as there is no use in a medical art that does not cast out the sicknesses of bodies, so too there is no use in philosophy, if it does not throw out suffering from the soul."

Ett genomgående tema för dessa skolor är att man inte bör låta sig styras av irrationella känslor inför livets alla oundvikliga plågor. Målet är att genom förnuftigt tänkande styra sig till ett lugnt betraktande av världen. (Strävan efter att uppnå denna ataraxia är i många avseenden problematisk, men i några väldigt klok).

Särskilt gäller denna strävan vårt förhållande till döden.

Montaigne, som jag återigen läst av och till några veckor nu, anammade mycket av detta tänkande och citerar flitigt ur deras verk. Och så heter till exempel det nittonde kapitlet i första boken av essayerna "Att filosofera är att lära sig dö". Han skriver, med en typisk formulering: "Döden angår dig varken levande eller död, levande därför att du är, död därför att du inte längre är."

Men Montaigne är en motsatsernas man. Han drar sig tillbaka till sitt torn vid 38 års ålder 1571 och börjar skriva (om än avbrutet av resor, medlingsuppdrag och tjänstgöring som borgmästare i Bordeaux) essayerna. En första upplaga i två band kommer ut 1580, utökad till tre band 1588 och det vi läser idag är det exemplar som Montaigne fram till sin död 1592 späckade med rättelser, tillägg och kommentarer.

Något man upptäcker ganska snart vid läsningen är att Montaigne kan ändra sin syn på saker och ting.

I tredje bokens kapitel tolv, "Om utseende", skåpar han mer eller mindre ut alla dessa filosofer han citerat. I ett resonemang om vårt förhållande till döden för han fram tanken att det är olyckligt att vi så avlägsnat oss från "naturen", "som förut ledde oss så lycklig och säkert" och menar att filosoferna, som "beordrar oss att alltid ha döden för ögonen, att förutse den och begrunda den i förväg", deras anvisningar är mer "uppvisning [...] mer prydnad än nytta".

"Vi bereder oss alltid svårigheter genom att vi försöker föregripa och kontrollera det som naturen föreskriver. Det är bara lärda doktorer som förstör sin middag - fast de är pigga och krya - och rynkar sina pannor därför att de tänker på döden. Vanliga människor behöver varken läkemedel eller tröst när det är dags för döden att slå till, och då tänker de inte på mer än just det som de känner."

Är det inte enfalden och bristen på föreställningsförmåga hos "vanliga människor", frågar Montaigne, som "ger dem denna förmåga att uthärda nuets olyckor och denna djupa likgiltighet inför kommande allvarliga olyckor? Att deras själar är mer oemottagliga för att de är tjockhudade och tröga?"

Vilket leder Montaigne fram till slutsatsen:

"Om det är så, låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Ibland är jag böjd att hålla med honom.

Epikuros                                            Lucretius                                        Montaigne

Anspråkslösa anteckningar

Söndag morgon. Nollgradigt och en iskall nordlig vind dansar runt med de kvarblivna löven på marken. Himlen jämngrå, träden svarta. Jag fyller på ved i pannan, men det är svårt att få upp värmen i ett hus med etthundrafyrtiofyra år på nacken. En extra tröja och en kopp kaffe hjälper till.

Eftersom jag nu en gång för längesen kommit på den olycksaliga idén med en blogg så fortsätter jag, av vilka skäl vet jag inte riktigt längre. Och eftersom jag får allt svårare med att skriva regelrätta recensioner av böcker som jag läser, så kanske jag ska göra bloggen mer till en weblog, bloggens ursprung, en loggbok eller en dagbok på nätet? Naturligtvis inga personliga bekännelser, men lite mer anspråkslösa anteckningar om läsning och tankar.

Nu har jag levt mitt nya liv som pensionär ett par månader och redan märker jag att jag har kommit in i dagliga rutiner som fortgår oförändrade oavsett veckodag. Jag behöver inte utbrista "äntligen fredag!". Det är färre saker som styr mig. Och jag trivs med det.

Jag läste i morse det sista kapitlet i bok 1 av Montaignes "Essayer". Det heter "Om livets längd" och det är ett ämne som ligger mig nära. Hur länge kommer det här privilegierade livet att vara?

"Vilken galenskap är det inte att vänta sig att man ska dö av kraftlöshet till följd av extremt hög ålder och föreställa sig ett sådant slut på vår livsbana när detta är det ovanligaste och mest sällsynta av alla dödssätt!"

skriver Montaigne. Nu har ju förhållandena ändrats en del sedan Montaignes 1500-tal och åtminstone i vår del av världen är det många som dör just på det här sättet. Montaigne kritiserar dem som på hans tid kallade denna död vid hög ålder naturlig,

"som om det vore mot naturen när en man faller och bryter nacken, drunknar vid ett skeppsbrott eller överrumplas av pest eller lungsot, och som om det inte tillhörde våra naturliga villkor att utsätta för alla dessa olyckor."

Därvidlag har däremot ingenting ändrats. Kroppens bräcklighet och livets skörhet är i princip densamma, ingen naturlig och garanterad livslängd finns, även om statistiken ser betydligt bättre ut. Man kan nog se det som Montaigne, att

"När vi har undsluppit så många tillfällen att dö där vi ser andra tumla bör vi inse att en sådan enastående lycka som den vilken håller oss vid liv utöver det vanliga inte kan hålla i sig så länge till."

Men vi hoppas ju ändå alltid att just vi ska ha den enastående lyckan. Att det dröjer innan det oundvikliga händer. Med Lucretius ord (som för övrigt Montaigne citerar):

"När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting."

Michel de Montaigne: Essayer. Bok 1. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Lucretius: Om tingens natur. Tolkad och kommenderad av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2002.

Läsnotis: Montaigne, Lucretius, döden

Morgonläsning i ett tyst och stilla hus. Vinden hörs i träden. Det ljusnar långsamt. Jag sitter med en kopp starkt kaffe och läser Montaigne, Bok 1, Kapitel 19, "Att filosofera är att lära sig dö", i Jan Stolpes nya översättning.

Vi borde umgås mer med tanken på vår oundvikliga död.

"...så låt oss lära oss att stå fast mot den och bekämpa den, och låt oss, för att med en gång beröva den dess största övertag över oss, gå fram en helt annan väg än den vanliga: låt oss beröva döden dess främmande karaktär, låt oss umgås med den, bli förtroliga med den..."

Montaigne citerar klassikerna flitigt. Här naturligtvis mycket från Lucretius "Om tingens natur", Tredje boken. Jag går till hyllan, hittar en gammal förstrykning:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

Vi borde också umgås mer med klassikerna.

Jag är ingen vintermänniska

Nej, jag är ingen vintermänniska.
De korta dagarna inleds i mörker och avslutas i mörker. Och kylan. I morse var det fjorton minus. Snön knarrade under stövlarna. All min energi går åt till den dagliga kampen (nåja...) för brödfödan. Snarare än vakenhet känns sömn som det naturliga tillståndet. Men man kan ju inte sova hela dygnet.

Det spåddes mer snö i helgen, så jag hjulade in extra mycket ved, tidigt på morgonen medan solen gick upp och (noterade jag motvilligt) allt blev gnistrande vitt och vackert.
Arbetet med veden är ett slags meditation. Efter några vändor med skottkärran blir jag varm i kroppen och kommer in ett tillstånd där jag låter tankarna komma och gå som de vill och om jag då inte känner av någon av de vanliga krämporna så skapar ansträngningen helt enkelt en form av både kroppsligt och själsligt välbefinnande. Ett slags balans.

                                               *

Jag har läst Tunströms "Juloratoriet". Det var andra eller tredje omläsningen. Ändå greps jag återigen av denna roman om döden och om sorgen. Om hur sorgen så till den grad kan forma våra liv och krossa eller skruva ner de möjligheter till liv som annars skulle ha blomstrat. Men också om "jublets kategorier", om musiken som förlösande kraft, som förmedlare av hopp, om kärlekens möjligheter, trots allt.

                                               *

Men jag har svårt att samla mig till koncentrerad läsning.
Tänkte ett tag att jag borde läsa Frans G. Bengtssons essä "Vintermänniskan". Men jag vet ju redan att det bara gäller att stoiskt härda ut under dessa vintermånader.

Så i stället föll valet på att fortsätta läsningen av Lucretius "Om tingens natur", i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur 2002), som jag avbröt i juni 2009 och som jag då skrev lite om här och här.
Åter visar det sig att böcker har en märklig förmåga att lugnt vänta in sin läsare...

Detta var precis den läsning jag behövde. Denna strängt materialistiska lärodikt på hexameter, en hyllning till lärofadern Epikuros, har en den bundna formens stilla lunk som inbjuder till långsam, eftertänksam läsning.

Även om den mestadels består av naturvetenskapliga argument, för att allt består av tomrum och av atomer och att det är atomernas ständiga rörelser som förklarar allt och att inga gudar styr (men de finns), utan naturens egen lagbundenhet, så är huvudsyftet att lära oss hur vi ska leva, hur vi ska försona oss med detta sakernas tillstånd. Med den enkla sanningen att så länge vi finns till, finns inte döden, och när döden finns, finns inte vi.

Ett smakprov, en förstrykning som jag gjorde i Tredje boken:

"Medvetna är vi vidare om att kroppen och sinnet
alstras på samma gång, att de växer och åldras gemensamt.
Bräckliga, osäkra är de ben som barn tultar runt på
och lika outvecklat och svagt är omdömet hos dem,
men när de långsamt mognar till män och krafterna ökar
växer deras förstånd och de utvecklar tankeförmågan.
När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting.
Att hela själen likt rök löses upp i luften och skingras
är därför uppenbart och naturligt, då vi ju ser den
födas till liv och sen växa upp tillsammans med kroppen
och tyna bort och rämna med den, som jag här har beskrivit."

Lucretius igen

Enligt Lucretius består det oändliga världsalltet av tomrum och atomer. Atomerna rör sig ständigt och kombineras slumpartat till allt som finns, däribland människans kropp och själ. Allt är statt i förändring, ingenting är evigt utom tomrummet och atomerna.

Lucretius vill trösta oss. Han vill bota vår skräck för döden. Vi finns inte, vi finns, och sen finns vi inte längre. Gudarna finns, men de rör oss inte. De är också slumpvisa atomkombinationer. Det finns inget dödsrike, ingen tillvaro efter döden. Han skriver:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

Den tankegången ska återkomma gång på gång i historien.

Lyckades Lucretius trösta sig själv? Det kan vi inte veta. En handbok skriver att han "tycks på ett något desperat sätt ha sökt frälsning i den filosofi han så lidelsefullt anslöt sig till: själv var han nämligen periodiskt anfäktad av galenskap och dog slutligen genom att begå självmord."

Något att fundera på.

Läsning

Med bara några få (hoppas jag) dagar kvar av mitt solitära Berghof-light fortsätter jag att läsa. Bok efter bok, i ett för mig ovanligt tempo. Nyss avslutade jag Jenny Diskis "Apology for the woman writing".
Jag funderar fortfarande på boken och vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Jag tror att det är dags att bromsa ner nu, till den normala långsamheten.
Efter en av många regnskurar tittar solen fram. Jag går ut i grönskan. Vallmon blommar vackert i den ekologiska odlingen.
Jag tror att jag sätter mig ute och läser Lucretius.

Om tingens natur

De obönhörliga omständigheter som styr vår tillvaro ger mig ännu en period med ovanligt mycket lästid, som jag antingen slösar bort eller ägnar åt deckare. Dock lyckas jag ibland samla mig och läsa något väsentligt.
Som Lucretius lärodikt "Om tingens natur", från sista århundradet före år noll.
Jag läser inte bildens utgåva, från 1675, utan Ingvar Björkesons översättning, Natur och kultur 2002. Jag ser läsningen som en fördjupning i materialismens historia.
Det tar ett tag att anpassa sig till hexametern, men sen flyter det ledigt.

Alltså förgås ingenting och blir till intet, men allting
upplöses bara och återgår till att vara atomer.
Slutligen: regnet försvinner i samma stund fader himmel
övergjutit vår mor och hon tagit mot det i skötet.
Dock skjuter friska broddar upp och grenarna lövas,
träden växer sig stora och tyngs av mognande frukter.
Så får mänskans familj och de vilda djuren sin näring,
lyckliga städer ser vi som gläds åt de lekande barnen
och vi hör småfåglars sång överallt i lummiga skogar,
boskapen sjunker förnöjd på frodiga ängar till vila,
tyngd av sitt präktiga hull, och mjölk i glänsande strålar
strömmar ur stinna juver; fram över spirande beten
skuttar på osäkra ben de nyfödda kalvarna ystert,
helt som försatta i rus av den outblandade mjölken.
Alltså förintas inte i grund de synliga tingen
ty de som dör skapas alltid om av naturen till nya;
utan en annans död låter hon ej någonting födas.

Om kvigors sovställningar

Det var varmt i eftermiddag när vi kom från jobbet. Man blir sömnig. Man borde bara lägga sig ner och vila.
Kvigorna kan konsten att slappna av. Här två stilstudier på olika sovställningar.

Igår kom ett antikvariatspaket med Lucretius "Om tingens natur", i Ingvar Björkesons översättning från Natur och kulturs förlag 2002.
Det är en bok som väntat ut mig.
Den citerades av marxister på sjuttiotalet och jag bläddrade i en tidigare prosaöversättning av denna materialistiska lärodikt på hexameter om tillvaron och universums uppbyggnad. Montaigne citerar den flitigt. Nu finns den här.