Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt

Sagt av en människa nära mig:
- När jag läser nyheterna blir det bara ett stort hål i mig...

Jag instämde. Det kan kännas så. Som ett stort, svart hål som slukar all positiv energi.

Men - glädje! - så kom ett förslag från yngste sonen: ska vi inte läsa (om) Eyvind Johnsons fantastiska Krilonsvit? Mellansonen och en kompis till yngste sonen är också med. Vi kan läsa och diskutera. Jag svarade naturligtvis: ja, gärna, mer än gärna!

Ett samtal om en romansvit om samtalets betydelse. Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt.

Jag citerar mig själv:

"Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?
Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?
Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943."

Montaigne och djuren

Jag borde inte sitta och läsa (ryggen; annat att göra) när jag kommer hem från jobbet, men jag gör det ändå.
Här står Montaigne-projektet samlat på bordet i växthuset, sammanlagt 1600 sidor, varav 600 sidor lästa. (Klicka på bilden och läs på bokryggarna...)
Böcker och läsning har alla fördelar utom en: de tar tid. För en långsamläsare som jag - mycket tid.
För det mesta lyckas jag helt och hållet befinna mig i det där läsandets rum där tiden står stilla. Men ibland känner jag livsurets allt hetsigare tickande och splittringen sätter in och gröper ur allt. Är det viktigare texter är det bara att lägga dem ifrån sig. (Men vad är då viktigare texter?) Är det lättviktigare (de flesta deckare) gör det inget, det går att missa några trådar, väven syns ändå.

Jag är nu inne i det långa kapitlet "Försvar för Raymond Sebond" i bok 2, där Montaigne driver sin kritik av människans kunskapsförmåga til sin spets. Det finns ingen säker kunskap. Bara Gud kan veta allt.
Lite förvånande, i ett kapitel som ska visa på Guds storhet, är att Montaigne med ett otal exempel och citat från klassikerna (en del ganska bisarra) som ska visa djurs klokhet, förnuft och vishet driver tesen att människa och djur är likar.

"Jag har sagt allt detta för att hävda likheten med mänskliga förhållanden och föra oss tillbaka till gemenskapen med majoriteten. Vi står varken över eller under de andra: allt som finns under himlen följer samma lag och öde..."

Här finns rentav något av en kosmisk ekologi. Människan ingår i ett större sammanhang, men försöker sätta sig över det.

"Inbilskheten är vår naturliga och ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckligaste av varelser är människan; hon är samtidigt den högmodigaste. Hon känner och ser sig inhyst här, bland världens dy och träck, bunden och fastnaglad vid den sämsta, mest livlösa och mest förskämda delen av universum, i husets nedersta våning och längst bort från himlavalvet, tillsammans med djuren [...] men i fantasin placerar hon sig ovanför månens krets och med himlen under sina fötter! Med samma högmodiga fantasi jämställer hon sig med Gud, tillskriver sig gudomliga egenskaper, sorterar ut sig själv från massan av andra varelser..."

Jubla månde djurrättsaktivisten...

Det finns för många böcker

Det finns för många böcker. De flesta struntar jag i. (Den där den snabba gallringsreflexen... vad styr?)
Men det finns fler böcker som jag skulle vilja ha läst än vad jag kommer att hinna med.
Det var en skrämmande tanke när den dök upp, för flera år sen. Numera har jag vant mig. Vår tid är ju alltid utmätt, vi vet bara inte måttet.

Under flera år på sjuttio- och åttiotalet hade jag en svart anteckningbok, där jag skrev upp vilka böcker jag läste och noggrannt summerade antalet vid årets slut. Det är nog inte så ovanligt. Det fanns ett tävlingsmoment i det där. Och världslitteraturen var ju så stor. Jag läste inte så fort. Det blev en sextio, sjuttio volymer om året.

Nu har min läshastighet sjunkit ytterligare. Jag tycker inte om när en text går för fort att läsa. Jag läser gärna engelska texter, det gör läsningen mer eftertänksam, mer uppmärksam, leder till fler omtagningar.

Nu kanske jag ska skriva upp vad jag inte hunnit läsa - och sen glädjas åt att stryka en eller annan bok. Jag ser dem i hyllorna. Proust i gröna linneband, köpta på en bokrea för länge sen, med de där lockande, lite gulaktiga, tättryckta sidorna. Flera gånger har jag kommit en bit in i andra bandet. Nåja, Olof Lagercrantz ägnade flera år åt Proust.
Walter Benjamins Passagearbete i tre band... Det händer att jag slår upp någon sida på måfå och fastnar där en stund i citaten... Dostojevskij, ordentligt... det finns mycket...

Under åren har jag haft en del läsprojekt av större omfattning. Några skönlitterära författarskap. Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Raymond Carver, Richard Ford. Sociologen Zygmunt Bauman och filosofen Hannah Arendt. Men det är ett tag sen.
Symtomatiskt var det senaste projektet Ian Rankins arton Kommissarie Rebus- deckare...
Är det där jag ska hamna? Deckarläsande äldre bibliotekarie?