Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt

Sagt av en människa nära mig:
- När jag läser nyheterna blir det bara ett stort hål i mig...

Jag instämde. Det kan kännas så. Som ett stort, svart hål som slukar all positiv energi.

Men - glädje! - så kom ett förslag från yngste sonen: ska vi inte läsa (om) Eyvind Johnsons fantastiska Krilonsvit? Mellansonen och en kompis till yngste sonen är också med. Vi kan läsa och diskutera. Jag svarade naturligtvis: ja, gärna, mer än gärna!

Ett samtal om en romansvit om samtalets betydelse. Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt.

Jag citerar mig själv:

"Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?
Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?
Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943."