Richard Ford: "Mellan dem"

Richard Ford har jag läst sen sjuttiotalet. 

Senaste romanen på svenska, den lysande "Kanada", skrev jag om här.

Nu fick jag syn på "Mellan dem" från 2017 på ett utförsäljningsbord (köp tre böcker för 100 kr) i Gallerian i Varberg och insåg att jag missat den.

Så det blev en paus i Vergiliusläsandet.

Baksidestexten säger bättre vad jag skulle vilja säga om boken än vad jag själv förmår. 

Fördelarna med ett mindre privatbibliotek

Jag vill inte skapa förväntningar, men kanske är det dags för mig att lägga ner här? Eller att verkligen leva upp till bloggnamnet och skriva mer sällan, eftersom jag tycks ha hamnat i något slags intellektuellt bakvatten där jag bara flyter runt...

But, to keep the pot boiling...

Är ni boksamlare?
Det finns fördelar med att bygga upp ett mindre privatbibliotek.
Nu vet jag inte riktigt om det för min del alltid har varit ett medvetet, genomtänkt uppbyggande, kanske snarare något i stil med binas insamlande av nektar till kupan. En instinkt som fört mig än hit, än dit. En överlevnadsstrategi. Jag har alltid behövt böcker.

Fanns det inte en gammal reklamslogan som sa att böckerna ska tala och bokhyllorna tiga? För Lundqvisthyllor, tror jag. Jag köpte förresten två Lundqvisthyllor, tunga, grå och två meter höga, någon gång på sent sextiotal och körde hem dem från godsmagasinet vid järnvägsstationen i Varberg, fastsurrade på taket till min Volvo Amazon - eller var det PV 544:an med B18-motor och svartlackerad motorhuv, som hade gått som rallybil, min första bil? I alla fall, det var då jag på allvar började bygga upp mitt bibliotek och inledde min långa resa från bildningssökande arbetarklass till halvbildad medelklass. Genom åren har det sedan skett en ständig tillväxt, om än i lugnare takt på senare år och jag försöker numera skänka bort en del eller sälja på Bokbörsen.

Är man en läsande människa kan man mycket väl uppleva sitt umgänge med böcker som ett samtal med dess författare, ett samtal som inte känns några gränser i tiden.
Även om de flesta böcker står och moltiger, vissa av de olästa med en förorättad min kan jag tänka mig, så händer det inte så sällan att jag får anledning att leta upp någon av dem och återknyta bekantskapen. Böcker är tålmodiga vänner. De väntar troget på att bli lästa. Samtalet kan fortsätta.

Som nu, när jag efter att ha läst Richard Fords fantastiska "Kanada" kom att tänka på hans "Wildlife" (översatt som "Löpeld"), en roman som utspelar sig på samma plats som inledningen i "Kanada" och som i mångt och mycket kan säga ha samma tema: en son i de tidiga tonåren ser tillbaka på vad som hände sommaren 1960 i Great Falls, Montana, då föräldrarnas agerande på olika sätt förändrade livet för sonen. Det är en mycket stark berättelse.

En del böcker i hyllan är också bärare av personliga minnen.
När jag öppnar "Wildlife", en lite medfaren pocketutgåva från 1991, året efter originalutgåvan, ser jag stämpeln på försättsbladet - och minns plötsligt ett kort Parisbesök. Det måste ha varit 1993, då vi var bjudna ner till Loiredalen för att fira en fyrtioåring. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att besöka den berömda bokhandeln och hittade då boken och ser ut att ha betalat fyrtio franc för den.

Dessutom läser jag, i samlingen "Rock Springs" (1988), en novell med titeln "Great Falls", ytterligare en berättelse med samma tema. Så kan jag njuta av fördelarna med ett mindre privatbibliotek. Alltid tillhands, när tankarna vandrar iväg...

Om Richard Ford: "Kanada"

Åtminstone för tillfället har jag tagit mig själv i kragen och läst en nyutkommen roman, Richard Fords "Kanada" (Brombergs, 2013). Här försöker jag skriva några rader.

En recensent skrev att han kände sig störd av att behöva citera romanens inledningsord, "eftersom alla andra recensenter gjort det". De lyder:

"Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog. Inget skulle bli helt begripligt om jag inte berättade om rånet först."

Men jag citerar utan att känna mig störd. Tvärtom: denna inledning slår an tonen direkt, den ton som sedan behålls - saklig, klar och osentimental och samtidigt både ömsint och krasst registrerande - genom hela denna långa, vemodiga och gripande berättelse om en femtonårig pojke som plötsligt förlorar sin trygghet och vars livsbana tar en helt annan väg än vad han drömde om.

"Kanada" handlar om - i mycket kort sammanfattning - hur ett ganska udda äkta par i Great Falls, Montana - han en småfifflande före detta flygvapenofficer som arbetar på en militärbas, hon lärare - rånar en bank på klantigast tänkbara sätt. Mannen har utsatts för hot för en skuld efter en misslyckad skumraskaffär och ser rånet som en utväg att skaffa fram pengar. De åker naturligtvis fast och döms till fängelse.

När föräldrarna grips lämnas deras barn, ett tvillingpar, en pojke och en flicka på femton år, vind för våg. Innan barnavårdande myndigheter hinner agera rymmer flickan till Kalifornien och pojken, Dell, skjutsas av en väninna till mamman över gränsen till Kanada, för att där tas om hand av vänninnans bror, en hotellägare med skumt förflutet. Tas om hand betyder att han bor i ett skjul och sätts i arbete på hotellet och med de fågeljakter som som hotellet arrangerar och att han blir vittne till de mord som inledningsorden utlovade.

Bokens berättare är den nu sextiosexårige Dell, en lyckligt gift collegelärare i engelska språket och litteraturen i Ontario, som ser tillbaka på sitt liv och lyhört återger hur den pojke han en gång var hanterade dessa traumatiska händelser. Han är rädd, han förtvivlar, men han går inte under.

Här finns ett slags försoningstanke. Ett slags optimism trots allt. Acceptans. Vad som än händer i livet så har man bättre chanser att klara det om - som Dell uttrycker det -

"...man kan finna sig i förluster; om man klarar att inte bli cynisk; om man underordnar sig, som Ruskin menade, och har sinne för proportioner, och kan förena de olikvärdiga komponenterna till en helhet som bevarar det goda, trots att det goda sällan är enkelt att hitta. Vi gör vårt bästa, som min syster sa. Vi gör vårt bästa. Allesammans. Vi gör vårt bästa."

Med den här romanen återvänder Ford både språkligt och motiviskt - och geografiskt - till t ex romanen "Löpeld" (1990) och novellerna i "Vinterfiske" (1989). Det är bra. Och han är lika bra nu som då. Det här är bland det bästa jag läst i år. Frestelsen att börja läsa om är stor...