April är den grymmaste av månader, hävdade T. S. Eliot.
Men det är fel, det är november som är den grymmaste månaden. Åtminstone i år, åtminstone här, åtminstone för mig.
Efter denna grå, sega månad, när ingenting eller nästan ingenting blev gjort, kom december med nattfrost, solsken och lite snö. En aning av vinter. Dags att rycka upp sig, alltså.
Jag läser två böcker av MagnusVästerbro, "Pestens år" (2016) och Augustprisvinnande "Svälten -hungeråren som formade Sverige" (2018).
1710 kommer pesten till Stockholm från det krigshärjade Baltikum. De fattiga drabbas hårdast. Överheten lämnade staden. Efter ett år av först tveksamma, sedan alltmer kraftfulla åtgärder ebbade sjukdomen ut. Då hade nästan hälften av stadens befolkning dött.
Missväxten 1867-69 ledde till hungersnöd och svält. Folkets försörjning var trots begynnande industrialisering till största delen fortfarande beroende på skördeutfallet. Och samma sak här, statens hjälpinsatser antingen obefintliga, för lite eller för sent.
Båda böckerna är ytterst läsvärda och levande berättande framställningar, där enskilda människor och öden kommer till tals genom brev, dagböcker och vittnesmål och baseras på forskningslitteratur, ordentligt redovisad. Social och politisk historia när den är som bäst.
PS: När jag bläddrade i några allmänna historieverk kom jag till Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" närmare bestämt volymen "Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden" (1918). Där finns ett avsnitt, "Den asiatiska pesten", som på ett tjugotal sidor relaterar samma historia som Västerbro, med en hel del av de citat från samtida källor som finns hos Västerbro. Finns det ett samband?