Denna milda, vindstilla och disiga morgon

Denna milda, vindstilla och disiga morgon, efter att ha läst dagstidningarna med en viss självövervinnelse (varför försöker jag "hänga med"?), gick jag den vanliga rundan i den nu tomma betesmarken, genom fägatan, och stannade till en stund där stenarna samlat sig till något slags möte, kanske lågmält argumenterande kring frågan om tidens natur.

Allt var stilla. Gräset ännu grönt, några träd med kala grenar, andra med löven kvar. Det enda som rörde sig var några mindre kråkflockar, som flyttade sig från ett träd till ett annat, håglöst kraxande. 

Dessförinnan hade jag läst vidare i den stora Sebaldvolymen och där just avslutat den märkliga  "Saturnus ringar". Nu väntar Sebalds främsta verk, "Austerlitz", som jag kommer att läsa för tredje gången. 

Jag har här några gånger sjungit omläsandets lov. Det blir mer och mer en nödvändighet, detta att återvända till de goda böckerna, de som en gång och en gång till visat sig vara viktigare än andra. Och låta de andra vara.