Lars Gustafssons sista roman

Kastanjer faller redan från de stora träden vid gårdsplanen. Lönnarna skiftar långsamt färg och en sträng nedfallna löv har samlats i kanten av gräsmattan. Jag körde in ved i går morse och eldade; nattkylan hade satt sig i väggarna. Även om det plötsligt blev varmt idag så är det ingen tvekan om att hösten är här. Hösten, som både är en tid då jag ser tillbaka och jämför förhoppningar och utfall, en tid då det är lämpligt att begrunda summan under ett tillfälligt slutstreck och börja på nytt. En tid för försoning och för att gå vidare.

I år är det inte riktigt så. Det är inte bara en envist seg förkylning som gör att jag fastnat i ett tillstånd där tiden bara rinner undan, där inget vettigt blir gjort, där jag slarvar bort hela dagar i tidsfördriv.
Jag tycker inte om mig själv. Jag skäms, jag läxar upp mig själv - lönlöst.

Lars Gustafssons postuma roman, "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts 2019), stod flera dagar oläst i hyllan. Nu har jag i alla fall läst, och läst om. Det är en fascinerande berättelse, och det särskilt om man är något bevandrad i Lars Gustafssons författarskap. Boken är en ekokammare. Bara det att det första kapitlet i boken, märkligt nog med titeln "Sista kapitlet", med ett fåtal förändringar, är identiskt med en novell i samlingen "Förberedelser till flykt och andra berättelser" från 1967, där med titeln "Slutspel i Whorfington - sista kapitlet i en imaginär roman". Som om denna imaginära roman först nu blivit skriven.

Dr Weiss uppdrag, oklart av vem det är givet, är att återfinna Järnkronan, Fredegesiusbrödernas "intelligensförstärkare", som ger innehavaren överlägsen kunskap, men också insikt om den mänskliga existensens totala intighet.

I denna filosofiska fantasyroman för uppdraget Dr Weiss på de mest osannolika vägar, bakåt och framåt i rumtiden, genom närmast hallucinatoriska miljöer och till förindustriella men också mycket avancerade kulturer; han möter faror och hinder och ställs inför gåtor. Här känner man igen många av Lars Gustafssons teman, matematiska och naturvetenskapliga spekulationer, dubbelgångare, minnespalats, luftfarkoster.

Lars Gustafssons sista roman. Jag ställer in den i hyllan, sist i den långa raden. Det känns vemodigt.