Om Richard Ford: "Kanada"

Åtminstone för tillfället har jag tagit mig själv i kragen och läst en nyutkommen roman, Richard Fords "Kanada" (Brombergs, 2013). Här försöker jag skriva några rader.

En recensent skrev att han kände sig störd av att behöva citera romanens inledningsord, "eftersom alla andra recensenter gjort det". De lyder:

"Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog. Inget skulle bli helt begripligt om jag inte berättade om rånet först."

Men jag citerar utan att känna mig störd. Tvärtom: denna inledning slår an tonen direkt, den ton som sedan behålls - saklig, klar och osentimental och samtidigt både ömsint och krasst registrerande - genom hela denna långa, vemodiga och gripande berättelse om en femtonårig pojke som plötsligt förlorar sin trygghet och vars livsbana tar en helt annan väg än vad han drömde om.

"Kanada" handlar om - i mycket kort sammanfattning - hur ett ganska udda äkta par i Great Falls, Montana - han en småfifflande före detta flygvapenofficer som arbetar på en militärbas, hon lärare - rånar en bank på klantigast tänkbara sätt. Mannen har utsatts för hot för en skuld efter en misslyckad skumraskaffär och ser rånet som en utväg att skaffa fram pengar. De åker naturligtvis fast och döms till fängelse.

När föräldrarna grips lämnas deras barn, ett tvillingpar, en pojke och en flicka på femton år, vind för våg. Innan barnavårdande myndigheter hinner agera rymmer flickan till Kalifornien och pojken, Dell, skjutsas av en väninna till mamman över gränsen till Kanada, för att där tas om hand av vänninnans bror, en hotellägare med skumt förflutet. Tas om hand betyder att han bor i ett skjul och sätts i arbete på hotellet och med de fågeljakter som som hotellet arrangerar och att han blir vittne till de mord som inledningsorden utlovade.

Bokens berättare är den nu sextiosexårige Dell, en lyckligt gift collegelärare i engelska språket och litteraturen i Ontario, som ser tillbaka på sitt liv och lyhört återger hur den pojke han en gång var hanterade dessa traumatiska händelser. Han är rädd, han förtvivlar, men han går inte under.

Här finns ett slags försoningstanke. Ett slags optimism trots allt. Acceptans. Vad som än händer i livet så har man bättre chanser att klara det om - som Dell uttrycker det -

"...man kan finna sig i förluster; om man klarar att inte bli cynisk; om man underordnar sig, som Ruskin menade, och har sinne för proportioner, och kan förena de olikvärdiga komponenterna till en helhet som bevarar det goda, trots att det goda sällan är enkelt att hitta. Vi gör vårt bästa, som min syster sa. Vi gör vårt bästa. Allesammans. Vi gör vårt bästa."

Med den här romanen återvänder Ford både språkligt och motiviskt - och geografiskt - till t ex romanen "Löpeld" (1990) och novellerna i "Vinterfiske" (1989). Det är bra. Och han är lika bra nu som då. Det här är bland det bästa jag läst i år. Frestelsen att börja läsa om är stor...