"... mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."

Denna blåsiga kväll läser jag i Sven Lindqvists debutbok från 1955, "Ett förslag". 

Utanför fönstret gungar de vita syrenerna i vinden, lysande mot allt det gröna. Det mörknar under träden. Gärdsgårdens stenar andas oändligt långsamt.

Lindqvist gör vapenfri tjänst på en förläggning i Småland tillsammans med frireligiösa vapenvägrare. De tillverkar och monterar telefonstolpar. Hans religiösa kamrater har en annan syn på döden än Lindqvist. "Döden blir för dem det mått som livet mäts med." Men för den icke-religiöse blir den i sig ointressant, eftersom den bara innebär att allt tar slut.

För Lindqvist kan döden som livets mått ersättas av tanken på en katastrof. Inte ett "efter oss syndafloden", utan bara det att de flesta människor förutsätter att de alltid ska få fortsätta att leva som de gör, men:

"Vad skulle hända om människor mer allmänt tänkte sig in i, med klart ohyggliga bilder föreställde sig att de redan nästa vecka blir tvingade till ett liv under helt andra villkor än de här? Ingenting, troligen. Men även den som fortsatte sitt liv precis som förut skulle få en omedveten inriktning på det varaktiga, mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."

 Jag tycker mycket om den sista formuleringen. Den är mycket Vilhelm Ekelundsk.

PS: Kursiveringen i citatet är min.

Sven Lindqvist

Sven Lindqvist är död. Jag läser texterna i tidningarna och det finns väl ingen anledning för mig att här försöka mig på något (bättre) sammanfattande om Sven Lindqvists betydelse. Alla, med något undantag på högerkanten, är ense om hans storhet. Jag instämmer i det mesta.

Jag går till hyllan och räknar: tjugosex volymer. Inte en komplett samling, men nästan. Alla lästa, de flesta omlästa, både en, två eller fler gånger. Jag började läsa Lindqvist på sjuttiotalet och har följt honom sen dess. De äldre böckerna köpte jag på antikvariat.

Senast läste jag intervjuboken ”Sanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018)  där Stefan Jonsson och Sven Lindqvist samtalar om författarskapet kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt. För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Några av femtiotalsböckerna, "Ett förslag", "Handbok", "Hemmaresan" och "Praktika" läste jag om under 2014 och försökte skriva något mer ingående, men det resulterade bara i några korta blogginlägg. Om "Ett förslag" HÄR, och om "Hemmaresan" HÄR.

Den omdebatterade "Utrota varenda jävel"(1992) är naturligtvis viktig, men den bok som för mig framstår som mest central i Lindqvists författarskap kom redan 1967, "Myten om Wu Tao-tzu".
Där lämnar Lindqvist diktarens elfenbenstorn och världen öppnar sig. Det är en djupt pessimistisk bok.


Det är dags att läsa om den nu.

Västkustvinter, tvivel, håglöshet

Söndag förmiddag. Igår blå himmel, sol och bländande vita snörester; idag mulet med snöblandat regn av och till. Västkustvinter.

Sitter här och bläddrar bakåt bland blogginläggen. Istället för att skriva något nytt. Niohundrasjuttiotvå publicerade inlägg. De flesta helt korta, några med mer substans och ett och annat som jag fortfarande tycker är läsvärt. Och några med intressanta kommentarer. Varför detta tillbakablickande? Varför skriver jag inte lika flitigt som förr? Jag läser ju en del?

Sven Lindqvists femtiotalsböcker, "Ett förslag", Handbok", "Hemmaresan","Praktika", intervjuboken med Stefan Jonsson och Ragnar Haakes avhandling har legat här på skrivbordet ett tag.
Lästa, bläddrade i. Insatta i hyllan, framplockade igen. I en vag ambition att skriva något sammanhängande om dem och hur Lindqvist lämnade femtiotalets utopi om ett liv i konsten, en frihetskonst, som trots ambitionen att dra in verkligheten visade sig vara just en utopi, bakom sig och från och med "Myten om Wu Tao-tsu" började ta sig an tillståndet i världen, imperialismens historia och massornas elände.

Men det görs ju bättre än jag kan göra det, i avhandlingen och i intervjuboken. Det bästa jag kan göra är att peka och säga, tag och läs!

                                                                *

Jag kanske ska syssla med något annat? Det kanske är som Robert Louis Stevenson skriver:

"Books are good enough in their own way, but they are a mighty bloodless substitute for life. [...] And if a man reads very hard, as the old anecdote reminds us, he will have little time for thought."*

                                                    Robert Louis Stevenson (1850-1894)

____________________________________________________________________________
*Robert Louis Stevenson: An Apology for Idlers. Penguin, 2009.

Morgonläsning, Thoreau

Fredag morgon. Det ljusnar allt tidigare nu. Snön ligger kvar. Jag lägger in ved i pannan och läser vidare i Ragnar Haakes spännande avhandling om Sven Lindqvists tidiga författarskap.

Vad är ett nödvändigt liv? Vad är nödvändigt i livet? Hur ska vi leva? En av Lindqvists inspiratörer är Henry David Thoreau. Jag går till hyllan, tar fram och läser i "Walden":

"När en människa väl fått värmen genom de olika sätt som jag beskrivit, vad är det då hon vill ha därefter? Säkerligen inte mer värme av samma slag, såsom mer och kraftigare föda, större och praktfullare hus, finare och tjusigare kläder, eldar som är talrikare, oupphörliga och hetare, och så vidare. När hon skaffat sig det som är nödvändigt för livet, finns det ett annat alternativ än att bara skaffa sig överflödigheter; det är att våga börja leva i nuet, då frigörelsen från det dagliga knoget tar sin början."*

 Jag häller upp ännu en kopp kaffe och begrundar det privilegierade i min livssituation. Så länge den varar.

________________________________________
* Citatet från Peter Handbergs översättning 2006.

Snön faller

Onsdag eftermiddag. Snön faller. Det är alldeles vindstilla. Flingorna faller sakta rakt ner och skapar ett tunt, mjukt täcke på marken. Det är någon plusgrad, men ska bli kallare, så jag fyller källaren med ved. Går ut till vägen och hämtar posten. Skapar nya spår.

Frånsett dessa nödvändiga expeditioner håller jag mig inne.

Jag läser Stefan Jonssons och Sven Lindqvists ”Sanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018).  Boken är resultatet av femton samtal, som dels följer SL:s författarskap kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt.
För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Jag läser recensioner och de flesta är med all rätt mycket positiva. Något undantag finns, som dels pekade på en viss självupptagenhet hos Lindqvist, dels en ovilja från Lindqvists sida att följa Jonsson ut i mer principiella försök att föra in böckernas  resonemang i dagsaktuella perspektiv. Åtminstone det andra håller jag i viss mån med om. Det hade gjort boken ännu mer spännande.

Samtidigt läser jag (ständigt jagad av Fullständighetsdjävulen...) Ragnar Haakes avhandling "Frihetskonst. Författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap" (Atlas, 2013). Inledningsvis lite mycket Bourdieu och Adorno, men sedan alltmer intressant.

Lindqvist gillar inte Haake: "I registret finner jag idel Adorno och ett tjugotal andra teoretiker på modet som jag aldrig hade läst ett ord av när jag skrev mina fem första böcker, som han analyserar. De författare som å andra sidan verkligen betydde någonting för mig när de där böckerna blev till nämns bara flyktigt i en uppräkning."

Och där ligger de, böckerna. Hoppas jag blir insnöad...

Sven Lindqvist om fickor

En god vän ringde härom kvällen och frågade om jag kunde minnas var Sven Lindqvist hade skrivit om fickor.

Eftersom jag nyligen läst några av Lindqvists femtiotalsböcker kunde jag snabbt ta fram "Hemmaresan" (1959), där texten finns. Den är även omtryckt, något bearbetad,  i urvalsvolymen "Livstidsmänniskan" (1992). Nu tog jag mig tid att läsa om.

Lindqvists korta text är ett kunskapsteoretiskt resonemang utifrån talesättet att "hitta som i sin egen ficka" eller "känna något som sin egen ficka".

Han använder talesättet för den kunskap som är tyst, som man inte kan teoretisera om, ett slags självklar förtrogenhetskunskap. Allt det som man lärt sig genom att göra det. Och som man inte kan lära sig genom att läsa om eller få förklarat för sig. Man måste göra det själv. Man måste leva det.

Å andra sidan finns den kunskap som man kan läsa sig till och förstå på ett teoretiskt plan. Men som man inte är hemmastadd i. Som man inte känner som sin egen ficka.

"Det viktiga är att bristen på samband mellan vad som vets vetenskapligt och vad som vets vardagligt. En sak är teoretiskt bevisad och insatt i den vetenskapliga systembyggnaden. En annan sak vet jag på grund av vad jag varit med om, som ett resultat av levandet. Och mellan dem har jag ingen personlig förmedling."

"Det gäller att med fantasin arbeta in de utifrån komna kunskaperna i vad man vet inifrån. Att i det påtagliga fantisera fram tillämpningar av abstrakta och teoretiska saker, för att göra även dem till bebodd kunskap."

Lindqvist ideal är att förena dessa båda sorters kunskap.

"Om vi lyckades fullständigt med detta skulle allt vad vi tänker innehållas i vad vi gör och allt vad vi gör innehålla vad vi tänker."

"Ty man vet inte riktigt vad man inte känner. Men i fickan kan man känna det."

Var och en som läst Sven Lindqvist vet att detta är kärnan i hela hans författarskap.

Kanske finns det en väg även för oss oskapande?

För att fortsätta från gårdagen: Sven Lindqvist menar alltså att det bara är genierna, några få, som är skapande i meningen att de uppnår resultat av värde. Vi andra är på sin höjd dilettanter. Vi vill, men kan inte.

"Vi lever med diktens hjälp, men också under dess tryck. Vägen till ett rikare liv för oss går genom att ta emot av konstarterna. De oskapande lever på sätt och vis genom de skapande. Men samtidigt är konsten en fara för oss, som man kan kalla den egentliga publiken. Ju djupare vi upplever de skapandes verk ju nödvändigare blir det att reagera produktivt. Och för detta har vår kultur inga vägar."

"Så snart en verksamhet leder till resultat får den mästare, kunniga och passiva."

Men måste man till varje pris nå "resultat" i betydelsen konstnärligt fulländade verk?

I den ständiga strävan efter resultat ligger ett hinder för det som är viktigare, det som Lindqvist kallar "framträngandet". Och som jag tolkar som en ökad förståelse av och en användbar kunskap om världen, i vid mening.

Kanske finns det en väg även för oss oskapande?

"Jag vet att konstens metoder låter sig överföras till ett inre skeende, till en aktiv försjunkenhet, en meditationsteknik. Varje konstverk har en gång befunnit sig på detta meditativa stadium, varit en arbetsvision, ett sakspel, en själslek.
Samma metoder för förtätning och konkretisering, formgivning och metaforik som konstnären tillämpar på sitt material kan vem som helst använda på sina upplevelser. De kan användas för sin egen skull, för ett resultatlöst personligt framträngande. Det är en dagdröm i bestämd mening. Och med ökade framsteg skall så småningom behovet av resultat falla bort." 

Livet som dikt. Varje liv en roman. Det finns anledning att fortsätta läsa Sven Lindqvist. Och det kommer jag att göra.

En vindflöjel för varje distraktion

Under denna milda men för mig ovanligt sega senvinters övergång i vår fortsätter jag att läsa Sven Lindqvist. Det går trögt, det går långsamt, och det är inte utan att jag oroas. Har jag förlorat förmågan att läsa ordentligt? Varför hamnar jag ständigt i ett sysslande med annat? En vindflöjel för varje distraktion.

Nu läser jag "Hemmaresan" (1959) och här fortsätter Sven Lindqvist att, liksom i "Ett förslag" (1955) och "Handbok" (1957), söka svar på frågan hur han ska leva sitt liv, som människa och som författare, vilket slags litteratur han ska skriva och vilken betydelse litteraturen har - eller borde ha - i samhället.

Ett citat:

"Hur tävlingsbetonad idrotten än blir är den demokratisk i jämförelse med konstens aristokratism. Inom idrotten är världsrekordtävlingarna en abnorm utveckling, som har värde på sin höjd i den mån den stimulerar vanliga människors aktivitet. Men om konsten gäller motsatsen. Där har endast geniernas resultat berättigande och andras försök är dilettantism som på sin höjd har värde i den mån de är en förutsättning för mästerverken.
Eller är det konstens uppgift att stimulera amatörkonstnärer?
Eller är det riktigt att konsten bara skall leda till ett bevittnande, en upplevelse utan följder i egen aktivitet?
På dessa frågor kan man bara svara att rent faktiskt är det inte så. Stor konst utlöser ett behov av andlig aktivitet och hämmar det samtidigt. Ju djupare man tillägnar sig stor konst, desto starkare blir ens eget behov av skapande och desto klarare inser man sin egen oförmåga till skapande."

 I morgon kommer ett citat som pekar ut en väg för oss dilettanter.

Jag läser Sven Lindqvist

Senvintern är inte min bästa tid. Jag har svårt att få något ur händerna. Här i alla fall några rader om vad jag läser.

Det jag har börjat läsa är Sven Lindqvists femtiotalsböcker. Något som man redan från början kan se är hur hans författarskap tar form och ges en inriktning som det sedan ska behålla. Tomas Lappalainen skriver i en utmärkt genomgång i Magasinet Arena, "att egentligen allting som senare ska blomma ut i Lindqvists klassiska undersökningar redan finns här i embryonal form."

Det handlar om stora frågor som hur man ska leva och hur man som författare ska skriva. Det finns ett stort allvar hos Lindqvist. Han vill någonting. Även om jag inte vill gå så långt som Lappalainen, som kallar honom "ett litet monster av vilja". Men han har ett ärende. Han har ett förslag och "ber om ett motförslag", som han själv formulerar det.

Debutboken "Ett förslag" (1955) innehåller ett antal essäer och anteckningar som diskuterar en mängd frågor om moral, konst och litteratur. Som exempel vill jag här ta upp några sidor där Lindqvist med utgångspunk i Krilons möte med Tollius i Eyvind Johnsons Krilonserie ( Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943)) skriver om något som han ser som problematiskt i mänsklig samvaro: det alltför personliga, blottandet av hemligheter, "bekännelser".

"Det känns bra att veta att man skulle kunna omfamna en vän som ett uttryck för att man tycker om honom, men det är odrägligt med människor som ofta omfamnar varandra. En samvaro där man vet att man inte skulle kunna tala med den andre om allt vad man kan tala med sig själv om är inte vänskap, men en vänskap helt och hållet präglad av den sortens förtrolighet måste gå över i fiendskap eller förljugenhet."

Lindqvist menar att i Tollius och Krilon

"står två uppfattningar om mänsklig samvaro mot varandra. Krilon är den som tror på samtalet, som politisk princip och livsstil, samtalet där det personliga inte ligger i "blottandet" utan i problemsyn och exempel, i åsikterna, i formuleringarna - samtal inte för att duka fram sig själv utan för att upptäcka sig själv."

Jag tycker att detta är kloka ord. De säger något om det moderna livet och jag tror att det gör det än mer nu än på Lindqvists femtiotal. Bevittnar vi inte en accelererande intimisering av samhället, i betydelsen utsuddande av gränsen mellan privat och offentligt? Den grad av öppenhet som kan vara bra i olika sammanhang slår över i en vilja till total öppenhet och genomlysning av privatlivet. Eller en omedvetenhet om att och hur man blottar sig? Inte minst genom de möjligheter som informationsteknologin ger. En teknologi vars möjligheter är så fängslande att den gör oss till fångar?

Det som ska bekännas är ofta något skamligt: så här usel är jag innerst inne, så här skamligt har jag betett mig - och är jag inte värd beundran för att jag vågar vika ut mina sämsta sidor?
Det finns en vädjan här, ett publikfrieri, till en publik som gärna frossar i andras uselhet - kanske för att glömma sin egen.

Lindqvist skriver om "maskpsykologin", som säger att vi döljer vårt verkliga jag och att det längst därinne finns en sann kärna, vår sanna personlighet. Tollius ansätter Krilon: fram med sanningen om dig själv! Men Krilon

"prövar alla metoder att förklara den gamla sanningen: det är svårt att säga någonting om sig själv; lika svårt som det är att säga någonting - vad som helst - utan att samtidigt också säga något om sig själv. Människan kan inte säga oss vem hon är; men hon kan i längden inte undgå att visa oss det."

Och om man lyfter upp detta till ett politiskt, samhälleligt plan så innebär det en ren katastrof - det politiska, sakliga samtalet förvandlas till fråga om privata trivialiteter. Politik som underhållning. Ja, ni vet.

Och varför inte läsa det här i ljuset av senare tiders bekännelselitteratur?

Så går mina funderingar när jag läser Lindqvist. Det går inte fort fram, men det är inte heller meningen. Den goda litteraturen kräver att man stannar upp, vilar i steget innan man går vidare.

                                                                 
                                                                     *

Nå, än jag då? Är jag inte här en del av blottarkulturen? Jo. Men det enda jag visar upp är nog mina intellektuella tillkortakommanden. Och dem behöver jag inte nämna. De visar sig.

"Jag tänkte att människan bör vara till fots här i livet."

"Jag tänkte att människan bör vara till fots här i livet. I synnerhet bör författaren vara till fots. Det snabba klapprande ryttarspråket är ingenting att lita på. Man känner igen det på ett bländverkens dammoln det alltid river upp. Men i ljudet av långväga gåendets steg finns släktskap med eftertänksamhetens och besinningens språk."

Sven Lindqvist: "Ett förslag" (1955)

Att vara sig själv

Jag läser Tomas Lappalainens porträtt av Sven Lindqvist i Magasinet Arena ( 2013, nr 6) och hittar ett citat från Lindqvists "Handbok", utgiven 1957. 

"De hemskaste ord jag vet är 'att vara sig själv'. För det första: vem är jag själv? Svara mig på det. Men om vi säger att jag 'själv' betyder min person sådan jag just nu upplever mig, så står innebörden i orden 'att vara sig själv' fruktansvärt klar. Skulle Ni kunna tänka Er att för alltid förbli sådan Ni just nu är? Ni är i så fall mycket annorlunda än jag."

När jag nu bläddrar i boken får jag lust att återuppta ett gammalt, avsomnat projekt - att läsa Lindqvist från "Ett förslag" (1955) och framåt. Jag tror att jag har mer att hämta där nu, än vad jag hade för ett par decennier sedan.

K-special om Sven Lindqvist

Jag såg nyss på SVT Play en mycket välgjord dokumentär, K-special om Sven Lindqvist. Rekommenderas. Finns här. Ja, i alla fall en månad framåt eller så.
I slutet av programmet finns en sekvens där Lindqvist håller sitt tacktal för Leninpriset 2012. Jag var där och applåderade. Det är ett lysande tal. Man kan läsa det här.
Det här var kortfattat. Men mer än ingenting.

Avsikt att förinta 2

I kväll läste jag de sista sidorna i "Avsikt att förinta".
Denna dystra läsning är ett slags sammanfattning av Lindqvists senare böcker, om den europeiska imperialismens tradition av folkmord.
Varhelst västerlandets kolonialism och imperialism fann råvaror och jungfrulig mark, där fann man också på olika ideologier för att utrota undermänniskor som kom ivägen för utvecklingen.
I sista essän för Lindqvist ett resonemang om avsiktbegreppet. Var det verkligen alltid med avsikt dessa faktiska utrotningar begicks?
"Avsikt, det vet vi, är inte bara vad som sägs i offentliga deklarationer..."
"Det är verkningarna, särskilt de om och om igen upprepade verkningarna, som avslöjar den verkliga avsikten."
Det ska man komma ihåg när dagens imperialister beklagar de "collateral damages" som uppstår när demokratin sprids.

Ohygglig läsning

"Avsikt att förinta" är ingen bok som man läser snabbt rakt igenom.
I kväll läste jag "Bombardrömmen", om Englands bombningar av tyska städer under andra världskriget.
Det är en ohygglig läsning. Lindqvist dissekerar engelska historikers försök att rättfärdiga militärt betydelselösa terrorbombningar mot civila mål. Det är en glänsande polemik, som man kunde njuta av - om det inte vore för fakta: "En halv miljon civila tyskar hade blivit dödade och lika många svårt skadade."
Varför bombade man? Som ett svar på tyska bombningar? I så fall i proportionerna 315 till 1. För att visa tyskarna? För att bombplanen nu ändå byggts och därför måste användas? För att visa Stalin? För att hävda lillebror England mot storebror USA?
Och sedan fortsatte det. Hiroshima och Nagasaki. Korea. Vietnam. Tjetjenien. Irak.
Lindqvist slutar: "Det kommer att fortsätta så länge vi undviker att göra upp med det förflutnas förbrytelser. De som bombar kommer inte att respektera dagens lagar, så länge brotten mot gårdagens lagar urskuldas eller rent av förhärligas."

Avsikt att förinta

Regnet slår mot rutorna, vinden rister i huset. Jag sitter uppe och läser, Sven Lindqvists "Avsikt att förinta". Om rasism och sterilisering, om folkmord och bombkrig mot civila. Lindqvists behärskade, men skarpa, envist borrande text. Det var den här boken jag väntade på. Pessimisten i mig får vatten på sin kvarn. Det är ingen bok man ska läsa på kvällen. Men man bör läsa den.

Morgontidningarna var bättre förr...

...men i kulturdelen till dagens Svenska Dagbladet finns två intressanta saker.
Dels en intervju med Sven Lindqvist som får mig att ännu mer otåligt vänta på "Avsikt att förinta".
Den gedigne Lindqvist framstår som lika gedigen som alltid. Förr, när Dagens Nyheter var en riktig tidning, såg jag fram emot de regelbundet återkommande artiklarna av den alltid väl påläste Sven Lindqvist. Han är en av de författare som jag läst nästan allt av och som jag gärna läser om. Alltsedan femtiotalet och framåt har han inte bara utforskat världen utan också sig själv. Reseböcker, samhällskritik, dagböcker - han tycks drivas av ett slags begär att blottlägga sanningen. Från politik till det mest intimt personliga.
Nu gäller det de västliga demokratiernas folkmordspolitik. En fortsättning på "Utrota varenda jävel" (1992) och "Nu dog du" (1999) och "Terra Nullius" (2005).

Och dels en intressant understreckare av Susanne Wigorts Yngvesson om rädslans roll i vårt samhälle. Hon tar bl a upp sociologen Zygmunt Baumans "Flytande rädsla" (2007) och får mig att snegla mot hyllan med olästa och påbörjade men inte avslutade böcker... Vad gör alla larmrapporter i det moderna samhället med oss, vilket samhälle, vilka relationer skapas? Vilken roll spelar massmedia? Jag började läsa den i höstas, men något kom emellan.
Kanske varje bok har sin tid? Boken tar det lugnt, den väntar på mig.