Hemma läste jag vad Carl Fries skrev på 1940-talet:
”Man får söka sig fram genom snårens labyrint, genom trånga passager som sluta blint i ett virrvarr av blommor och taggiga kvistar eller grena sig och vidgas till små öppna ängar. Luften står stilla härinne mellan snåren, den är tung av kaprifolens doft och fylld av fågelsång; här är sylviornas, koltrastens, näktergalens önskeland. Detta är skogens förgårdar med öppen himmel över sig och kustbandets intensiva sol över all rikedomen. Men i högskogen innanför brynet är det djup skugga. Fantastiska trädgestalter, stammar, tunga som stenblock, spärra plötsligt vägen i denna skogskrypta, knotiga grenar treva om varandra genom snåren, där murgrönan flätar sina lianer. Det är plötsligt sankt och mjukt under fötterna, och framför en i skogsskymningen ligger en svart vattenyta, ett alkärr. Ur detta träsk lyfta sig underligt formade rotmassor; de stå som jättelika spindlar i vattnet och balansera på sina ryggar de tunga alstammarna, som i sin tur likt pelare böra upp lövvalvet. Sådana alkärr, numera sällsynta, spelade med säkerhet en stor roll i forntidens sydsvenska lövskogar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar