Crister Enander om Lars Gustafsson

Torsdag. Gråväder, mildväder. Västkustvinter.

Av och till de senaste dagarna har jag läst Crister Enanders ""Vi ger oss inte. Vi försöker igen." Anteckningar om Lars Gustafsson" (Ord & Kultur, 2016).

Enander kan sin Gustafsson, utan och innan, det är det ingen tvekan om. Boken är en mycket personligt hållen genomgång av hela författarskapet, om än med tyngdpunkten på samhällskritikern Gustafsson, då särskilt romansviten "Sprickorna i muren". För den som bara läst lite, eller inget alls, av Lars Gustafsson ges här en möjlighet att orientera sig i detta väldiga livsverk.

Även för den som följt Lars Gustafsson sedan sextiotalet är det en matnyttig bok. Det har blivit många vändor till hyllan och några omläsningar, eftersom jag med den förkyldes rätt passande nog tillbringat några dagar på soffan.

Personligt hållen, skrev jag. Där finns enligt min mening ett problem, eller vad jag nu ska kalla det, med den här boken. I sin iver att "försvara" Gustafsson går Enander för långt. Eller, rättare, han går ingenstans alls. Han följer Lars Gustafsson så tätt i spåren och med sin egen läsning så invävd att det ibland är svårt att uppfatta vem som är vem. Jag hittar inte ett kritiskt ord. Nog borde det finnas anledning till några?

Sen har jag också svårt för Enanders sprudlande formuleringsglädje. Nå, det är en smaksak, en fråga om stilistiska preferenser.

Men vad som inte är en smaksak är att boken är uselt korrekturläst. Jag vet inte hur många tryckfel och grammatiska underligheter jag hittat. Kan det bero på att texten tycks bestå av hopklistrade texter från olika tider? Jag vet inte. Någon har haft alltför bråttom, i alla fall.

Trots dessa invändningar får boken sin plats i hyllan, bredvid Lars Gustafssons böcker.

Tag och läs!

Den stridbare och mycket produktive Crister Enander har givit ut ännu en bok, "Dagar vid Donau - författare nära Europas hjärta" (Carlssons, 2015).

Boken består dels av daterade dagboksanteckningar där vi får följa Enander i hans liv som läsande och skrivande människa, under morgonpromenader i Lund, vid skrivbordet tidiga morgnar. Och under vistelser i Budapest, med texter om staden och om ett stort antal ungerska författare.

Ja, det här är till dels en bok om Christer Enander och om hans läsande och skrivande liv. I ett kapitel, "Det vilda läsandet", skriver han om sin väg till litteraturen och läsandet: "något djupt inne i mig förändrades eller väcktes till liv då i tolvårsåldern och under de kommande ungdomsåren."

Jag delar Enanders arbetarklassbakgrund och känner igen upplevelsen av den tidiga läsningens magi, detta "inre behov lika starkt som hunger", som om än modifierat följt med genom livet. Även om jag inte blev en skrivande människa av Enanders kaliber.

Att läsa och skriva är för Enander ingen lek, det är på allvar, "en motståndshandling". Han drivs av en vilja att förstå och förändra. "Ord påverkar. Ord förändrar andras sätt att tänka, även om de tar avstånd eller ger uttryck för stark kritik." Och han tror på den seriösa litteraturen, även om den lever ett undanskymt liv:

"Jag är dock av den bestämda uppfattningen att gott mynt tränger ut dåligt mynt. Böcker utan substans försvinner lika snabbt som en hamburgare från ett snabbmatställe glöms bort...".

Men framför allt är det här en bok som inspirerar till läsning av väsentlig litteratur.
Här finns författarporträtt, en del kortfattade, andra längre och mer fylliga: Dante, Stefan Zweig, Thomas Mann, Klaus Mann, Elias Canetti och Rilke, med flera.

Och så ett stort antal ungerska författare, från Gyula Krúdy till Péter Esterházy.
Några har jag läst. Framför allt Imre Kertész, något av ett par andra. Men annars är ungersk litteratur en av många luckor i min beläsenhet. Enander skapar nyfikenhet.

Han har som sagt bott i Budapest under flera långa perioder. Han kallar staden "ett hem jag inte visste fanns". Han skriver inkännande om miljöer, människor och möten. Och om sorgen i att nu se fascismen återvända.

Jag kallade inledningsvis Enander för "stridbar". Tidigare har jag läst flera av hans böcker och denne ytterst beläste förkämpe för bildning och kultur, en i god mening gammaldags folkbildare, kan också vara rätt brutal i sina omdömen. För att inte säga vulgär. Kanske har jag med åren blivit alltför mesig medelklass...

Men "Dagar vid Donau - författare nära Europas hjärta" är en ytterligare en läsvärd bok från Enanders penna. Av de tidigare kan jag starkt rekommendera "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (2007) och "Skiftande speglar" 2011.  Tag och läs!

"Hat & bläck"

Kristian Lundberg och Crister Enander har givit ut "Hat & bläck : en dialog om klasshat, litteratur och människans värde"(h:ström - text & kultur, 2013). Det är en brevväxling under ett år, mellan Malmö och Lund, mellan två kompisar som är överens i så gott som allt och snarare än en dialog, där åsikter bryts och en utveckling sker, är det två samstämda monologer, enahanda både innehållsmässigt och språkligt.

Det är en problematisk bok.

Lundberg och Enander vantrivs och plågas i det Sverige där en allt råare klasspolitik slår nedåt och klyftorna växer och där vänstern har svikit och konsumtionssamhällets ytlighet och brist på allvar har invaderat kulturen och gjort den till en lekstuga för trendiga medelklassmänniskor där det mesta handlar om karriär och positionering.
Folket, underklassen, de fattiga, har gjorts osynliga och blivit ointressanta för samtidslitteraturen. Den klassiska folkbildningen har helt försvunnit. Allt har blivit underhållning.

De vantrivs så till den grad att de känner klasshat. Och mest hatar de människor i medie- och kulturvärlden. Och pekar gärna ut dem.

"Jag spottar på dem. Jag pissar på dem. Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning. Säg ett namn och jag lovar att jag hatar människan bakom namnet." (Lundberg)

Enander funderar ibland på varför han känner avsky för vissa fullkomligt harmlösa och rätt menlösa personer, som flyter runt, avancerar, gör rätt saker, säger rätt saker, niger och bockar, skrapar med foten, dunkar rätt ryggar och "slickar rätt rövar."

Han säger sig inte missunna dem deras framgångar. Men problemet är att de sitter på positioner där det "borde finnas människor - äkta människor - som är genuint intresserade av litteratur, skribenter som skriver på allvar och av en inre drivkraft. Människor som skriver av nödvändighet."

Nej, han bryr sig inte om de där personerna. "De är mig likgiltiga, om jag ska vara ärlig." Men det varar inte länge. För några rader senare börjar blodet bulta i tinningarna och hatet bryter ut och han begår det ena karaktärsmordet efter det andra. En Andreas Ekström, en Anders Ehnmark, en Per Svensson och en Göran Palm.

Hatet och ilskan och - jag kan inte läsa det på annat sätt - hans känsla av att orättfärdigt vara berövad en mer framträdande och inflytelserik position i offentligheten gör att Enanders språk plötsligt brister ut i formuleringar som

"Han representerar förfallet, förflackningen som sprider sig som gonorré i ett studentgäng under sent sextiotal"  (om Andreas Ekström)

Egentligen vill Enander inte ens tänka på dem, men känner en plikt att tjänstgöra som "renhållningsarbetare". Och: "De måste då och då få sig några rejäla doser pencillin. En spruta rakt i röven. Det är det enda som biter."

Det är på den nivån han hamnar, gång på gång.

Båda författarna tar upp sin bakgrund i arbetarklassen (i Lundbergs fall ren misär och missbruk) och menar att detta utrustat dem med ett adelsmärke som gör dem, om inte unikt, så i alla fall bättre skickade än andra att se ruttenheten i vår samtida kultur och fälla sina kategoriska domar.

Jag skrev att det är en problematisk bok. Det problematiska för mig när jag läser den här boken är att jag till stora delar är enig med författarna - i sakfrågorna vill säga, i den allmänna analysen av samhällsutvecklingen - kort uttryckt: nedmonteringen av folkhemmet och kulturens förvandling till underhållningsindustri.

Men jag är också övertygad om att om de verkligen vill förändra något i den riktning de anger, då är angreppssättet här direkt kontraproduktivt.

Hatet förblindar - och här vill jag låna en utsökt formulering från Gunnar Pettersson:

"Dålig retorik har ju bl.a. den effekten att den kanske pekar i rätt argumentatoriskt riktning, men med bombasm och effektsökeri i stället sätter spärrar i vägen för en djupare förståelse."

Det är för övrigt som om Enander hade två sidor. I t ex "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (Carlsson, 2007), som jag läste för ett tag sedan, kan han skriva intressant, inkännande och balanserat om alltifrån den svenska upplysningstraditionen till Hjalmar Gullberg och Sven Delblanc.

Läser jag fel, ska jag tycka att det här är slagkraftiga och kanske rentav roliga elakheter? "Renhållning" som god underhållning? Är jag bliven mesig medelklass och alltför fin i kanten? Och är inte klasshat trendigt? Kanske det. Jag vet att det sitter en person på varje sak. Men polemik är inte detsamma som karaktärsmord. Jag har svårt att ta boken på allvar. Syftet gott, genomförandet dåligt.

Bildning

Så blev det lördag kväll efter en dag med blå himmel och sol, en dag fylld av både roliga och nyttiga aktiviteter, en dag som avslutas med en god fisksoppa och ett gott alsacevin.
Men också ännu en dag utan att jag läst en rad.

Sedan åtminstone femtonårsåldern lämnar varje dag utan läsning mig med en känsla av att ha försummat något. Försummat vad? En pusselbit i min livslånga strävan efter att bli en bildad man?

Jag kommer att tänka på Crister Enanders "Skiftande speglar", som jag nyss skrev några rader om.

Boken inleds med några självbiografiska texter.
Enander bevistar i mitten på sjuttiotalet, som sextonåring, en sammankomst hos Humanistiska förbundet, med Stig Strömholm som föreläsare. Han möter där den bildade borgerligheten.
Han känner en klyvnad. Å ena sidan föraktar han tomheten i det rituella skådespel som utspelar sig, ett skådespel vars regler han inte begriper, den akademiska värld där bildningen finns.

Å andra sidan känner han en hunger efter denna bildning. Han kan inte förklara varifrån kunskapstörsten kom, vad som tände hans längtan efter lärdom och insikter.

"Läshungern var som ett okuvligt vulkanutbrott [ ... ] nätterna igenom lös sänglampan. Kassarna jag bar hem från biblioteket var tunga och besöken täta."

Men han inbillar sig aldrig att han är en av dem.

"Hur diskret deras charm än var så fanns inom mig en känsla av avstånd, gränsande till avsmak. Det kallas - det vet jag numera mer än väl - för klasshat. En nedärvd vilja till uppror och motsägelser..."

Den värld då det fanns en bildad borgerlighet är nu en försvunnen värld. Bildning är över huvud taget inte aktuellt längre. Bildning är ingenting för de rika, ingenting för medelklassen, ingenting för de fattiga. Nu handlar det om underhållning, livsstilar och heminredning. Kulturen är bliven en upplevelseindustri. Av arbetarrörelsens forna bildningskamp finns ingenting kvar; sänkta kunskapskrav har devalverat universitetsutbildningarna.

Det är en dyster bild Enander målar upp. Det han kallar "bildningsmisären" - den allmänna förflackningen - är ett samhällsproblem av omfattande proportioner.

"Visst går det att rynka på näsan åt den här typen av funderingar och föraktfullt fnysa över att detta väl ändå är ovanligt futtiga problem. Men så enkelt är det inte. Bildning och kunskap bildar själva grunden för tankeförmågan. Det är genom förmågan att associera, att göra - väntade och oväntade - kopplingar mellan dagens förhållanden och vad som en gång tänkts och skrivits, mellan hur föregångare betraktat världen och sig själva, som nya idéer uppstår. De oväntade infallen kommer inte flygande som stekta sparvar. De kräver möda. De kräver kunskap och medvetenhet om traditionerna. De kräver kort och gott bildning."

Har han rätt i sin svartmålning? Mer rätt än fel, tror jag. Och han drar en, kanske paradoxal, slutsats:

"Jag vill hävda att idag är kulturradikalismen med nödvändighet tvungen att ibland slåss för vad som kan se ut som kulturkonservativa inställningar och värderingar. På den del punkter sammanfaller den gamla borgerliga bildningen med folkbildningidealet. Det som skiljer, och som alltid varit den stora olikheten. är det kritiska och samhälleliga perspektivet."

Crister Enander: "Skiftande speglar"

Idag regnar det igen. Det är åter mildväder och grått och alltså alldeles normalt för denna "vinter".

Jag ägnar några timmar åt att gallra och flytta om i bokhyllorna, en process som leder till, inte bara uppvirvlande damm, utan också till uppvirvlande läsminnen från långt tillbaka. 

Jag har läst Crister Enanders "Skiftande speglar - essäer & porträtt" (Bokförlaget h:ström - Text & kultur, 2011). Det är en på många sätt handfast och gedigen volym, som "samlat det bästa ur de senaste årens produktion av författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". 

Här finns längre och kortare texter om äldre och nyare litteratur. Enander är en beläst man; personregistret upptar mer än 350 namn. Han skriver bra, placerar ofta sina författare i målande scener, räds inte drastiska formuleringar och är ibland jäkligt rolig.

Bara en anmärkning först, inte inom parentes, utan rakt ut sagt: jag saknar publiceringsuppgifter för de olika texterna. De bör finnas med. Allt skrivs i sin tid, i sitt sammanhang.

Jan Arnald karakteriserar i förordet Enander som "den svenska litteraturens verklige särling", en envis särling, som gjort sig omöjlig överallt i den svenska kulturella ankdammen, en rättshaverist, en bråkmakare, en galning. Han kombinerar, enligt Arnald, grova rallarsvingar med "en ytterst välutvecklad läsförmåga, där känslan för fina nyanser och stilistiska skiftningar är kärnan."

Enander har publicerat ett tiotal volymer. Jag har inte läst en enda av de tidigare. Och jag måste bekänna att särlingen Enanders bråkande har gått mig helt förbi. Några recensioner är det enda jag har läst. Men efter att ha läst "Skiftande speglar" så vill jag nog i alla fall hålla med Arnald om den avslutande delen av karakteristiken. Den stämmer.

De litterära porträtten är vältecknade och intressanta. I längre texter avhandlas Olof Lagercrantz, Gunnar Ekelöf, Kerstin Ekman, Sven Delblanc och många fler.
Porträttet av Lars Gustafsson och analysen av romansviten från sjuttiotalet, "Sprickorna i muren", är högintressant. Vem skriver så lysande om den offentliga lögnen idag? Och när så Enander dessutom utnämner  "Kärleksförklaring till en sefardisk dam" till en av Lars Gustafssons förnämsta diktsamlingar, då är jag bara med...

En liten bock i kanten, kanske, för det väl devota porträttet av Jan Myrdal. Så skyddslös, oförställd och naket ärlig är han väl inte?

Boken inleds med några självbiografiska texter. Jag återkommer om dem.