Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?

Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.

Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."

Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.

En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:

"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

                                                                      *

Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)