En dikt om döden, samtidigt en mycket vacker kärleksdikt

Jag läser, eller snarare långsamt strosar runt i, Lars Gustafssons lyrik. Fram och tillbaka, utan system. Stannar upp, återvänder och läser om och går vidare för att sedan återvända igen. Det finns ju egentligen ingen kronologi här, inget spår att följa mot ett mål.

Det är inte allt jag gillar. Lars Gustafsson kan vara fyrkantigt docerande i sitt lärdomsprål. Men när han är som bäst vet jag ingen svensk poet vars röst så direkt kan tala till mig.

En av höjdpunkterna, enligt men mening, är samlingen "Variationer över ett tema av Silfverstolpe", som kom 1996.

I analogi med en musikalisk variation över ett tema utgår Gustafsson från ett par rader av Gunnar Mascoll Silfverstople,

Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.

och sedan följer 29 kortare eller längre dikter, som, med Gustafssons ord i en efterskrift, "experimentera[r] med känslolägen som om de vore tonarter. Dikterna letar sig fram genom olika lägen och kristalliseras så småningom i fast form, en villanella. Den fasta formen får sedan vika för ett nytt kaos och en ny ordningsprocess, i flera sådana cykler."

Jag läser dikterna som meditationer över tidens obönhörliga gång och minnet ("Kroppen minns. / Vad själen minns var bilder bara.", över den hos Lars Gustafsson ständigt närvarande barndomen och det västmanländska landskapet. Det finns som sagt ingen kronologi. Läser man de sista av Lars Gustafssons samlingar, trettio år senare, så är det samma röst som talar.

Här en dikt om döden, som samtidigt är en mycket vacker kärleksdikt:

För eller senare kommer den människa
som bär med sig vår död.
Sällan en mördare.
Oftare en älskad människa,
men vetskapen att detta är den sista,
detta är den som skall tillsluta mina ögon,
denna människa och ingen annan
är den sista.
Och efter henne kommer där ingen mera.