Något förkyld tillåter jag mig då och då att ligga en stund på soffan och läsa Lars Gustafssons "Fru Sorgedahls vackra vita armar" från 2008. En nära nog perfekt läsning för en förkyld man, liggande på soffan, med solen in genom fönstret och in i rummet, där ljusstrålarna väljer ut några inramade foton från nittonhundratjugotalet, som om de vill peka på dem.
Jag läser några rader som får mig att hamna i tankar:
"Människans liv är en sfär som bara har en insida. Vi kan aldrig lämna våra liv. Det finns ingenting där utanför, absolut ingenting. Vi är innestängda och vi skall aldrig komma ut."Jag känner igen den där sfären. Var har jag sett den?
Jo, nu minns jag. I Gustafssons diktsamling "Om begagnandet av elden" från 2010. Dikten heter "På vägen genom mörkren", och lyder:
Detta är en sfär som har
en ständigt vidgande insida.
Men ingen yttersida.
Sådana sfärer finns.
Jag är den enda.
Det är en dikt som jag så sent som förra sommaren funderade en del på. Och skrev några rader om här.
Tankegången, den här sfären, är ganska lätt att punktera. Det sker ju ständigt. Men ändå upphör den inte att fascinera mig. Ja, jag funderar inte vidare här, jag bara länkar, för den intresserade att följa.
Jag är ju trots allt förkyld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar