Joseph Roths "Radetzkymarschen"

Onsdag förmiddag. Solen är på väg att skingra det tunna molntäcket. Långsamt är något som ser ut som ett vårljus på väg över fälten och träden. En illusion naturligtvis, men ändå. En välbehövlig illusion. Kastanjens knoppar är klibbiga. Och hörs inte fåglarna lite mer? Men snart kommer det meningslös snö, som strax smälter bort i meningslöst slask.

Denna förmiddag avslutar jag läsningen av Joseph Roths "Radetzkymarschen", som har kommit i en ny utgåva på förlaget Lind & Co. Det är en omläsning, jag läste den första gången för några år sedan.  Men den håller för flera omläsningar.

Till skillnad mot Roths expressionistiska språk i andra romaner är det här en klassisk roman med massor av färg- och doftrika miljöer, fascinerande och trovärdiga karaktärer och en sinnrikt sammanflätad historia om tre släktled von Trottas upphöjelse och nedgång i ett mångnationellt rike, likaledes på nedgång, habsburgsmonarkins Österrike-Ungern.

Stamfadern Trotta, en enkel bondson från byn Sipolje i Slovenien, räddar som löjtnant kejsar Franz Josefs liv under slaget vid Solferino 1859, genom att slita ner kejsaren från hans häst och själv såras av den kula som var avsedd åt kejsare. Som belöning adlas bondsonen som Josef Trotta von Sipolje.

När Josef Trotta upptäcker att hans hjältedåd skildrats på ett alltför romantiserat sätt i en läsebok för barn blir han besviken, det strider mot hans hedersbegrepp. Därför bestämmer han att sonen inte ska bli militär.

Sonen blir jurist och ämbetsman, kretspresident i en landsortsstad, och är en inkarnation av monarkins traditionella dygder. Han däremot styr med patriarkal hand in sin son Carl Josef på den militära banan, något som visar sig vara helt fel. Carl Josefs militära karriär blir misslyckad, trots att han är sonson till hjälten från Solferino. Till slut hamnar han som infanterilöjtnant i en by monarkins yttersta östra utpost, två mil från ryska gränsen, i det avlägsna Galizien där så många av Roths berättelser utspelas.

Man kan läsa "Radetzkymarschen" som en nostalgisk, men samtidigt ironiskt registrerande skildring av en samhällsordning som går mot sin oundvikliga upplösning, lika oundviklig som döden för den åldrande kejsaren. Den från början röde Joseph Roth kom under sitt liv alltmer att idealisera det upplösta habsburgska imperiet. Han ville ha kvar de värden som höll samman det kosmopolitiska, mångnationella imperiet, det som skapade ordning och höll aggressioner i schack.

Jag tror att man ska se denna hans nostalgi i ljuset av hans outtröttliga kamp mot den framväxande fascismen och nazismen i Europa, inte minst avläsbar i hans omfattande journalistik.*

Kanske kan man höra Roth tala genom läkaren Skowronek i samtal med den mot slutet av sitt liv alltmer desillusionerade kretspresidenten:

" - Det var andra tider, svarade Skowronek. Inte ens kejsaren bär i dag ansvaret för sitt rike. Ja, det ser ut som om Gud själv inte längre vill bära ansvaret för världen. Det var lättare förr! Allt var tryggt och säkert. Varenda sten låg på sin plats. Livets vägar var raka och jämna. De trygga taken låg skyddande över husen. Men nu för tiden, herr baron, nu för tiden ligger stenarna härs och tvärs och i farliga högar på vägarna, och taken har hål, det regnar in i husen och var och en måste själv avgöra vilken väg han ska gå och i vilket hus han ska flytta in." 

Mot slutet av romanen finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör bestämmer sig för att liva upp vardagen genom att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.
Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Kraftiga vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Det börjar ösregna.

Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:

"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."

Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.

"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."

Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:

"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"

Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.



PS: Som så ofta finns det en längre och bättre text om boken hos en skicklig läsare: HÄR.

PPS: Lat som jag är så har jag återanvänt en del av det jag tidigare skrivit här på bloggen.

* Eftersom min tyska är bristfällig har jag läst tre volymer i engelsk översättning: "What I saw. Reports from Berlin 1920-1933" (Norton, 1996), "The hotel years" (New directions, 2015) och "Reports from a Parisian paradise. Essays from France 1925-1939". (Norton, 2004)

Joseph Roth igen

Titeln på det urval av Joseph Roths journalistik som jag sen en tid läser - och läser om - har inte utan skäl titeln "The Hotel Years". Roth levde större delen av sitt liv på hotell. De var hans hemland, hans enda hem.

Nu när nationalismens spöke, i olika skepnader, går genom Europa, är det befriande att läsa Roth:

"The guests come from all over the world. Continents and seas, islands, peninsulas and ships, Christians, Jews, Buddhists, Muslims and even atheists are all represented in this hotel. The cashier adds, subtracts, counts and cheats in many languages, and changes every currency. Freed from the constriction of patriotism, from the blinkers of national feeling, slightly on holiday from the rigidity of love of land, people seem to come together here and at least appear to be what they should always be: children of the world."

Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth

Söndag eftermiddag. Det faller ett lätt snöblandat regn. Temperaturen sjunker. Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth.

Joseph Roth skrev sju romaner, mest känd är väl Radetskymarschen, men han var under hela sitt liv även verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)

Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.

Nu läser jag "The hotel years", en samling av sextiofyra krönikor och reportage, feuilltons, i översättning av Michael Hoffmann på förlaget New Directions 2015. Texterna spänner över hela Roths karriär. Det är en mycket fascinerande läsning.

Ett exempel bara.
I "Germany in winter", publicerad i Frankfurter Zeitung 9 december 1923, skriver Roth om fattigdom, hunger och umbäranden i hyperinflationens Tyskland. Utanför affärerna står de hungrande i kö i disciplinerade köer.

Han ser en begravningsentreprenör i strikt svarta kläder, inte i vagn bakom svarta hästar, inte i blanksvart bil, inte ens i spårvagn, nej, cyklande, med blanka cykelspännen på byxorna. Han har inte råd med annat. Roth har svårt att känna respekt för denne evighetens agent på cykel:

"If I had been a corpse awaiting burial, this undertaker would have taken away all my fear of the coming assizes."

På stationen i Chemnitz ser han en myndig, storvuxen konduktör som slukar likörfyllda praliner från en ask som någon glömt på tåget. För sex månader sedan skulle han inte slukat kvarglömda praliner, det vore oförenligt med hans värdighet. Men nu är han hungrig. Och han måste äta.

Roth hamnar i samspråk med en arbetslös polis i Dresden. För en vecka sedan var han utan pengar. Han tog en ryggsäck och begav sig ut på landsbygden - för att tigga. En hund trasade sönder hans sista par byxor, nu är de lagade med ett snöre, i brist på sytråd.

Detta är vad som sker i Tyskland, skriver Roth. Sådan är verkligheten. Och det som är Roths kännetecken är att han ser till det konkreta i sina texter. Han rör sig längst ner, bland människor i det dagliga livet. Det är där historien utspelar sig. Han ser också framtiden:

"In the West End of Berlin I saw two high-school kids. They were walking along the wide, busy road, arm in arm, like a pair of drunks, and singing:

Down, down, down with the Jewish republic,
Filthy Yids,
Filthy Yids!

And passers-by got out of their way. No one stopped to slap their faces." 

På andra håll hade de mött motstånd. Men i Tyskland kliver man åt sidan.

"That's how law-abiding people are in Berlin. And that discipline is heading for a tragicomic ending."

PS: Joseph Roth är en ständigt återkommande läsning....  Sök på "Joseph Roth" i sökfältet här till höger!

En stugsittare i Berlin

För en stugsittare som jag var det första berlinbesöket naturligtvis överväldigande. Berlin är en stor stad. Alla dessa hus, alla dessa breda, trädkantade gator, trafiken och myllret av människor, trängseln på tunnelbanan, det mångkulturella utbudet i butiker och restauranger och ansikten, ansikten - fler ansikten än jag ser på ett par år. (Man ska inte se på ansikten i en stor stad). Överhuvudtaget informationstätheten, oöverskådligheten.

Ändå kändes staden inte helt främmande. Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie och resterna av muren fanns där, precis som jag läst och sett. Jag såg också staden delvis genom litteraturen. Det var här Johannes och Lämchen Pinneberg kämpade för sin överlevnad. Det var här makarna Quangel la ut sina handtextade lappar i sin modiga men utsiktslösa kamp mot nazismen. På var och varannan gata påminns man om nazismen och kriget.

Stolpersteine på Rosenthalerstrasse

Med mig från dagarna i Berlin har jag en rejäl förkylning. Så jag ägnar mig mest åt läsning, bland annat, återigen, Joseph Roth. Nu fortsättningen på "Radetzkymarschen", "Die Kapuzinergruft" i en engelsk översättning. Och Roths märkliga livsbana mellan de två världskrigen, från vänsterjournalist till konservativ nostalgiker (eller allt på en gång...) fick mig att börja läsa en bok som stått oläst i tjugo år, Eric Hobsbawms "Ytterligheternas tidsålder : det korta 1900-talet 1914-1991".

Hobsbawm liknar 1900-talet vid en sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar, följd av Guldåldern, runt 25 eller 30 år av "förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period" och så, från 70-talet Jordskredet, en ny period av sammanbrott, osäkerhet och kriser, en "oviss och problematisk men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid".

Inte "nödvändigtvis apokalyptisk". Nej, men, som Hobsbawm redan här 1994 skriver, "De krafter som har alstrats av den teknisk-vetenskapliga ekonomin är nu så starka att de kan föröda miljön, dvs de materiella grundvalarna för människans tillvaro."

Född i början av Guldåldern (och i rätt land) och efter att nu ha levt större delen av mitt liv under i global jämförelse extremt privilegierade förhållanden befarar jag att Jordskredet alltmer kommer att prägla min tillvaro.

Kulhål från slutstriden 1945 finns ännu kvar på Grosse Hamburger Strasse.

Joseph Roth: What I saw

Joseph Roth skrev sju romaner, men var under hela sitt liv verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)

Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. (De reportagen skulle jag vilja läsa!) Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.

I denna sommars ständiga Roth-läsning har jag nu läst "What I saw: Reports from Berlin 1920-1933" (W. W. Norton & Co, 2003), en översättning av en tysk utgåva. (Varför lärde jag mig inte tyska ordentligt i unga år?)

Boken innehåller 34 korta texter, på två till tre sidor, som skildrar Berlin under den bräckliga, turbulenta Weimarrepubliken, från en efterkrigstid till en förkrigstid. Det korta formatet är ett ideal för Roth:

"Saying true things on half a page."

Den inledande artikeln har titeln "Going for a walk", och det är just det som Roth gör i alla de här berlintexterna. Han rör sig i staden, i olika miljöer och han ser.

"What I see is the day in all its absurdity and triviality."

Hans blick är riktad på det nära, det konkreta, de små detaljerna, som säger mer om de mörka, de smutsiga, de inte så glittrande sidorna av tjugotalets Berlin eller den tidens sensationer. Han är inte intresserad av dem.

"Strolling around on a May morning, what do I care about the vast issues of world history as expressed in newspaper editorials? [ ... ] Confronted with the truly microscopic, all loftiness is hopeless, completely meaningless. The diminutive of the parts is more impressive than the monumentality of the whole."

Han förflyttar sig hundra steg från Alexanderplatz befinner sig plötsligt i de judiska kvarteren, "immersed in a strange and mournful ghetto world". Där lever östjudar på flykt från Ryssland eller Polen, fattiga, fast eller med förhoppning om att komma vidare västerut, kanske till Amerika. De östjudar han skriver om i "Judar på vandring".

Han skriver om de skumma krogarna, nattlivet på bakgatorna, hororna och hallickarna, tiggarna och småtjuvarna som stjäl glödlampor i trapphusen och säljer dem till mindre nogräknade handlare.

Han skildrar livet för de hemlösa i härbärget på Fröbelstrasse. Män och kvinnor, hela familjer, krigsinvalider, flyktingar och arbetslösa, inhysta under miserabla förhållanden. En åldrad rysk generallöjtnant, med ett förflutet i generalstaben.

Han besöker polishögkvarteret. Där finns ett kabinett med fotografier av oidentifierade döda, tagna av polisfotografer på plats där liken hittades, på en gata, i Sprees vatten, i någon av kanalerna, på en bakgård.

"On october 26, 1921, a man, aged about thirty-five, was beaten to death on a piece of waste ground, somewhere off Spandauer Strasse. A thin line of blood leads from the temple to the lip, thin and red. The man himself has long since been buried, and his blood has stopped, but here in the picture it will allways flow."

De kanske hundra utställda fotografierna byts ständigt ut. Ständigt nya döda.

Roth skriver om gator och hus, om trafik och om parker. Satiriska texter, roliga texter om strävan att bygga ännu högre skyskrapor och ännu större varuhus än de redan stora och om dåtidens framväxande konsumtionssamhälle. Hela tiden med denna blick för detaljer, denna nästan naiva blick, som är hans metod för att skildra staden.

"It's only the minutiae of life that is important"

Trots att texterna är korta - jag har bara tagit upp några av dem här - målar de tillsammans upp en rikt sammansatt bild av tjugotalets Berlin.
Eller kanske inte trots, utan just genom sin form, genom Roths blick, genom att bilden byggs upp av knivskarpt iakttagna detaljer.

Om lässtrategier

Ibland ser jag för mig en hemsnickrad matematisk operation, x/y=z, där x är antalet läsvärda böcker och y är förväntade läsår under ett liv och z resultatet av x genom y, dvs det önskvärda antalet lästa läsvärda böcker per läsår. Det är en intressant uträkning. Och deprimerande - resultatet blir ett så högt tal att även med en mindre långsam läshastighet än min så behövs ett stort antal liv för att kunna uppnå det.

Allt under förutsättningen att uträkningens underliggande värdering är relevant, vilket den lyckligtvis inte är för alla. Den underliggande förutsättningen är naturligtvis att det verkligen finns ett stort antal läsvärda böcker och att man dessutom vill läsa dem alla.
Jag tror att det är bra för samhällets allmänna fortbestånd och vidare utveckling att inte alla omfattar den här underliggande värderingen. Det skulle få katastrofala följder för produktiviteten, bland annat.

Men om man nu är så (olyckligt) disponerad att man vill läsa alla läsvärda böcker och lyckas undvika att hamna i förtvivlan över det omöjliga i uppgiften, hur ska man då göra? Som jag ser det finns det två extremer. Läsning på ytan och läsning på djupet. Om man ser mängden läsvärda böcker som ett antal författares samlade verk, så läser man antingen en eller två böcker per författare för att åtminstone få en viss uppfattning om vad  så många författare som möjligt har att säga, eller så väljer man ut ett mindre antal författare som man fastnat för och bestämmer sig för att läsa allt, i den mån det nu går, av dessa författare. Alltså lite av många eller mycket av få.

 Peter Ilsted (1861-1933)

Med åren har jag tenderat att ta till det andra alternativet. För en trögtänkt långsamläsare är det egentligen det enda realistiska. Att försöka hänga med, att läsa det senaste och att ha åsikter om det, det är något för (mer begåvade) recensenter och kulturjournalister. Att jag därmed kanske missar något som kommer att visa sig vara av värde är ingenting som jag bryr mig om. Jag har (i princip) blicken riktad bakåt, mot det som varit och det som stannat kvar. Det är mycket nog. För mycket. Men jag vet ingen bättre lässtrategi.

Det här var egentligen tänkt som en inledning till en sammanfattande text om Joseph Roth. Jag har i år läst kanske hälften av hans verk och ett par böcker om honom och en volym med hans journalistik är på väg. Alltså ett exempel på djupläsning. Men jag hamnar bara i bryderier när jag försöker formulera mig om detta mångfacetterade och motsägelsefulla författarskap.
Kanske en bekräftelse av Lichtenbergs visdom: "Om en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det då alltid i boken?"
Jag får läsa vidare och återkomma.
Några rader har jag i alla fall skrivit tidigare, här och här och här och här och här...

Jag fortsätter att läsa Joseph Roth

Jag är verkligen en trögtänkt långsamläsare och är nu dessutom inne i en period när den egenskapen utvecklats till fulländning. Därav den långa tidrymden mellan inläggen.

I alla fall: jag har fortsatt att läsa Joseph Roth.

Översättaren Michael Hofmann hävdar i förordet till "The collected stories of Joseph Roth" (W. W. Norton, 2002) att man kan dela in romanförfattare i två kategorier. Dels de vars noveller utgör lika viktiga delar av deras författarskap som romanerna (Kafka, D. H. Lawrence, Hemingway) och dels de som skrev noveller mer som en sidoprodukt (Dickens, Flaubert, Woolf). För den första kategorin kan man rentav nöja sig med att läsa kortprosan, för den andra är det oklokt.

Hofmann menar att Joseph Roth tillhör den senare gruppen och efter att ha läst denna samling kortare prosatexter och noveller och några av Roths senare romaner, bland annat "Radetzkymarschen" (som jag skrev om här och här) och "Job - roman om en vanlig människa", så är jag beredd att, åtminstone delvis, hålla med. Roth är en genuin berättare som bäst kommer till sin rätt i det längre formatet, även om några av novellerna är mästerliga.

Något som man upptäcker här, men också i romanerna, är Roths förmåga att med några få ord eller på några få rader komprimera ett längre skeende eller en människas utveckling; som om han plötsligt blir otålig i sitt berättande och gör en våldsamt accelererande sammanfattning.

Roth återkommer ofta till sin judiska uppväxtmiljö i en liten landsortsstad i Galizien, i östra utkanten av den habsburgska dubbelmonarkin. Mest utarbetat kanske som det fiktiva Zlotogrod i "Den falska vikten" och i essäerna i "Judar på vandring".

Så också i "Strawberries" (1929) här i "The collected stories...", som är inledningen till en ofullbordad roman, där staden presenteras både kärleksfullt och ironiskt:

"My birthplace was home to about ten thousand people. Three thousand of the were insane, if not dangerously so. A mild insanity wafted around them like a golden cloud. They carried on their businesses, and earned money. They married and had children. They read books and newspapers. They concerned themselves with the things of this world."

Det är en stad där polis, skattemyndigheter och och gendarmeri mest ses som hinder för ett lugnt liv, som det gäller att undvika på ett smidigt sätt. Ingen hade några "papper". Det mesta gick att muta sig till eller från, för alla myndigheter levde av mutor. Judarna lever för sig, men i sämja med den övriga befolkningen. Eller inte:

"There were the occasional little pogroms. In the general hurly-burly, they were soon forgotten. The murdered jews were put in the ground, and the plundered ones denied that they had lost anything."

En annan novell i den här samlingen som jag fastnade för är "The blind mirror", som är ett inkännande psykologiskt porträtt av en ung kontorsflicka i första världskrigets Wien. Hon är hunsad både av sin dominerande mor och sin arbetsgivare. Roth skildrar hennes utveckling till kvinna, hennes djupa osäkerhet och beroende av en äldre, mer erfaren väninna, som introducerar henne i konstnärskretsar med skrupelfria män och man anar snart det tragiska slutet. Intressant är att Roths inlevelse är så stark att han ibland lämnar den allvetande berättarens position och skildrar flickans upplevelser genom ett gemensamt "vi". Det är en banal historia, men djupt gripande.

Och novellen "Stationmaster Fallmerayer" är en hel episk roman, koncentrerad till tjugo sidor.
En stationsmästare vid den österrikiska järnvägen som vid en tågolycka råkar ta hand om en vacker rysk grevinna blir vid första ögonkastet så förälskad att han aldrig kan glömma henne. Hans liv är för alltid förändrat, han blir som besatt. Hustru och barn, allt bleknar bort och blir betydelselöst.  När han inkallas som befäl under kriget och av en slump kommer till den del av Ryssland där hon bor, ensam, då hennes man är rysk officer, har han lärt sig tala att ryska och besöker och uppvaktar henne och vinner hennes kärlek. De flyr tillsammans under krigets kaotiska slutskede och hamnar till slut i greveparets villa i Monte Carlo och lyckan är fullständig - tills den dag greven återvänder, gravt invalidiserad, och historien tar ett oväntat slut.

"The collected stories of Joseph Roth" innehåller sjutton berättelser och noveller. De förstärker ytterligare min uppfattning att Roth är en av de verkligt stora nittonhundratalsförfattarna. Han skildrar den europeiska judendomens öden, mellankrigstidens historiska utveckling och är dessutom en genuin människokännare. Jag kommer att läsa vidare. (Ständigt driven av fullständighetsdjävulen...). Även hans journalistik finns översatt och utgiven.

Vad jag gör

Vad jag gör? Jag har semester.

Mellan regndagarna är snickarna här och lägger om taket med nytt tegel. De har lämnat stora högar med rivningsvirke som är utmärkt att elda med och att använda som itänne. (Så fick jag äntligen använda detta dialektord...).

I går stod jag ömsom i duggregn och ömsom i hällregn och sågade upp. I dag sken solen. Det var en fin dag. Ända tills jag gjorde ett misslyckat försök att såga av höger pekfinger. Det var inte så farligt, ett köttsår bara. Nu ordentligt desinficerat och bandagerat.

Och så läser jag lite, då och då.

Dennis Marks "psycho-geography" "Wandering jew : the search for Joseph Roth" (London: Notting Hill editions, 2011). Marks reser i Roths fotspår, i hans biografiska fotspår och i hans litterära fotspår. Se kartan!
Det är mycket intressant.

Marks omdöme om Roth är inte nådigt: "one of literature's most prodigous liars".

"Joseph Roth, born in 1894 in what is now western Ukraine and buried in Paris suburbs a mere forty-five years later, the victim of drink and despair, lived a life as clouded and obscure as his remarkable fiction. In his diaries and letters, in his reported conversations and his confessional journalism, he scattered falsehoods like a Ruthenian peasant sowing corn. As a novelist, he constantly blurs historical truth and hallucination. [ ... ] His accounts of his own life are even more flimsy. Nothing stands up to close examination. His biographer David Bronsen calls him a mythomaniac. The Ukranian scholar Larisa Cybenko prefers the term 'fantasist'."

Men Marks påminner också om D. H. Lawrence's ord: "Never trust the teller, trust the tale"

Och ju mer jag läser av Roth, nu senast "Nikolaus Tarabas: en gäst på denna jord", desto mer fascinerad blir jag av detta författarskap, denna försvunna värld som lever kvar i Roths berättelser. Och jag tror på dem.

Joseph Roth: Den falska vikten

Jag har börjat läsa igen. Sebald, men mest Joseph Roth.

Joseph Roths "Den falska vikten" (översättning av Nils Håkansson och efterord av Staffan Vahlquist, Ruin 2004) utspelar sig någon gång före första världskriget i en av Österrike-Ungerns avlägsna östra provinser, i distriktet Zlotogrod, med fyra köpingar, två större byar och staden Zlotogrod, en trakt med hårda vintrar och osunda träskmarker med kväkande grodor och med människor som inte vill veta av någon centralmakt.

Dit kommer Anselm Eibenschütz, som givit efter för hustruns krav och lämnat den trygga tillvaron som stamanställt underbefäl i en bosnisk garnison, för att tillträda befattningen som statlig vågmästare, med uppgift att kontrollera vikter och mått i distriktets alla affärer och marknader, assisterad av en beväpnad gendarm. Vilket inte är någon lätt uppgift, då alla i distriktet utan undantag använder falska mått och vikter.

Den nya befattningen är en besvikelse. Eibenschütz  hade räknat med en bättre befattning, i sina hemtrakter i Mähren, men förgäves. Besvikelse präglar hans tillvaro. Han avskyr sin hustru och ger henne skulden för sin nya situation. Att hon blir med barn med en av hans underlydande gör inte saken bättre. Han ser hela sin situation som en sammansvärjning, ser sig indragen i ett öde som han själv inte har någon skuld till.

Den nye vågmästaren, med sin militära pliktkänsla, har höga ambitioner och sätter en ära i att upprätthålla lagar och regler. Men vad som är lätt att tillämpa i det militära livet, där rätt och fel är klart och entydigt, är omöjligt i Zlotogrod. Han kommer snart på kant med sin omgivning. Han är lika hård mot de utfattiga som mot de rika, något som upprör lokalbefolkningen.

På ett sätt är det här en historia om en hederlig människas kamp mot korruption och ohederlighet.
Men samtidigt dras vågmästaren efterhand in i traktens kultur, super ner sig, låter sig korrumperas och förälskar sig i en värdshusvärdinna på ett värdshus som är ett nav i allehanda illegala affärer. Han blir en del av det allmänna förfallet och går till slut under.

Roth skriver med medkänsla, med förståelse för Eibenschütz' situation, men visar också på hans oförmåga att se sina egna brister, sin egen skuld, hur hans eget handlande leder honom på avvägar.

Man kan naturligtvis läsa även den här romanen som en bild av det sönderfallande habsburgska imperiet, av omöjligheten av att hålla samman vitt skilda folk och kulturer, på samma sätt som "Radetzkymarschen". Men lika lite som i "Radetzkymarschen" är det skildring från ovan, det är ett djupt mänskligt drama om en människas tillkortakommande i en värld och under omständigheter där det kanske är omöjligt att handla rätt.

Kryddland och litteratur

På nationaldagen ska man ägna sig åt fosterlandet.
Det gör jag och det bokstavligen, närmare bestämt ägnar jag mig åt kryddlandet. Jag har nog nämnt det där kryddlandet förut.
Jag ligger på knä och drar upp och rensar, gräver och planterar om och lägger ut kalkstensplattor. Himlen är blå. Svalorna pilar runt. Vinden lite sval, men solen värmer och det doftar underbart av olika sorters oregano och mynta, av salvia och timjan, av citronmeliss och dragon, av åbrodd och körvel och mattram.

I morgon kommer ryggen att göra sig påmind, men det är det värt.

Jag har nu avslutat läsningen av "Radetzkymarschen".

Mot slutet finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör är förlagt i en gudsförgäten stad en och en halv mil från ryska gränsen och är en av Österrike-Ungerns yttersta utposter mot öster. För att liva upp vardagen bestämmer man sig för att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.

Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Regnet är på väg.
Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:

"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."

Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.

"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."

Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:

"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"

Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.

Jag läser Radetzkymarschen

Dessa gröna men kyliga försommardagar läser jag, så snart jag hinner, en sliten biblioteksbok, Joseph Roths "Radetzkymarschen", en fängslande roman om tre släktled von Trottas upphöjelse och nedgång i ett mångnationellt rike likaledes på nedgång, habsburgsmonarkins Österrike-Ungern.

Stamfadern Trotta, en enkel bondson från byn Sipolje i Slovenien, räddar som löjtnant kejsar Franz Josefs liv under slaget vid Solferino 1859 och adlas som Josef Trotta von Sipolje.
Sonen blir ämbetsman, kretspresident i en landsortsstad, och är en inkarnation av monarkins traditionella dygder. Han styr med patriarkal hand in sin son Carl Josef på den militära banan, något som visar sig vara helt fel.

Till skillnad mot Roths expressionistiska språk med korthuggna meningar i "Spindelnätet" är det här en klassisk roman med massor av färg- och doftrika miljöer, fascinerande och trovärdiga karaktärer och en sinnrikt sammanflätad historia om imperiets och släktens undergång.

Den alltmer desillusionerade kretspresidenten sitter på ett kafé och samtalar med sin vän, läkaren Skowronek:

" - Det var andra tider, svarade Skowronek. Inte ens kejsaren bär i dag ansvaret för sitt rike. Ja, det ser ut som om Gud själv inte längre vill bära ansvaret för världen. Det var lättare förr! Allt var tryggt och säkert. Varenda sten låg på sin plats. Livets vägar var raka och jämna. De trygga taken låg skyddande över husen. Men nu för tiden, herr baron, nu för tiden ligger stenarna härs och tvärs och i farliga högar på vägarna, och taken har hål, det regnar in i husen och var och en måste själv avgöra vilken väg han ska gå och i vilket hus han ska flytta in."

Än har jag en del kvar att läsa, men som jag tolkar det finns det en kluvenhet hos Roth. Han vill både ha kvar de värden som håller samman det mångnationella imperiet, det som skapar ordning - samtidigt som han ser det oundvikliga i dess upplösning, i både de nationella och demokratiska strävandena och - inte minst - i arbetarrörelsens rättmätiga krav.

Jag läser vidare.

PS: Som så ofta finns det en längre text om boken hos en skicklig läsare: HÄR.

Joseph Roth: Spindelnätet

Jag fortsätter att läsa Joseph Roth.
Efter "Judar på vandring" har jag läst alldeles nyutkomna "Spindelnätet", översättning och efterord av Staffan Vahlquist, utgiven av Ruin 2012.

Denna roman publicerades först som följetong i Wientidningen Arbeiter-Zeitung 1923 och är ett skoningslöst porträtt av Theodor Lohse, en ung fänrik med hjältedrömmar. Han söker sig till en av de paramilitära högergrupperna som i Weimarrepublikens kaos av inflation, massarbetslöshet, hungersnöd, korruption, antisemitism och nationalistisk propaganda sysslar med att attackera strejkande arbetare och att utföra politiska mord.

Han lyckas arbeta sig upp till en ledande ställning. Han är totalt samvetslös och skrupelfri, slickar uppåt och sparkar neråt och drar sig inte för att döda medtävlare för att nå fördelar.

Översättaren pekar i sitt efterord på de kusliga likheterna mellan Lohse och Hitler, som för övrigt skymtar förbi och är föremål för Lohses avund.

Språket är expressionistiskt; med korta, effektivt laddade meningar målas bilden av ett samhälle i upplösning.

En gestalt som fascinerar är juden Benjamin Lenz, en genomskådande dubbel-dubbelagent. Han karakteriserar Theodor Lohse:

"Det var den europeiske mannen av idag: nationalistisk och egoistisk, utan tro och utan pliktkänsla, blodtörstig och inskränkt. Det var det nya Europa."

"Barn kommer Theodor att avla, studenter med färggranna band som kommer att befolka skolor och kaserner. Och Benjamin såg Theodors stam framför sig. Det fanns gott om arbete. De skulle mörda varandra."

Efter läsningen av "Judar på vandring", med dess vildsinta kritik det moderna Europa, är det lätt att se Lenz som Joseph Roths alter ego.

Väsentlig läsning

Slumpen ville att jag, efter att ha läst Joseph Roths "Judar på vandring" (Atlantis, 2010), skulle börja läsa Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (Bonnier, 2012).
Om något en händelse som ser ut som en tanke.

Roths livfulla reportage om livet för östjudarna, de sex miljoner som bodde i Europa öster om Tyskland, skrevs 1926 och 1927 och publicerades först i tidningar, sedan som bok.

Roth, själv född i östra Galizien, skildrar ingående och med kärlek, kanske med nostalgi, det traditionella judiska livet och dess seder.

Men när dessa östjudar vandrar västerut, på flykt undan pogromer och förföljelse, till Wien, Berlin, Paris och Amerika och försöker dölja sitt judiska ursprung och anpassa sig till den västerländska moderniteten, till materialismen, då hånar han dem.
En paradox, då han själv är just en sådan anpassling, en urban kosmopolit, en högt betald stjärnjournalist och romanförfattare. Här finns en stark ambivalens.

Han förstår den sionistiska tanken, men avvisar också den som en anpassning till västerländskt nationalstatstänkande.

I ett efterord till en planerad nyutgåva 1937 som finns med i boken skriver Roth profetiskt om situationen i Tyskland:

"Vad kan då judar vänta sig? Pöbeln är redan tillräckligt obeveklig när den gaddar sig samman, laglös och underkastad blinda instinkter. Hur ska det då inte bli när den organiserar sig?"

En längre - och mycket bra - text av Karin Stensdotter om "Judar på vandring" hittar ni här.

*

Göran Rosenbergs bok - som jag nu bara börjat läsa - handlar om sonens försök att följa faderns väg, att rekonstruera och förstå vägen från den slutliga likvideringen av gettot i Łódź 1944 till Södertälje 1947, från den fullpackade godsvagnen som anländer till Auschwitz, där fadern och hans blivande hustru selekteras till slavarbete i den tyska krigsindustrin och mirakulöst överlever, till enrumslägenheten i det nybyggda bostadsområdet, till familjebildning och folkhemsliv - tills skuggorna hinner ifatt honom och han tar sitt liv tretton år senare.

Det är märkligt att sitta ute på altanen här i den underbara svenska försommaren och lyssna till svarthättans intensiva sång från lövverket bakom brunnshuset, att se solljuset genom blodbokens nyutslagna tunna, sidenmjuka blad och att känna naturens alla dofter - och samtidigt läsa om de ofattbara grymheter som begicks i namn av en samhällsideologi, utförda eller accepterade av vanliga människor.

Det kommer att ta ett tag att läsa klart. Den här boken kräver en långsam, eftertänksam läsning. Men det är väsentlig läsning. Rosenberg skriver med tyngd, med sorg, med vrede om det som kanske aldrig kan skrivas fram.
Jag återkommer nog om denna bok.