Almqvistläsning

Nu - en tid, i alla fall, innan glömskan suddar ut - vet jag mycket om Carl Jonas Love Almqvists liv och författarskap. Jag har läst Johan Svedjedals biografi i tre volymer, 1500 sidor: 

Kärlek är : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1793-1833 (2007)

Rosor, törnen : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1833-1840 (2008)

Frihetens rena sak : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841-1866 (2009)

Trots att Svedjedal skriver minutiöst detaljerat om Almqvist livsbana och, tror jag, om så gott som allt från hans penna, komplett med förlag, upplagor, tryckningar, honorar (det är inte för inte som Svedjedal är litteratursociolog), så är det samtidigt välskrivet och spännande att följa Almqvists utveckling från romantikernas högersida, Atterbom och grabbarna,  till 1840-talets liberala vänster. Ibland långt till vänster. Och så naturligtvis frågan om han försökte giftmörda procentaren von Scheven med arsenik, vilket Svedjedal håller för troligt, och flykten till USA och fattigbegravningen i Bremen.

Jag har läst på skärm, som e-bok, inhandlad för 88 (!) kr på Adlibris. Jag måste överge min tidigare fördom. Det går utmärkt att läsa på skärm.

Naturligtvis lockades jag till omläsningar. 

Framför allt den tidiga "Amorina eller Historien om de fyra", som jag läste och fascinerades av redan i tonåren. Ett läsdrama, poesi och prosa om vartannat, högt och lågt, om en släkts förbannelse, rivalitet mellan bröder, deras strid om Henrika, kallad Amorina, "den förryckta fröken" som predikar för allmogen, för att till slut fängslas. Johannes, som uppfostras till blodtörst och vars öde reser frågan om den fria viljan och om skuld och oskuld, offer eller ond brottsling.

Svedjemark skriver:

”Ironin får läsaren att förbryllad utforska en värld av oändliga överraskningar och möjligheter till tolkningar. Rikedomen ökas ytterligare av den fenomenala stilistiska variationen i Amorina – det är ett verk där vardagsspråk skaver mot religiös extas, där läsaren kastas mellan plumpheter och helgondrömmar, och där vansinnesmonologer samsas med troskyldiga böner. Om Amorina hade varit en börs skulle den rymt mynt från alla den litterära världens myntslag.”

I min lantliga efterblivenhet läser jag "Europeiska missnöjets grunder"

Av olika anledningar har Carl Jonas Love Almqvist dykt upp i mina tankar på sistone.

När jag får frågan "Har du läst Almqvist?" så svarar jag "ja" - men det är inte riktigt sant - så jag lägger till "en del, i alla fall". Sanningen är nog att "Amorina", "Drottningens juvelsmycke" och "Det går an" och några folklivsberättelser är vad jag läst. Och så två urvalsvolymer, av Kurt Aspelin och Folke Isaksson. Och en del av den läsningen skedde nog för åtskilliga decennier sedan.

Det som jag tänkte på nu var den radikale Almqvist. Samhällskritikern, Aftonbladet, "Svenska fattigdomens betydelse", "Europeiska missnöjets grunder" och annat.

Men de båda urvalsvolymerna, Aspelins och Isakssons, innehöll bara utdrag. Jag ville läsa hela "Europeiska missnöjets grunder".

Räddningen fanns på nätet. Jag gick till litteraturbanken.se - där finns, bland mycket annat, Almqvists samlade verk som nedladdningsbara ePub-filer. Och i fjortonde bandet fanns "Europeiska missnöjets grunder", som jag nu läser.

Ja, jag vet, det är förgårdagens nyheter. Men i min lantliga efterblivenhet är jag likväl imponerad och glad.

Den alfvarsamma sidan

Jag fortsätter med Almqvist.

I en korrespondensartikel publicerad i Aftonbladet den 3 oktober 1840, med rubriken "Den alfvarsamma sidan", skriver Almqvist att en av hans promenader fick en helt annan karaktär än de tidigare, då "några af Europas grundfrågor hafva passerat revue framför mina ögon."

Det handlar om "Arbetsklassernas oroligheter".

"I förstaden St. Antoine hade folket börjat barrikadera sig, efter öfligt bruk upprifvit gatustenläggningen och till och med tagit en omnibus, vändt upp och ned på densamma samt härmed begynt sina förskansningar. Nästan hvarje dag skedde upplopp efter Boulevard du Temple ända fram till Porte St. Martin."

Orsaken till oroligheterna var att "fabrikanterna och arbetsklassernes mästare" samlats och beslutat att utöka arbetsdagen med två timmar, utan motsvarande ökad betalning.

Almqvists analys är intressant. Protomarxistisk?

"Mästarne hade väl härigenom satt sig att disponera öfver andras egendom, nemligen arbetarnes tid; men de fattige voro tvungna att foga sig derefter, emedan herrarnas beslut var så allmänt, att arbete på annat villkor stod att bekomma."

Barricades rue Saint-Maur. Avant l'attaque, 25 juin 1848. Après l’attaque, 26 juin 1848. Lite senare än 1840, alltså...

Almqvist noterar en skillnad mellan arbetsgivarna och arbetarna. Medan arbetsgivarnas beslut var ett lagligt vapen i kampen:

"Det vapen, som de begagnade emot sina medmenniskor till åtkommande af deras enda egendom, tiden, var visserligen ett fysiskt, nemligen hungern i arbetsfolkets magar, deras hustrurs och deras barns. Men att till sin fördel bruka detta slags vapen är lagligt, tillåtligt och förnuftigt."

Så var arbetarna, som inte var organiserade och kunde fatta gemensamma beslut, i underläge:

"Penningegaren har härigenom bekommit öfvertaget och fått den penninglöse under sig, emedan den förre fritt obehindradt och till följe af lagens glömska kan använda det våld han eger i sin hand, men om den sednare rycker an med det våld, som också han kan taga till, så heter det alldeles i sin ordning uppror, och anses derefter, emedan lagen tager notis om detta."

"Lagens glömska", skriver Almqvist, och han kommer till slutsatsen att när "samhället vaknar till sans" så måste en lagstiftning komma till stånd, som ger arbetarklassen de rättigheter som tillkommer den. En reformistisk linje, om man så vill. Och det i den egendomsägande klassens eget intresse:

"...det blir angeläget - förr eller sednare oundvikligt - just för sjelfva denna enskilda klass och dess egen räddning, att i tid och i godo inrymma ett kapitel af högre och sannare rättvisa åt arbetarklasserna."

Vilket väl var vad som skedde i de länder, t ex Sverige, där den reformistiska linjen segrade.

PS: När jag ser efter i hyllan här så hittar jag bland annat Folke Isakssons Almqvisturval "Det går en åska genom tidevarvet : pamfletter och polemik" (Pan/Norstedts, 1972) - men det var ju inte detta jag skulle fördjupa mig i nu, det var ju bara ett sidospår, i väntan på annan läsning. Så kan det gå.


Citaten från: Almqvist, Carl Jonas Love, Hvad är en tourist? : brev och korrespondenser från en utrikes resa ; med inledning och kommentarer utgivna av Kurt Aspelin. Akademiförlaget/Gumpert, Göteborg, 1961

Hvad är en tourist

Fortsatt midsommarhelg. Regn. Regnskur. Lite uppehåll och så ännu mer regn. Grönt och vackert, men blött, blött. Plockar och rensar inne. Monterar den nya grillen. Tresidig sprängskiss med monteringsanvisningar. Allt mycket exakt. Inte en skruv för mycket.


Väntar på beställda böcker, men läser då och då i en vacker liten volym, Carl Jonas Love Almqvist: "Hvad är en tourist - Brev och korrespondenser från en utrikes resa", med inledning och kommentarer utgivna av Kurt Aspelin, Akademiförlaget - Gumperts, 1961. Ett antikvariatsfynd i bokhyllan som jag inte kan minnas att jag bläddrat i tidigare.

Boken består av brev till familjen och tidningskorrespondenser under en resa till och vistelse i Paris och London juli 1840 till februari 1841. Här "stiger verklighetsiakttagaren Almqvist fram i helfigur. Han är ute för att upptäcka, kartlägga och förmedla upplevelser som är honom helt nya", skriver Aspelin. Och så långt jag läst kan jag bara hålla med. Det är ett sant nöje att följa Almqvist på färden.


















Som när han inledningsvis passerar genom Halland.

"Nu ville omsider händelsen, att den ångbåt jag påräknat från Göteborg till Köpenhamn den veckan fått förhinder alldeles; så att jag slutligen beslöt att åka landvägen till Malmö. Denna lilla resa ångrar jag alls icke, ty jag fick se åtskilligt af Halland, som var för innerligt täckt. Likväl råkade jag illa ut i städerna, emedan jag öfverallt träffade bekanta, som ville behålla mig minst 8 dagar. [ ... ] I Halmstad gick det likväl ej bättre, än att jag måste förnöta en hel förmiddag under frukost och Champagnedrickande hos en af mina äldsta Kantslivänner, Räntmästaren Ferdinand Stockenberg, som du bra mycket skulle hålla af, Maria, en så ungdomlig och frisk natur är han. [ ... ] Midt på färjan öfver Nissa-ån (ty bron lagas som bäst), tog han mig i famn, kysste mig och skrek, så att det hördes till begge stränderna. Ach, hvarmed skall jag kunna belöna honom? Honom, liksom alla, med intet!"