Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?

Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.

Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."

Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.

En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:

"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

                                                                      *

Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)

Att läsa som kor idisslar

Jag vet inte vad korna tänker på när de ligger där, fridfullt idisslande.

Men när jag pratade med dem i morse kom jag att tänka på vad Nietzsche (inte utan en viss självkänsla) skrev i företalet till "Om moralens härstamning" om svårigheten att läsa hans aforismer:

"Besvärligheterna bottnar i att man numera inte tar denna form på tillräckligt allvar. En aforism, rätt präglad, rätt gjuten, är inte dechiffrerad endast i och med att man läser den; tvärtom är det först nu som tolkandets bekymmer börjar. Och för det krävs det en uttydandets speciella konst."

Och:

"För att på detta sätt göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det, som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

Om detta sätt att läsa var grundligt bortglömt på 1880-talet - vad skulle Nietzsche då säga idag?

_________________________________________________________________________________
Friedrich Nietzsche: "Om moralens härstamning". (Rabén & Sjögren, 1965)

Mer slumpläsning: Nietzsche

Ett annat tema hos Nietzsche som direkt talar till mig är hans outtröttliga kritik av människans oförmåga att inse att det inte är mänskliga tankekategorier som styr världen.

Nietzsche skriver om världsalltet som ett spelverk som upprepar sin eviga visa, och:

"Låt oss akta oss för att tillskriva det hjärtlöshet och oförnuft eller dess motsatser: det är varken skönt eller fullkomligt eller ädelt och vill inte bli någonting av allt detta, det strävar på intet sätt att efterlikna människorna! Det drabbas på intet sätt av någon av våra estetiska och moraliska domar! Det har heller ingen självbevarelsedrift och över huvud taget inga drifter..."

"Om ni vet att det inte finns några syften, så vet ni också att det inte finns någon slump, ty bara mot bakgrund av en värld av syften har ordet 'slump' en mening. Låt oss akta oss för att säga att döden står i motsättning till livet. Det levande är bara en variant av det döda, och en mycket sällsynt variant."
(Min kursivering)

Och i detta har Nietzsche en föregångare i Giacomo Leopardi, som jag skrivit en del om här i bloggen. Börjar jag bli gaggig? Ständigt samma käpphästar som travar runt här i inlägg efter inlägg...

I alla fall: jag väntar nu otåligt på nyöversättningen av Leopardis "Moraliska småskrifter", som snart kommer på Celanders förlag.
_____________________________________________________________________________
*Nietzsche, Friedrich: Den glada vetenskapen. Bokförlaget Korpen, 1987.

Slumpläsning: Nietzsche

Ibland gör jag ett strövtåg i hyllorna, tar en bok och slår upp och läser lite. Ett slags slumpläsning. Även i ett anspråkslöst privatbibliotek är detta möjligt.
Nu tog jag fram Nietzsches "Den glada vetenskapen", i Carl-Henning Wijkmarks översättning.*
En pocket som ser välläst ut, men rygglimningen håller fortfarande. Och det som gör såna här återvändanden till det tidigare lästa extra intressanta är spåren av tidigare läsning: förstrykningar, kommentarer, utropstecken.

Detta (mobilskannade) stycke hade jag strukit för. Det är bland annat sådant här som jag gillar hos Nietzsche: pläderingen för eftertanke och långsamhet. Utan att vara "en vis man i den gamla stilen" vill även jag få stopp på den där "oupphörligt snurrande maskin[en]" i huvudet, som drivs på av det ständigt pågående och accelererande mediebruset. Det är så jag vill läsa och tänka. Att "idissla orden", som Nietzsche skrev någonstans.** Ett återvändande som är ett återanvändande. Den goda läsningen är ju inte någon konsumtion. Den finns alltid kvar, att återvända till.

_______________________________________________________________________

*Nietzsche, Friedrich: Den glada vetenskapen. Bokförlaget Korpen, 1987.
**Melberg, Arne: Läsa långsamt - essäer om litteratur och läsning. Symposion, 1999. s. 15.

En amatörs självrannsakan

Det är inte utan en viss tvekan jag skriver ett blogginlägg som det föregående, om Nietzsche. Jag är väl medveten om att det kan ses som pretentiöst. Eller dilettantiskt. 
Om man, som jag, på ett kanske olycksaligt sätt intresserar sig för tillvarons märkligheter, så hamnar man lätt i läsning av t ex filosofiska giganter, för att man tycker sig hitta något väsentligt hos dem -  och blir då i ordets rätta betydelse en amatör, alltså en vars kärlek till kunskapen kanske inte riktigt är besvarad... 


Tja, nu är det en gång så. Så jag framhärdar.


Ett återkommande ämne här är pessimismen som livshållning. Läsningen av Dienstags "Pessimism" ger impulser till ytterligare läsning. Som Tobias Dahlkvist avhandling "Nietzsche and the philosophy of pessimism - A study of Nietzsche's relation to the Pessimistic Tradition: Schopenhauer, Hartmann, Leopardi" (Uppsala 2007), som damp ner i brevlådan idag.


Nietzsche, skriver Dahlkvist, "brottas med pessimismens problem i olika tappningar, men försöker ständigt finna en lösning som låter honom förena pessimismens klarsyn och fördomsfrihet med ett bejakande av livet."


Att kunna förena dessa två ting vore en nåd att stilla bedja om.

Den glade Nietzsche

För att muntra upp mig själv i vinterkylan ställer jag frågan:
Finns det glada, entusiastiska, ja, positiva - pessimister? Måste inte den verkligt radikale pessimisten bara se allting i svart, resignera och helst lägga sig ner och dö?


I ett intressant kapitel i Dienstags "Pessimism", "Nietzsche's dionysian pessimism", skriver Dienstag om hur Nietzsches pessimism växer fram som en hållning till livet som radikalt skiljer sig från hans tidigare läromästare Schopenhauers. Denne hade bara sett den totala resignationen som svar på meningslösheten i människans villkor.


Men det är en sak att inse att det inte finns någon naturgiven eller någon av gud given mening i världsalltet eller i vår mänskliga tillvaro, och en helt annan att av detta dra slutsatsen att det inte kan existera någon mening alls. Det är en förhastad slutsats och visar på en fundamental misstro gentemot människan.


Nietzsche talar om en styrkans pessimism. Att kunna se meningslösheten - men också att ha styrkan att kunna skapa en mening i sitt eget handlande, i sitt eget liv, visserligen med vetskapen om det temporära i allt, med vetskapen om alltings förgänglighet - och trots denna insikt skapa mening.

"Nietzsche's pessimism advices each of us individually to cobble together a meaning for life out of lesser goals, to organize small portions of the world ourselves - but with the ultimate result that, when these are gathered together, 'the world might be far more valuable than we used to believe.' "

Framstegstanken är djupt rotad i vårt sociala och politiska tänkande, vare sig vi är liberaler eller kommunister. Och det är naturligtvis inte så att jag inte tror på vetenskapliga och tekniska framsteg, ibland t o m på sociala och politiska framsteg - men jag är långt ifrån säker på att allt verkligen är framsteg på lite längre sikt.


Nietzsches dionysiska pessimism är ett slags myndigförklarande av människan. En frigörelse från illusioner.

"Furthermore, there is a freedom to be gained when one's existence is detached from the narrative of progress. If human history is pregiven as a story of progress, then one's fate (however worthy) is already scripted, in a sense, by what has come before, and one becomes nothing more than 'an angry spectator of all that is past' "

Jag kan inte låta bli att plocka fram ett underbart Nietzschecitat, som jag nog använt förr, inledningen till "Om sanning och lögn i utommoralisk mening":

"I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i 'världshistorien': men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade: när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum."

Joshua Foa Dienstag "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006) 

"Om sanning och lögn i utommoralisk mening". Nietzsche, Friedrich: Samlade skrifter. Band 2. Symposion, 2005, s. 501-514. 

Om sanning och lögn i utommoralisk mening

Det är nog dags för ett par Nietzsche-citat.

Lite i anslutning till det föregående inläggets påpekande om en antropomorfism hos Ekelöf. Eller kanske bara som en sista yttring av vårvinterns tungsinne.

1873 skrev Friedrich Nietzsche, 28 år gammal, essän "Om sanning och lögn i utommoralisk mening".

Den inleds så här:

"I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i 'världshistorien': men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade: när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum."

Efter denna magnifika inledning följer så på några sidor en furiös, minst sagt pessimistisk, kunskapsteoretisk och språkkritisk utläggning. Att vi med språket skulle kunna avbilda världen är en illusion. En nödvändig illusion för mänsklig överlevnad och för människan som social varelse - men likafullt en illusion.

"Blundandet för det individuella och verkliga ger oss begreppet, liksom det även ger oss formen, under det att naturen inte känner några former och begrepp ..."

"Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det."

Jag läser essän i form av en gulnad kopia ur tidskriften Artes från 1984, där Margaretha Holmqvists översättning publicerades, med en inledning av Ulf Linde, där denne menar att man kan se kunskapsteorin som kärnan i Nietzsches förkunnelse och att essän är en god introduktion till Nietzsche. Att man efter att ha läst den orienterar sig lättare "i hans mörka, blixtrande landskap."

Vårvinterns tungsinne? Nej, snarare en väg ut ur det. Det är en stark, kärv och ren text, som verkar befriande.

(Den ingick sedan i Nietzsche, Friedrich: Samlade skrifter. Band 2. Symposion, 2005, s. 501-514.)

Långsam läsning - varför?

Arne Melberg, vars "Försök att läsa Montaigne" har förlett mig att ägna så många timmar åt Montaigne och fördjupat denna läsning, har skrivit flera intressanta böcker.
En heter "Att läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning" (Symposion 1999). Jag läser nu om inledningskapitlet, som heter just " Läsa långsamt", där han funderar "kring läsningens nödvändighet och dess gränser."

I ett förord citerar han Nietzsche, som hyllar filologins konst (som också är den långsamma läsningens konst):

...denna ärevördiga konst, som framför allt kräver ett enda av sin tillbedjare: att gå åt sidan, ta sig tid, bli stilla, bli långsam - som en ordets guldsmide och sakkunskap, som enbart sysslar med fint och försiktigt arbete och inte uppnår någonting alls, om det inte kan uppnås lento. Just därigenom är den i dag nödvändigare än någonsin, just därigenom attraheras vi och förtrollas av den på det starkaste, mitt i den "arbetets" tidsålder, det vill säga: den brådska, den oanständiga och svettiga skyndsamhet, som genast skall "bli färdig" med allt, också med alla gamla och nya böcker: - som man inte så lätt blir färdig med, de lär oss att läsa väl, dvs. långsamt, djupt, hänsynsfullt och försiktigt, med baktankar, med öppna dörrar, läsa med känsliga fingrar och ögon..."

Inledningskapitlet tar upp olika teoretikers syn på läsning. Att läsa fort, att sluka böcker, att skumläsa, att läsa en gång, att prestationsläsa - det är att inte läsa alls. "Litteraturen är asocial och diktatorisk: den kräver läsarens underkastelse." Melberg tar exempel från Proust, där denne skriver om läsningens ensamhet, detta "fruktbara mirakel av en kommunikation mitt i ensamhetens hjärta."
Riktig läsning är långsam, den tar om, den läser om, den återvänder, tolkar kritiskt, reflekterar - den idisslar.

Men det finns också ett steg vidare.
"Litteraturen må vara diktatorisk och kräva läsarens underkastelse men den vädjar också om svar."
Melberg skriver om textens, litteraturens "unika karaktär av drabbande händelse, som är det momentana evenemang som jag tänker mig att varje text eftersträvar - och som läsningen arbetar för när (och om) den dröjer, väntar och tar om."

Läsningens mål är att avsluta läsningen, avsluta kommunikationen i ensamhetens hjärta, lyfta blicken och se sig själv och världen på ett nytt sätt.

"Läsningen inleds av ensamhet och passivitet på en behagligt skuggad plats. Läsningen startar i ett lyssnande och det som läsaren lyssnar sig fram till är en uppmaning. Den efterföljande läsakten upprepar ett uppmanande tilltal. Läsningen avslutas därefter i livsförändrande handling."

Nu är ju inte all litteratur av den arten och har inte det tilltalet att den fordar ett svar. Och framför allt kanske vi skröpliga läsare inte alltid svarar mot läsaridealet. Men - varför inte försöka?