Jag har ont om tid

Jag har ont om tid. Jag har alltid haft ont om tid. Åtminstone sedan jag blev medveten om döden.
Men tiden är ju ingenting i sig själv? Om du tänker efter så kan du aldrig uppleva tidens gång. Det är ju livets alla verksamheter och händelser som gör att tiden går.

Den tidsbrist som jagar mig, som flåsar mig i nacken och som ibland gör mig handlingsförlamad - är en brist i mitt hushållande med tiden. Jag har en utmätt, tills vidare med ett icke bestämt mått utmätt, tid och det återstår för mig att hushålla med den.

Jag måste få mer tid för mig själv, säger vi och drömmer om ostörd "egentid", befriade från alla de dagliga verksamheterna och bestyren. Men då skulle vi i sin renaste form erfara den existentiella utmättheten. Kanske bäst då att återgå till de dagliga göromålen. Och hetsas av de deadlines som man själv uppställer istället för livets definitiva deadline.

Detta med anledning av Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).