Lion Feuchtwanger: "Oppermanns"

Gässen sträcker över en djupblå himmel, på väg från stranden till någon insjö. I söder tornar stackmolnen upp sig, men här är varmt i solen.  Jag sitter ute i trädgården och funderar på hur jag ska kunna formulera några rader om Lion Feuchtwangers "Oppermanns" (Nilsson, 2017).

De fyra välbeställda judiska syskonen Oppermann - Martin som driver familjens möbelfirma, läkaren Edgar, systern Klara och författaren Gustav - alla lever de ett gott liv, ser sig som goda, bildade tyskar och har bara förakt över för den obildade gaphalsen Hitler. Men ariseringen och judeförföljelserna accelererar och det otänkbara blir verklighet. Hitler tar makten och riksdagshuset brinner. SA-män slår sönder, plundrar och mördar. Gustav slutar sina dagar i ett arbetsläger.

Romanen utspelas mellan hösten 1932 och sommaren 1933. Den skrevs i exil, så gott som i realtid och gavs ut på ett exilförlag 1933 och det som gör den nästan plågsam att läsa är att vi som läsare - till skillnad från både syskonen Oppermann och författaren - vet vad som skulle följa: Förintelsen och kriget.

Per Svensson skriver i sitt förord att Oppermans är naiva, om en "oförmåga att förstå att de mörka molnen på himlen inte kommer att försvinna - att de förebådar inte bara en ny årstid utan också ett helt annat klimat." De tog för givet att det högt kultiverade tyska samhället med sin parlamentariska demokrati skulle kunna hantera en vulgär demagog som Hitler.

Naivitet, ja, men en naivitet som vi alla delar inför framtiden, inför det som ännu inte skett.

Vi ser nu nazister marschera, i Sverige iförda vita skjortor och svart slips, i USA med halvautomatiska vapen. Kommer historien att upprepa sig? Knappast. Historien upprepar sig aldrig, i bokstavlig mening. Däremot kan vi kanske känna igen mönster. Det är frestande att läsa "Oppermanns" som ett varnande exempel.

Vi kan inte veta någonting om framtiden och dess fasor. Men med ledning av de många mörka moln som hopar sig kan vi tänka oss olika framtider. Ingen av dem ser särskilt ljus ut. Kanske är de mörka molnen ingen metafor, kanske är det klimatförändringarna som är det allt överskuggande hotet?