Måndag förmiddag, sporadisk anteckning om Lars Gustafssonläsning

Måndag förmiddag.

Utanför fönstren svarta trädsilhuetter som avtecknar sig svagare och svagare ju längre bort i grådiset de står. Orörliga. Det var ett tag sedan det blåste några vindar. Grön mossa på gärdsgårdens stenar. Även de, efter vanligheten, orörliga. Hela landskapet står stilla. Som om det väntar.

Jag följer flödet av nyheter kring Trump. Allt fokus nu på Trump. Allt annat hamnar i marginalen. De pågående krigen, människor på flykt, miljöförstöringen. Det är lätt att fascineras av detta absurda skådespel. Men fascinationen blandas hela tiden med insikten att det inte är ett skådespel. Att det är den skrämmande verkligheten.

Jag lägger in ved i pannan, häller upp en kopp kaffe och läser vidare i Lars Gustafssons tidiga författarskap, prosaböckerna och poesin. Åter slås jag av kontinuiteten, av hur författarskapet hänger samman, hur teman, frågor, bilder och formuleringar återkommer, förflyttar sig mellan verken och genom åren.

I "Den egentliga berättelsen om herr Arenander", utgiven 1966, spekulerar två naturvetenskapligt intresserade ynglingar om inte atomkärnor och elektroner i själva verket är ett slags mindre universum och om inte solarna och planeterna i vårt universum är atomkärnor och elektroner i ett annat, mycket större universum.

"Vi försökte rita ett diagram, men det enda vi kunde åstadkomma var ett slags jättelik, bottenlös tratt, snabbt avsmalnande och ändå mycket lång, öppen i båda ändar."

I Lars Gustafssons sista diktsamling, "Etyder för en gammal skrivmaskin" från 2016, alltså femtio år senare, återfinns dikten "Ting som ingen hemort har":

Vi tänker oss en tratt
som smalnar,
men inte slutar smalna
Den sluttar ned mot noll
men kommer aldrig dit
Vi vänder på den,
och låter den vidga sig  

Ingen av dem ryms
i denna vidsträckta värld

I det universum som Lars Gustafssons författarskap utgör har denna tratt färdats länge.